Coventry Team Leaders

Oätt opp i kryllat #9

Inget passar bättre än att runda av 2010 med den nionde bilden i serien Oätt opp i kryllat!

*

Gott nytt!

Kim Jong-Il looking at things (hemsida, 2010)

I nordkoreas diktators arbetsbeskrivning står det tydligen att man bör göra studiebesök.

Massor med studiebesök.

Av bildmaterialet att döma, som den obetalbara nordkoreanska statens nyhetsbyrå, KCNA, pumpar ut är Kim Jong-Il ute och flänger land och rike runt med sitt hov stup i kvarten. Han är alltid omgiven av ivrigt antecknande människor (journalister?) vid sina besök vid fabriker, butiker, byggarbetsplatser, lantbruk, militärförläggningar, med mera, med mera. Kim har ju förstått att det gäller att spela intresserad och pilla, vrida, vända och närgranska så mycket som möjligt. Dessa ögonblick förevigas med kamera. Då härskaren har ett tämligen lustigt signalement blir varje bild en komisk liten tavla.

Någon Portugalbaserad person har fått den lysande idén att i en blogg (http://kimjongillookingatthings.tumblr.com/) publicera dessa bilder, rakt upp och ner, med ultraminimalistiska bildtexter (looking at a door, looking at candy, looking at octopuses, looking at mineral water, looking at dolls, looking at pigs etc).

Resutatet är monumentalt roligt.

Betyg: e e e e e

Allrakäresta syster (pjäs, 2010)

Kort liten barnpjäs som går på Stadsteatern i Stockholm. Denna institution brukar ju borga för kvalitetsgrejer, sägs det. Pjäsen bygger på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

Trots att jag läst boken 250 gånger blir jag genuint berörd av uppsättningen. Fyraåringen gillar den oxå skarpt.

Kvalitet.

Betyg: e e e e e

Inception (film, 2010)

Så-jävla-cool-film, har man ju hör att Inception ska vara.

Jovars, nog finns där en klase coola komponenter. Specialeffekterna är superfräsiga och skådisarna är prima. Så långt allting gott.

Sen är den här med miljön: scenerna utspelar sig huvudsakligen i karaktärernas drömmar, och i drömmar de drömmer i drömmen, och i drömmar de drömmer i drömmens dröm. Här övergår det coola i trams.

Sen har vi själva storyn - trälig så att klockorna stannar. Varken mer eller mindre.

Betyg: e e e

Kjell (tv-serie, 2009)

Kjell är en Svt-grej som kommer efter småbarnsprogrammen på onsdagar.

Trodde först att detta var en skapelse av gänget bakom den fenomenala Allram Eest som dykt upp i tv då och då under nollnolltalet.

Men så vitt jag förstår är detta en ren spin off-serie.

Kjell handlar om några dockor som glider runt i Stockholm, och andra ställen, och pratar en massa goja i femminutersavsnitt. Dialogerna är helt koko (och nog mest skapade för att roa vuxna). Karaktärerna är klippt underbara.

Kärlek vid första ögonkastet.

Betyg: e e e e e

Lost, femte säsongen (tv-serie, 2009)

Treor blev det rakt över i betyg på säsong 1-3 här på Eclecticum. En fyra fick fjärde säsongen.

En radda av säsong fems inledande avsnitt har tyvärr alldeles för mycket av den vara som gjorde tidiga Lost till enformigt: massa ofokuserat spring i djungeln. Det är uppenbart att manusgruppen levererat för lite material till den tid tv-bolaget önskat.

Det lilla manus som finns håller tack och lov relativt hög kvalitet, men är allokerat till de sex-sju sista avsnitten - av sjutton.

Tack vare den fina finalen blir trots allt den kvardröjande känslan positiv.

Betyg: e e e e

Holy War (låt, 1983)

I still haven't found what I'm looking for, sjöng den där irländska ensemblen U2. En annan irländsk ensemble Thin Lizzy fick mig nyligen att brista ut I have found what I'm looking for!

Sökandet torde har börjat för ca tjugo år sedan. Jag minns att jag fortfarande bodde hemma hos föräldrarna. P3 rullade i vanlig ordning. Det var en sån där provocerande situation när man slår på radion, kommer in i en låt man inte hört tidigare och knockas av att den är så alltigenom fantastisk. Men, radioprataren väljer att inte presentera den. Nuförtiden är det bara att rycka fram lurn och köra låten genom Schazam, eller kolla spellistor på nätet. Tidigt nittiotal var detta science fiction i kubik, så dagarna efter Låten återstod bara frustation.

Låten, som skulle kunna klassificeras som metal, hade ett gudabenådat riff och jag tyckte mig känna igen Phil Lynotts stämma. Jag hade ett par Thin Lizzy-vax inspelade på kassett - där hittade jag den inte.

Detta var mitt under min punkperiod, så att leka metaldetektiv var inte förenligt med min image. Alla jag umgicks med hade sedan några år konkat ner metalskivorna i källarn. I landsortssamhället jag bodde i fanns dessutom ingen skivaffär, så där kunde jag inte smygsnoka.

Riffet och sångslingan förföljde mig år efter år. Under cd-eran hände det, när jag kom i håg det, att jag plockade fram en Lizzyfullängdare i en butik för provlyssning. Jag gick alltid bet.

För två och ett halvt år sen lånade jag alla Lizzyskivor av grannen (kolla här!). Jag kunde konstatera att jag haft fel - låten matchade inget alster. Något annat band låg alltså bakom det underbara stycket.

Tillbaka på ruta minus ett.

För ett par veckor sen var jag soffliggandes pga av bonnförkyldning/svalgkatarr. Dumsurfade på Spotify. Råkade få syn på skivan Thunder and Lightning med nämnda orkester. Thunder and Lightning? Hade fasen inget minne av att grannen skickade med den. Vid närmare eftertanke nämnde han nog att han saknade en skiva.

En av låtarna på skivan hette Holy War. Jag klickade direkt på den. Titeln passade på något sätt perfekt i hop med atmosfären i låten som jag mindes den.

Pangtjong! Där satt den! Oätt opp i kryllat!

Den var precis så bra som jag minns den. Live, på skivan Life, låter den ännu bättre, och jag kan inte svära på det men frågan var om det inte var liveversionen jag hörde i pojkrummet för drygt ett halvt liv sen.

Hur många gånger jag lyssnat på den de senaste veckorna? Nittonmiljarder gånger.

Betyg: e e e e e

Peter Osgood, Southampton

Månadens spelare #74

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Oceans (film, 2009)

Naturfilm kan man inte få för mycket av. Att de går upp på vita duken hör inte till vanligheterna. Så när Oceans gick på en bio nära mej satt jag i publiken.

Bara det faktum att det är en naturfilm gör att jag gillar den, men jag hade väntat mig fler positiva överaskningar.

Berättandet är något jag brukar uppskatta i naturfilm - här får det stå tillbaka till förmån för bilder. Det lilla berättande vi får oss till livs är dessvärre ganska torrt - och satsningen på det estetiska blir heller inte särdeles eggande. Till största delen är det rätt ordinära bildlösningar. Båtar som kämpar i stormar, filmade i fågelperspektiv är ett undantag.

En grej som berör starkt är studiebesöket under en hajfensfångstbåt. Hajar stympas på samtliga fenor, kastas tillbaka i havet och sjunker likt sprattlande jättekorvar ner i djupet. I scenen därpå befinner sig kameramännen brevid ett stympat djur som våndas på havets botten. Oerhört plågsamt att se denna snuffmovieliknande sekvens.

Filmen, som regisserats av Jacques Perrin, är sevärd i en biosalong. Men som sagt, det blir alla naturfilmer.

Betyg: e e e

Gabba Gabba, säsong 2 (tv-program, 2010)

Händer att man ligger och relaxar i soffan samtidigt som barnen kollar barnprogram. Detta har råkat ske under några onsdagar. Efter barnprogramen för de små går då Gabba Gabba som är en show som vänder sig till gissningsvis mellanstadie-/högstadieungdomar. Men mest behållning för man nog om man är vuxen.

Satan! vad roligt det är.

Nu i december, tex, gick en sketch där vanvettigt snygga, men zombieartat korkade luciakandidater intervjuades. Reportern blir naturligtvis vansinnig när en kandidat spyr ur sig floskler som "jag vill bidra till fred på jorden". "Berätta för mig exakt hur du skall bidra till fred på jorden!!!", kontrar reportern. Med en nollställd min rabblar kandidaten då upp folkslagen i Afganistan och går igenom handlingsprogram för hur försoning mellan grupperna skulle kunna komma till stånd.

Ett stående inslag är Bäckenbottenskolan. Här får vi följa vardagslunken på skolan med supernormala elever och überstörd personal. Skolsköterskemottagningen är i en klass för sig. När eleverna stiger in på denna befinner de sig nämligen i nån sorts von triersk Riket-värld med den karaktäristiska filmklippningen och allt. Skolsköterskan har spretigt hår, häxnaglar, bruna tänder, hår på bröstet (!) och väser på danska till eleverna.

Som du förstår vrider man sig skratt i inslag efter inslag.

Delar av Pang Prego-gänget ingår i den mycket kompetenta Gabba Gabba-truppen, vilket tydligt satt sina spår på jargongen i denna blivande barn-/ungdoms-/vuxenklassiker.

Betyg: e e e e e

Teenage Fanclub (konsert, 2010)

Såg Teenage Fanclub för tolv år sen, när britpopen (till vilken genre de (då i alla fall) med god vilja kunde anses verka i) sprattlade i sina sista dödsryckningar. Vad bandet anbelangar har mycket vatten flutit under broarna sen dess...inte.

Liksom AC/DC gör de sin grej. År efter år. Rak pop med stämsång. Vissa vill få det till att de aldrig tappade stinget. Själv anser jag att de fyra lp:na som följde på '95 års fantastiska Grand Prix känns en smula trötta.

Tidigare i år drämde de oväntat till med den finfina plattan Shadows. Klart man ser Klubben när de ändå är i stan! På Debaser.

Showmässigt får man väl ingen ståpäls av att stå och titta på en samling farbröder som rent visuellt påminner om okarismatiska matematikdocenter, och som (med undantag för Norman Blake) verkar fastspikade i golvet. Men, när man känner beatet från Grand Prix-alstren dunka i bröstkorgen, då blir det tamejsatan fjång i varenda hårsäck!

Betyg: e e e e

Broder Daniel, When We Were Winning (Bok 2009)

Impulslån på bibblan. Läste den på ett par timmar. Innehåller väl det mesta man kan förvänta sig av enkel bandbiografi. Rak och saklig text. Sköna bilder - varav en drös tidigare opublicerade.

För att vara vad den är finns inget att klaga på. Går bara och väntar på en riktig tegelsten om Sveriges bästa band. Jag vill veta mer!

Betyg: e e e e

Mad Men, säsong 3 (tv-serie, 2009)

"Jag har köpt en grej du inte kommer att gilla", sa hustrun när hon kom hem efter en shoppingrunda för ett par månader sen. Ur påsen slet hon upp Mad Men 3, och sa "Jag vill se den. Direkt."

Jag bara: "Suck."

Var aldrig speciellt förtjust i säsong 1 och 2. Nog för att jag visste att hon fattat tycke för serien, men vi hade ju faktiskt flera boxar som låg före i att-titta-kön.

Efter ett tag gav jag faktiskt med mig - mest för att kunna slänga fram som argument när jag drar i gång nästa beta-av-alla-bondfilmer-övertalningskampanj. När man ändå är gift skall man ju trots allt se serier tillsammans.

När jag recenserade säsong 2 skrev jag "En ganska bra såpa är vad Mad Men är. Varken mer eller mindre."

Jävligt bra skrivet. Passar även på Mad Men 3.

Hoppas på att återkomma med en komplett bondresencion inom kort.

Betyg: e e e

En färd till Island 1857 (bok, 1976)

Ytterligare en gammal mossig reseskildring som jag hittade i svärfars bokhylla.

Just en sån bok jag går i gång på. Att få en ögonvittnesskildring från förhållandena på 1800-talets Island är tjufyra karats guld för en amatörgeograf. I teorin.

En färd till Island 1857 utgörs av höjdpunkterna från Lundastudenten Nils O:son Gaddes halvårslånga rundridning på ön. Tråkigt nog upptar drygt hälften av boken äventyren på häst - hur brant den och den stigen var, hur strid den och den forsen var. Då hans resesällskap är geolog blir det lite väl mycket av den träliga vetenskapen: glaciärer, vulkaner och gejsrar.

Visst bjuds vi på en del etnologi men alldeles för lite.

Artonhundratalssvenska är ju aldrig fel ("Vad maten anbelangar, så har den en ganska sträng domare i undertecknad"), så, tja, halvbra bok kan vi väl säga.

Betyg: e e e

Brendans resa (bok, 1978)

Vem upptäckte Amerika?

Frågar du folket på de amerikanska kontinenterna så svarar de Christroffer Columbus (förutom den kvarts miljard jänkare som är fullständigt allmänbildningsbefriade).

Leif Eriksson, torde de flesta nordbor hävda. Utom hädangångne Thor Heyerdahl som höll styvt på Egyptierna.

Det finns (långsökta) teorier om allt från kineser till japaner till walesare till västafrikanerna från Maliriket

Irländarna är dock säkra på sin sak: det var irländarna. De irländksa munkarna närmare bestämt. Det finns en skrift som sägs skildra en transatlantisk resa genomförd under 700-talet. Skepparen var en viss S:t Brendan. Med sig hade han ett drygt dussin bröder. (Observera att Brendan inte var den förste munken. Skriften antyder att trippen var något sorts studieresa till ett redan befintligt brödraskap.)

Tim Severin är en akademiker och författare som på sjuttiotalet drog en Heyerdahl och sydde i hop en tidstypisk båt av oxhudar på ett träskelett. Han kom fram. Projektet finanseierades bla med ett förskott på boken Brendans resa, som beskriver äventyret.

Severin redogör för hela proceduren: idén, researchen, byggandet och resan. Själva resan blir naturligtvis höjdpunkten - framförallt den omåttligt vådliga rutten Island - Grönland med stormar och såsmåningom isberg.

Som skribent är han anspråkslös, relativt torr men har samtidigt en värme i sitt berättande.

En liten delikatess för oss upptäcktsfärdsälskare!

Betyg: e e e e

Ps. De enda av vetenskapen erkända arkeologiska bevis för precolumbiansk kontakt pekar mot Leif Eriksson Ds.

The Concretes, All Day (Singel, 2010)

The Concretes är ett av de där, vi kan kalla dem, kontaktbanden. Banden som får mycket rampljus och bra dealar, inte på grund av utmärkt talang, utan tack vare goda kontakter. I just Concretes fall snackar vi mycket goda kontakter.

Ok, vissa kontaktband har faktiskt talang, men The Concretes har hittills bara visat på medelmåttiga låtskrivarfärdigheter.

Hittills, ja.

Senaste singeln All Day är en perfekt poplåt. Det är bara att njuta av årets kanske bästa komposition och hoppas att orkestern snyter ur sig ett par såna här till.

Betyg: e e e e e

Mike Channon, Southampton

Månadens spelare #73
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Toy Story 3 (film, 2010)

Trots att Disney gjort flera produktioner jag verkligen gillar så är jag alltid skeptisk inför varje möte med en ny disneyrulle. I min värld är det osannolikt att multinationella superüberföretag ska kunna leverera nåt annat än kommersiellt dravel. Det är ju naturligtvis helt fel: många riktigt kompetenta konstnärer jojnar glatt disneyklubben när de öppnar sin stinna plånbok. Och sen Disney tjackade sjukt kompetenta animationsfirman Pixar har de kapacitet att leverera filmer i världsklass. Sorgligt men sant.

Toy Story är faktiskt en av de bästa animerade filmer jag sett. Den har mycket hjärta. Den är galet spännande. Den borrar djupt i ämnet separation - jag blir rörd. Men framför allt är den rolig. Jag vek mig dubbel av skaratt flera gånger. Bla finns några scener med Barbie och Ken (som är rena flörtar med oss sjuttiotalistföräldrar) som är fantastiskt jävelroliga!

Plockar man på sig genusglajjerna läggs emellertid en smula sordin på stämningen: gissa vilket kön all dagispersonal har. Gissa vilket kön alla sopåkare har. Gissa vilket kön alla handlingskraftiga, fartiga leksaker har. Etc. Etc. Där måste jag Disney ett kännbart straff: jag plockar bort ett "e" från betyget. En fyra landar den på!

Betyg: e e e e

Waltz with Bashir (Film, 2008)

Ari Folman är en israelisk regissör som 1982 var soldat i libanonkriget. Decennier senare gjorde han en film av sina egna, vidriga hågkomster från tiden i armen. Han letade även upp ett antal soldatpolare från förr. Intervjuerna med polarna, liksom deras och Folmans minnen, är animerade.

Lika andfådd man blir av hur vacker filmen är, lika chockerad blir man av ögonvittnesskildringarna från striderna. Filmen avslutas med masakrerna i Sabra och Shatila, som Folman upplevde. I de allra sista scenerna glider animationen över i riktigt dokumentärfoto med drivor av lik av både vuxna och barn. Där tangeras gränsen för det uthärdliga.

Waltz with Bashir är riktigt, riktigt bra.

Svt:s Filmklubben, med Fredrik Sahlin som filmjockey, visade den häromsistens.

Betyg: e e e e e

Starke man (tv-serie, 2010)

Han i Hipp Hipp har hittills inte gjort nåt jag gillar.

Snubblade över hans nya svt-serie Starke man i ansnitt fem. (Betade av de andra i svt play)

Den var asbra. Hipp Hipp-killen gör en lysande prestation som som skådis. Han har även medverkat vid författandet av det riktigt bra manuset. Regin har snott åstskilliga grepp från världens genom tiderna bästa tv-serie The Office (slarvigt kamerafokusarbete, mycket handkamera, mardrömstrista kontorsmiljöer etc etc), vilket är bra. Även huvudkaraktären Lars-Göran har många gemensamma drag med David Brent, chefen från helvetet i The Office.

Kort sagt: topprankning!

Betyg: e e e e e

Samariern och hans döttrar (film, 2009)

I veckan visade Kunskapskanalen dokumentären Samariern och hans döttrar. Den handlade om en far och hans tre döttrar, där de senare valt att lämna församlingen till förmån för ett sekulärt leverne En av döttrarna heter Sophie Tzdaka och är tydligen populär tv-personlighet i Israel.

Församlingen finns i just Israel och är en fullkomligt unik sådan. De ca 500 medlemmarna utgör en rest av den Samariska befolkningen vars tro är någon sorts parallellreligion till judendomen. Övertygelsen är bra mycket äldre än kristendomen - på Jesus tid fanns det en halv miljon samarier.

Fantastiskt tyckte jag! som anser att det här med folkspillror är bland det mest intressanta som finns.

Stackars samarierna! Kan ingen hjälpa dem! Trots att jag tycker att religion är suspekt måste deras tro till varje pris bevaras!

Det är inte det minsta synd om samarierna.

Man blir chockad över att se hur sekten fungerar. Männen i sekten (kvinnorna får inte komma till tals) säger att de utan tvekan skulle skära halsen av de anhöriga som lämnar religionen. Att Sophie Tzdaka och hennes systrar kan visa sig i Holon, förorten till Tel Aviv där de håller till, är alltså inte att tänka på.

Den mobbning och utfrysning fadern utsatts för av känner inga gränser. Ren terror.

Vad är det egentligen med de religiösa?!?

Kan ingen ge samarierna en kram och en kopp varm choklad och säga "chill out, hur är det egentligen fatt, så här får man faktiskt inte göra."

Bra film.

Betyg: e e e e

The Bear Quartet, Monty Python (skiva, 2010)

Moby Dick från '97, Personality Crisis fråm '98, My War från '99. Det var ljuvligt att vara Bear Quartet-fan straxt innan sekelskiftet! Bandet släppte tre lysande fullängdare. Where do you put your hate från Moby Dick är en sån där sitter-som-en-smäck-låt som jag nynnar nån gång i veckan. År ut och år in.

Även föregångarna Holy Holy och (framför allt) Everybody Else från '95 hade sina kvaliteter.

Den senare Gay Icon från '00 hyste också ett par fantastiska poplåtar, men här trillade bandet ner i samma fälla som många andra sönderhyllade band (Radiohead är ett bra exempel): de löpte amok i studion och började experimentera som besatta. Bandet själva köper nog inte verbet experimentera - de skriver säkert sitt hjärtas melodi. Men va fan, det låter ju som experiment - och nästan bara som misslyckade sådana-och i slutet av dagen är det det enda som räknas. Det är en olycklig utveckling för alla parter utom för själva bandet och för skitnödiga skivrescencenter. Trist, för talangen finns ju kvar. Sångaren Matti Alkbergs sidoprojekt brukar vara fantastiska.

Jag ger varje nytt BQ släpp många chanser i stereon - men även denna gång blir jag besviken.

Betyg: e e

Ps. Vill bara i rättvisans namn upplysa om att bandet faktiskt släppte några fina poplåtar på Angry Brigade från '03 Ds.

Tony Evans, Cardiff

Månadens spelare #72

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Säkert!, Facit (skiva, 2010)

Debuten från -07 hade allt.

Jamen den hade ju det! Det finns ytterst få fullängdare i detta land som toppar det vaxet!

Att uppföljaren skulle vara av samma kaliber var ju enligt musikens naturlagar uteslutet. Men några enstaka knakalibrakrökare kan mycket väl rymmas på dylikt vax.

Fisljummet, blir mitt första intryck. Men den ska ju växa, har jag hört från flera källor. Något skivor i min värld sällan gör, för övrigt, men jag är inte den som är den. Under några veckors tid återkommer jag till den.

Näe! Jag är rädd att plattan ytterst sällan kommer att liras i undertecknas hem i framtiden. Dansa, fastän skulle med nöd och näppe ha platsat på debuten, men annars låter Facit i mångt och mycket som tidiga Wannadies, vilket är ett underbetyg.

Betyg: e e e

Burma Chronicles (Bok, 2008)

Guy Delisle är en kanadensisk serieskapare som av olika anledingar hamnar på udda platser under längre perioder. Han dokumenterar vistelsen och ger ut den i seriebokform.

Skrev för ett år sen om hans enastående bok Pyongyang som skildrar hans månader i Nordkorea.

Den här gången har han följt med sin fru till Burma (eller Myanmar som juntan envisas med att kalla sitt land). Fru Delisle knegar på Läkare utan gränser, så Herr Delisles roll blir att vara hemmapappa med deras ettårige son. Då de har hushållsnära tjänster utan extra kostnad hinner han med att färdigställa sin barnbok.

Pyongyang sträckläste jag. Burma Chronicles känns tråkigt nog en smula seg. Visst blir det några enstaka utsvävningar, men då han är hemmapappa blir det lite väl mycket fokus på vardagslivet i kvarteret och utlänningsklubbarna.

Dessutom känns Burma lite som en dussindiktatur - all oppostition krossas hämningslöst men den finns likväl. Utlänningar kan röra sig relativt obehindrat. Nordkorea däremot är en skapelse bortom det fattbara, således klart tacksammare att skildra.

Är du fascinerad av Bortre Orienten och/eller hjälporganisationer kan Burma Chronicles kanske ha sina poänger. Annars skippar du den här och läser Pyongyang.

Betyg: e e e

En enda man (film, 2009)

Tom Ford, modeskaparen, har gjort en film. En enda man. Lånan på bibblan i går.

Filmen bygger på en roman från 1964, skriven av Christopher Isherwood. Den handlar om en professor som förlorar sin partner i en bilolycka. Han kämpar med att finna meningen med livet...och... tja, det är nog det hela. Det händer inte så mycket i filmen. Berättandet och dramatiken får stå tillbaka för stämning och skådespeleri.

Ett drama skall vara dramatiskt och det kan man verkligen inte anklaga den här skapelsen för.

Hoppas Ford tar sig an en annan bok nästa gång. Det kanske kan bli nåt.

Betyg: e e

Journey into Kimland (Kapitel i bok, 2005)

Scott Fisher är en amerikan som under många år bott och arbetat i Seoul. 2002 fick han och några andra exiljänkarpolare oväntat varsitt turistvisum till Nordkorea. Han skrev resedagbok om den av staten in absurdum schemalagda och övervakade trippen. Några år senare fick Fisher möjlighet att besöka både Iran och Irak. Även där förde han resedagbok. 2006 gav han ut sina skildringar av ondskans axelmakter i bokform - Axis of evil world tour. På sidan axisofeviltour.com publicerar han utdrag från iran- och irakresorna och, generöst nog hela nordkoreaepisoden, kallad Journey into Kimland.

Nordkorea är världens mest slutna och paranoida land. En reseskildring från landet är följdaktligen både ovanlig och omåttligt fascinerande att ta del av. Att Scott Fisher behärskar koreanska (vilket skräckchockar alla han möter), är full i fan och en rätt skön lirare gör att man läser hela episoden i ett svep.

Journey into Kimland är späckad med intressanta amatörfoton, och du bör läsa den.

Betyg: e e e e e

Alan Foggon, Sunderland

Månadens spelare #71
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Sköna Gröna Grebo (musikfestival, 2010)

Grebo är ett litet villasamhälle utanför Åtvidaberg, Östergötland. Där har vispopen alltid stått högt i kurs och för några år sedan startades en mikrofestival med lokala band - Sköna Gröna Grebo. Denna har svällt i hiskelig fart och i fjol räknade man in cirka 2000 besökare. I år hade man räknat med ännu fler, men ett långvarigt och intensivt regn ledde till ett rejält publiktapp. Förköp är omöjligt och entrén är frivillig.

Hursomhelst, Eclecticum var där.

Numera är festivalen ett sorts vispopens Sweden Rock, fast med endast svenska akter. Ingen artist är het, men flera av dem har varit det. Undertecknad anländer till festivalen lagom till E.T.K:s entré

E.T.K. spelar trallvänlig, ekivok punk. De kommer från grannkommunen Linköping och räknas som ett kultband. De är inte bra, men efter att ha sett dem live åtskilliga gånger runt 1990 och hört deras texter skrålas på partyn med exilöstgötar under ett par decennier blir det en nostalgisk och duktigt subjektiv trea i betyg (e e e).

Carl-Johan Wallgren, augustprisvinnaren, blir näste man på scen. Han vill vara ett original men är en kopia. Man står mest och väntar på att tiden skall gå. På festivalens hemsida pushar man för hans mellansnack - märkligt, då det visar sig vara tredje klassens stå upp-komik. (e e)

Staffan Hellstrand - now we're talking! Låt vara att nittio procent av hans produktion är drar åt skvalradio, men han är en av mycket få i sin genre som faktiskt skrivit en handfull relevanta, svängiga rökare med skön melodi. Han bjuder på flera av dem: Hela vägen hem, den riktig bra Du går aldrig ensam. Men framför allt plockar han fram Lilla fågel blå - en av Sveriges kanske 20 bästa låtar. Då njuter man. (e e e e)

Docenterna rundar av festivalen (se bilden ovan). Faktiskt, en gång i tiden, ett av mina favoritband. Jag hade glömt hur bra de var. Har inte brytt mig om dem på femton år (med undantag för relativt sentida dängan Sverige varken ser eller hör) - det här blir verkligen ett äkta, kärt återseende. Låtlistan är ljuvlig. Vi får inte alla, men bra många gamla klassiker. Bara alla underbara låtar hade gjort spelningen till en fantastisk sådan, men som en bonus röjer bandet friskt på scen. Sånt gillar jag. Hur gammal är Joppe Pihlgren? frontmannen. 50? Han har en tjugoårings kropp, en sjuttonårings energi och ett makalöst rörelseschema. Den bästa spelningen jag sett på år! (e e e e e)

Djurens evolution (bok, 2008)

Såna här grejer gillar jag! Någon tar ett oöverblickbart ämne och försöker i ett nätt format - tex en bok - sammanfatta oceanen av fakta. Har upphovsmannen rejält med pedagogiska färdigheter blir resultatet en genuin fröjd. (Kolla in mitt inlägg om boken A very short history of the world ). Givetvis gäller även det motsatta, försöker någon att förklara komplexa sammanhang utan pedagogisk talang blir man bara provocerad.

Johan Eklöf, doktor i zoomorfologi, har tagit sig an en sammanfattning av djurens evolution. Jag vill direkt deklarera att han är en kompetent pedagog - efter att läst hans korta bok har jag bra mycket bättre koll på djurutvecklingen än tidigare (och då har jag ändå ett par universitetspoäng i ämnet).

Men ett par saker stör under läsningen av boken.

Låt oss glutta på följande, representativa stycke:

Triasvärlden var till det yttre inte helt olik den i perm, men något torrare och avsevärt artfattigare. Det var en jämn varm temperatur över hela planeten och den allomfattande kontinenten Pangea bestod alltjämt. Och skulle göra så ett bra tag till. De tidigare så dominerande therapsid-reptilerna började tappa mark och diapsiderna spred sig istället över jordens alla hörn. Och i trias blev det tydligt att två grenar av ödlor med två hål i huvudet hade utkristalliserats, lepidosaurier och arkosaurier. Kräldjur som skulle bli några av de mest mytomspunna djur som världen skådat. Ödlor det skrivits spaltkilometer om. I den här boken blir det dock bara några spaltcentimeter. Men det är inte dåligt det.

Språkligt är som synes Eklöf inte alls hundra. Han har inte full koll på kommatering och meningsbyggnad. Dessutom är antalet meningar som inleds med ett och så många att man blir matt.

Jag vill inte påstå att jag är någon språklig virtuos, men skev svenska funkar i en sketen blogg - inte i en populärvetenskaplig bok. Antar att vi kan lasta förlaget för detta - skall inte de redigera något de försöker sälja?

Humor och vetenskap går, och bör, kombineras. Ekelöf är dock inte rätt man för detta. Visst lyckas han få till en och annan av sina många lustigheter men de flesta blir erbarmligt torra.

Även det grafiska måste kommenteras. I mitt exemplar var de flesta illustrationer så mörka att detaljer inte gick att urskilja. Avslutningsvis omslaget - ett riktigt lågvattenmärke.

Kan ju inte bli annat än två e:n. Men, om Ekelöf ser till att ta referenser på förlag och redigerare vid kommande upplagor kommer jag definitivt att ge boken en ny chans!

Betyg: e e

Songun Blog (irrblogg, 2005-)

I förra inlägget kan du läsa om den brilljanta irrbloggen Juche girl. Songun Blog är en syskonblogg till denna. Men medan Juche girl är naiv och oskuldsfull är Songun Blog betydligt mer hårdför. När bloggen lanserades 2005 skickades 174 inlägg. Numera är upphovsmannen endast uppe i enstaka inlägg per år.

Den dammsuger nätet för att hitta graverande bild- och filmbevis för USA:s ondska. Kannibalism, nazism och pedofili är bara några av de barbariska brott Songun Blog finner "övertygande" bevis för.

Här nedan klipper/klistrar jag in ett inlägg där vi tydligt kan se hur imperialisterna våldför sig på etniska minoriteter.

Detta är så roligt.

US Imperialist War Crimes In Africa

In the deep heart of Africa, a criminal colonialist US imperialist immoral invader of death and destruction brutally slaps two poor ethnic minority black negro local people across the face, lording it over to reveal the true face of "America" in all its naked aggression.

Betyg: e e e e e

Juche girl (irrblogg 2005-2006)

Undersökningar har visat att av alla länder på planeten ligger Nordkorea (och Eritrea) i absoluta botten när det gäller pressfrihet. Nordkoreanska staten bestämmer i detalj vad folket ska veta. Skansens ormfarbror Jonas Wahlström intervjuades för nåt år sen i P1 med anledning av att han är en flitig nordkorearesenär - skansen har tydligen något utbyte med några djurparker i landet. Bla meddelade han att staten har lyckats mörka det faktum att jänkarna satt en människa på månen.

Den mardrömslika pressituationen får de mest knasiga konsekvenser. En utbredd uppfattning i landet är att Nordkorea är den mest utvecklade och fulländade civilisationen i mänsklighetens historia. Den massiva personkulten kring diktatorn Kim Jong-Il får hela landet att framstå som en enda stor sekt.

Någon tog under något års tid vid 00-talets mitt fasta på detta och startade en irrblogg i skepnad av en korkad, ung, nordkoreansk tjej. Juche girl, kallas den. Juche är landets egna statsbärande ideologi, som är en helt utflippad avart av marxism-leninism inklusive en släng stalinism och konfucianism.

Flera andra bloggare tycker att detta är bland det roligaste de stött på på nätet.

Eclecticum instämmer.

Jag tar mig friheten att kopiera/klistra in ett par av inläggen.

Vad sägs tex om detta "bildbevis" för Bush ondska.

Evil Bush strike more but Dear Leader is best

Bush oppress the poor downtrodden people of the world for his own sick twisting pleasure. My brother who is very smart show me picture of Bush who pick up handicap people in wheelchair and toss them on the ground for laughing like maniac with the vampire Cheney. >.< [texten fortsätter, reds amn]


Eller vad sägs det koncisa:

Dear Leader most handsome leader ^_^

I love Dear Leader Comrade Kim Jong Il because he is most handsome leader in the world

Bush is ugly but Dear Leader is very handsome the most in the world.

I love Dear Leader very very much. <3<3<3

.

Bloggen var sorgligt nog kortlivad, och många foton och länkar till videoklipp har spårlöst försvunnit cyberrymden. Men i texten i princip alla inlägg är fantastiskt underhållande.

.

Betyg: e e e e e

Paul Powers, Manchester City

Månadens spelare #70

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Red road (film, 2006)

Glasgow är ju bland annat känt för att ha några vanvettigt nedgånga stadsdelar, där medellivslängden till och med överträffas av Etiopien.

Filmen Red road utspelar sig delvis i punkthusen i det supersjaviga området med samma namn (husen är fö Skottlands högsta byggnader).

Historien är en lågmäld, långsam och annorlunda thriller på temat hämnd och, trevligt nog, hopp. Andrea Arnolds långfilmdebut känns som en mix av något regissörerna Ken Loach och Michael Haneke gjort.

Såg den på svt häromdan.

Betyg: e e e e

NK News (tokig hemsida, 2005-)

Vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska beskriva hemsidan NK News. För att överhuvud

taget ha en chans att begripa någonting måste man vara bekant med nordkoreanska statens nyhetsbyrå KCNA.

.

KCNA har monopol på all nyhetsrapportering i det hermetiskt slutna riket. Sedan 1996 har byrån en hemsida. Sidan är oerhört svårnavigerad och har en layout som för tankarna till www anno tidigt nittiotal.

.

Nyhetsvärderingen är rent orwellsk och samtidigt som man fasar över att landets 23 miljoner innvånare matas med sådan dynga kan man faktiskt inte låta bli att dra på smilbanden.

.

Dagligen presenteras 10-20 rubriker på vilka man kan klicka för att få en längre, eller kortare text. Strängt taget är det bara en handfull nyheter som återkommer om och om igen.

.

Dels är det alla floral baskets som antingen nedlagts vid monument, eller delats ut än hit, än dit mellan olika diplomater.

.

Dels visar man det massiva stödet regimen har runt om i världen genom att citera diverse framstående människors hyllningar av härskaren Kim Jong-Il. Bland annat förekommer svensken och Kim-fantasten Christer Lundgren som vi alla känner till (inte), 33 gånger i nyheterna. Har är ordförande i Svensk-Koreanska föreningen. När det svenska Kommunistiska Partiet (medlemsantal: 1500) gör ett pro-nordkoreanska uttalande blir det rubriker i KCNA.

.

Dels tokskäller man i nyhetsform på Japan, the US imperialists och the south Korean puppet warmongers (jo, länderna kallas oftast så (observera det gemena s:et i south!)).

.

De tre ovanstående nyheterna dyker i princip dagligen upp i olika former. När landet drabbas av en katastrof av globalt intresse rapporterar byrån ibland, ibland inte, ibland med flera dagars fördröjning och oftast med helt obetalbara formuleringar. Såhär lät en passage i sommarens nyhet där folket för första gången fick veta att landet drabbats av massiva översvämningar:

.

Not a small number of industrial establishments were damaged or flooded, inflicting an adverse effect on the economic growth and the people's living.

.

Kan verkligen rekommendera ett besök på denna nyhetsbyrås hemsida!

.

Nu till NK News.

.

Sidan har skapats av en anonym amerikansk tjomme som skulle lära sig att utveckla hemsidor. Enligt egen utsago hade han inte en susning om vad sidan skulle handla om. Han tog fasta på sin fascination av personkulter och det faktum att han ibland dumsurfade på KCNA.

.

Jänkarn hade noterat att KCNA-nyheterna inte fanns i något databas överhuvudtaget. Det går inte att söka artiklar på sidan. Detta blev alltså ett gyllene tillfälle att lära sig att göra databaser. NK News är alltså en databas med KCNA-material.

.

Men NK News-killen gillar även satir så man kan tillika hitta en KCNA hall of fame där den mest urspårade journalistiken från byrån finns listad.

.

Vi bjuds även på en KCNA random insult generator, en Gregorian - Juche Era [nordkoreas egen tideräkning] Conversion Tool och en massa annat smått och gott.

.

En hysteriskt rolig mischmasch-sida som i botten är djupt tragisk.

.

Adress: nk-news.net. Förväxla inte med nknews.org.

.

Betyg: e e e e e

The aquariums of Pyongyang (Bok, 2000)

Här på Eclecticum har vi nordkoreanska veckor! Denna bisarra statsbildning har alltid fascinerat mig (se mitt inlägg från 27:e augusti i fjol), men i och med fotbolls-VM (i vilket landet deltog för första gången sen 1966) drabbades jag av ren DPRK (som landet självt vill kallas) -feber!

Ett led i detta var att ett gammalt bokreafynd fick företräde i att-läsa-bunten.

The aquariums of Pyongyang utgörs av Kang Chol-Hwans levnadsöde, som han berättat det för den franske historikern och skribenten Pierre Rigoulot.

Kang Chol-Hwan föddes i Japan av koreanska föräldrar. Släktens matriark, farmodern, var övertygad kommunist. 1977 ansåg hon att den relativt välbärgade familjen borde flytta tillbaka till Kim Il-Sungs röda paradis. Regimen efterlyste rättrogna landsmän i exil som kunde delta i samhällsbygget.

Efter en lycklig, men kort tid i huvudstaden Pyongyang skickades pangtjong hela familjen till koncentrationslägret Yodok, utom farfader som skickades till det extra brutala lägret Senghori. Farfadern ansågs nämligen vara en utomordentlig säkerhetsrisk - han hade minsann egen bil (från väst dessutom - en Volvo) och, ju, en hel del pengar på banken.

Större delen av boken beskriver fasorna i lägret under de tio år familjen internerades där. Vi får även ta del av Kang Chol-Hwans år i Nordkorea efter frigivningen samt flykten till Sydkorea som gick över Kina.

Pierre Rigoulots är en kompetent skribent och Kang Chol-Hwans berättelse är gripande och gastkramande. Med tanke på att det i skrivande stund verkligen håller på att hetta till i Korea (sänkningar av Sydkoreanska militärbåtar, kärnvapenhot efter Sydkoreas och USA:s gemensamma militärövning etc) kan jag rekommendera att boken läses och att det sker nu.

Boken har ytterligare en dimension - sektvänstern ifrågasätter naturligtvis berättelsens autenicitet. Att Pierre Rigoulot var en av medförfattarna till Kommunismens svarta bok ger dem vatten på sin kvarn.

.

Låt oss anta att författarna saltat berättelsen så att bara hälften stämmer. Eller förresten: vi kan säga att de förvrängt verkligheten så att vi bara hittar en kärna av sanning på cirka 10 procent. Om det är så att bara en tiondel av boken beskriver de faktiska förhållandena i Nordkorea räcker det för att landet skall kvala in som en fasansfull terrorregim.

.

Betyg: e e e e

I'm not there (film, 2007)

En sån där film som legat på min personliga att-se-lista sedan den kom. I'm not there fick finfina betyg och handlar om den intressante Bob Dylan.

Såg den på tv häromsisten - det skulle jag inte ha gjort.

Att regissören Todd Haynes använde sig av sex olika skådisar för att gestalta trubadurens olika sidor ansågs vara fränt och bra. Resultatet blir bara larvigt och ofokuserat.

Dessutom är filmen mirakulöst tråkig. Var tionde minut kommer jag på mig själv med att dumsurfa på iphonen. Efter nån timma inser jag att jag måste kolla IMDb-appen (international movie database) för att se vem den där Haynes egentligen är.

Jag inser att jag faktiskt "sett" två av hans tidigare alster: bägge riktiga stolpskott. Velvet Goldmine, till att börja med, såg jag på bio 1998 taggad till tusen då den indirekt handlar om David Bowie. Somnade, inte av trötthet utan av tristess. 2002 års Far from heaven gick på svt för ett par år sen. Kanske inte riktigt lika akut tråkig, men den dröp av politisk korrekthet (kön, klass, ras, sexualitet - allt knögglades utan finess in med skohorn i filmjäveln) så att det faktiskt bara var att stänga av efter nån timma.

Nåväl, efter ett tag med iphonen som sällskap i tv-soffan (hustrun somnade för länge sen) slutatde filmen plötsligt.

Du bör inte se den.

Betyg: e

Ingen bor i skogen (tv-serie, 2010)

Medlemmarna i teatergruppen Klungan har två egenskaper som gör att deras humor blir bättre än någon annan svensk humor sedan nittiotalets mitt och Nile City. De är fenomenala skådespelare, och de är helt störda.

På deras myspacesida anges Barbro Lindgrens barnbokklassiker Loranga, Masarin och Dartanjang som inspirationskälla. Jag har just läst Lorangaböckerna för barnen och visst är de böckerna och klunganproduktionerna lika störda.

I Ingen bor i skogen gör de fyra medlemmarna i gruppen två figurer var, som glider in och ut ur olika rum, stöter på varann och interagerar. Resultatet blir obeskrivligt roligt.

Sista delen gick just på svt.

Betyg: e e e e e

Stornoway, Beachcomber's Windowsill (skiva, 2010)

Tycker du att Fleet Foxes fick oförtjänt mycket kredd för sin stämsångspop?

Tycker du att hypade efterföljarna Local Natives stämsångspop var riktigt undermålig.

Började du att, liksom undertecknad, tvivla på att musikerna som verkar i genren stämsångspop verkligen kan skriva riktigt fina, minnesvärda melodier.

Sluta tvivla - Stornoways nyutkomna fullängdare Beachcomber's Windowsill är en riktig höjdare! '

Betyg: e e e e

Arfon Griffiths, Wrexham

Månadens spelare #69

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

South Africa 2010 official licensed sticker album (samlaralbum , 2010)

Det hör till god barnuppfostran att någon gång introducera fotbollsbilder för sina barn. Själv har jag ett par (nästan) kompletta album med engelska ligan från tidigt åttiotal. Det är en sk religiös upplevelse att nångång vartannat år, när man är på besök i föräldrahemmet, bläddra igenom samlingarna. Årets VM-album fick bli min sjuårings första kontakt med denna företeelse - och min egen comeback.

'

Albumet är gratis. En påse med fem hemliga bilder går loss på åtta spänn. VM är ett gigantiskt spektakel och ska man ha ett komplett album med alla 639 bilder får man punga upp 400 spänn och åtskilligt med tid för att trejda bort dubletter. Vår egen ribba lägger vi lågt - jag ser detta som träning inför EM i Polen/Ukraina 2012, där antalet lag dessutom är 16 i stället för 32.

'

Utöver spelarna (som presenteras med födelseort, dito datum, längd, vikt och klubbtillhörighet) kan man klistra in lagbilder, förbundsemblem, arenor och lite annat tjafs. En intressant detalj är att varje förbund presenteras med sin fysiska postadress.

'

Ett ofrånkomligt problem är att vissa stjärnor saknas, bla tysklands Thomas Müller som ju blev ett namn först i denna turnering.

'

Bortsett från att albumet är för omfattande har det alla nödvändiga ingredienser.

'

Betyg: e e e e

Mr Beans semester (film, 2007)

Under fotbolls-VM ger jag mig själv, liksom många andra, vetorätt över hushållets tv-tittande. Härom kvällen, vid den sena matchen, införde jag ett tillfälligt uppmjukande av den stenhårda regeln och tillämpade demokrati. Viss politisk stabilitet är ju något varje regim eftersträvar.

Mr Beans semester vann en jordskredsseger vid omröstningen av vad familjen skulle titta på.

Jag väljer att betrakta nederlaget från den ljusa sidan: har alltid tyckt att Mr Bean är en rätt skojig figur. Och, ja, filmen var riktigt tokrolig!

Faktiskt.

Betyg: e e e e

Wolverhampton team leaders

Oätt opp i kryllat #8

Näe vet ni vad!

'

Nu när det är semester och allt: ska vi inte publicera ännu en del i serien Oätt opp i kryllat?

Jamen det gör vi!

'

(Visste ni att Wolves är Robert Plants favoritlag? Kolla in http://www.the-football-club.com/famous-football-fans.html.)

Kiss Meets the Phantom of the Park (film, 1978)

080604 skrev jag om dvd-boxen Kissology vol 2 (den fick en trea).

Blev faktiskt lite sugen på att se ett par inslag igen, så den slank ner i påsen vid senaste biblioteksbesöket.

'

Måste erkänna att jag hoppade över en grej i boxen - spelfilmen Kiss Meets the Phantom of the Park från 1978.

Paul Stanley beskrev projektet ungefär såhär i en intervju:

"Någon sa åt oss: 'ni skall spela in en film.'

Vi bara: 'eh... ok.'

'Det är lugnt, ni åker dit, får reda på replikerna, river av dem, sen är det klart.'

'Eh... ok.'"

'

Jamen, sån en kalkon det blev! Det finns liksom ingen ände på alla fånerier, så det finns ingen anledning att ens börja räkna upp dem. Liksom andra kalkoner blir man initialt fascinerad av inkompetensen, men så småningom blir man mest uttråkad.

'

Filmen var en av många felsatsningar som ledde till att Kiss karriär nu föll i hop som ett korthus.

'

En skön grej är att Anthony Zerbe (den ende kompetente skådisen) som spelar skurk, även är skurk i Bondfilmen Tid för hämnd.

'

Betyg: e

Grabbarna från Angora, andra säsongen (tv-serie, 2008)

En sen vardagkväll 2006 hamnade jag av en slump framför avsnitt ett av humorserien Grabbarna från Angora. Bland det bästa som producerats på dansk mark, om du frågar mig (kolla min hyllning av reprisen från 080508).

Just nu rullar säsong två i SVT.

Att de två kanske bästa inslagen, Landmandssønnerne og Far och Baunes brevkasse utgått är naturligtvis ett stort avbräck. Dessutom håller musikvideorna överaskande låg nivå.

'

Lyckligtvis finns ett par positiva överraskningar: spelet mellan batteristen Kåre och pianisten Henrik, som utgör husbandet har utvecklats och framkallar numera ideligen fnissatacker.

Inslagen om cykelstallet Team Easy On var ganska ojämna förra säsongen - i säsong två är det konstant briljant

'

Säsong två är ruskigt rolig och sannerligen sevärd, men jag kan inte acceptera att Landmandssønnerne och Baune utelämnats. Därför tappar den danska trion ett e i betyget.

Betyg: e e e e

Mugabe och den vita afrikanen (film, 2009)

Zimbabwe är ett land i ofattbart kaos som sedan självständigheten 1980 styrs av tokdåren Robert Mugabe. Våld, valfusk och inflation på 66 000 procent är bara några av de fenomen som nått oss via media de senaste åren.

Den brittiska dokumentären Mugabe och den vita afrikanen handlar om ännu en av diktatorns galenskaper: alla vita Zimbabwier kan dra åt helvete. Sedan ett antal generationer tillbaka har landet haft en vit befolkning. I dagsläget runt en procent. Mugabe tål dem inte och han tänker knäcka dem.

En betydande del av de vita är jordägare och Mugabes drag är en jordreform gör de vitas ägarbevis värdelösa. Istället hamnar de vitas gårdar i händerna på den svarta eliten. I filmen får vi följa Michael Campbell med nära och kära som försöker ta hjälp av domstolarna för att få behålla sin farm. Trakasserierna Mugabe svarar med är chockerande.

Filmen är extremt välgjord, gripande och obehaglig. Känner du för 90 minuter outhärdligt spännande nutidshistoria så leta upp den här. SVT visade den nyligen, men hade bara rättigheter för någon veckas upplägg på SVT play. Den oscarsnominerades.

Betyg: e e e e e

Steve Perryman, Tottenham

Månadens spelare #68
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Flickan (film, 2009)

Hade en finne hårbotten igår. Kom då på att jag faktiskt glömt skriva om den här filmen, gjord av heta formkollektivet Acne. Den gick på tv för några veckor sen.

Filmgrenen av kollektivet har bl a ägnat sig åt reklam- och dokumentärfilm, men i fjol drämde de till med en äkta långfilm, Flickan

På förhand tänkte jag mig att det estetiska lär de lätt ro i land - det där med regi, manus, skådespeleri kan gå precis hur som helst.

Jodå, det visade sig att det estetiska - fotot och scenografin - är behållningen med filmen. Möjligen blir man efter ett tag less på tidsmarkörsorgien. Filmen utspelar sig 1981, och det vill man verkligen visa genom att låta tidstypiska produkter och företeelser ideligen hamna i blickfånget.

I övrigt är Flickan ett dussindrama. Man blir bara halvt engagerad i berättelsen om flickan som skall tillbringa en sommar med sin faster som barnvakt. Fastern drar med en snubbe - "bara ett par dar" - och flickan blir själv i sin kåk en lång tid. Kul idé, men känslan av dramatik vill inte riktigt infinna sig och regissören Fredrik Edfeldt är väl ingen virtuos. Bianca Engström, som spelar flickan, är bra.

Betyg: e e e