En sån där film som legat på min personliga att-se-lista sedan den kom. I'm not there fick finfina betyg och handlar om den intressante Bob Dylan.Såg den på tv häromsisten - det skulle jag inte ha gjort.
Att regissören Todd Haynes använde sig av sex olika skådisar för att gestalta trubadurens olika sidor ansågs vara fränt och bra. Resultatet blir bara larvigt och ofokuserat.
Dessutom är filmen mirakulöst tråkig. Var tionde minut kommer jag på mig själv med att dumsurfa på iphonen. Efter nån timma inser jag att jag måste kolla IMDb-appen (international movie database) för att se vem den där Haynes egentligen är.
Jag inser att jag faktiskt "sett" två av hans tidigare alster: bägge riktiga stolpskott. Velvet Goldmine, till att börja med, såg jag på bio 1998 taggad till tusen då den indirekt handlar om David Bowie. Somnade, inte av trötthet utan av tristess. 2002 års Far from heaven gick på svt för ett par år sen. Kanske inte riktigt lika akut tråkig, men den dröp av politisk korrekthet (kön, klass, ras, sexualitet - allt knögglades utan finess in med skohorn i filmjäveln) så att det faktiskt bara var att stänga av efter nån timma.
Nåväl, efter ett tag med iphonen som sällskap i tv-soffan (hustrun somnade för länge sen) slutatde filmen plötsligt.
Du bör inte se den.
Betyg: e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar