Markusevangeliet (Skiva, 2008)

Snyggt omslag. Ett helt eget, och bra, sound har Markus Krunegård mejslat ut oxå, med galopperande hihat och neworderbas. Laaksos sångares röst har jag inget att anmärka på heller. P3-hiten Jag är en vampyr är finfin.

Hiten räcker för mig. Övrigt material tappar sin lyster vid lyssning två. Ett knippe sånger man kanske kan plocka fram och lyssna på nån gång per år. Finge han bara till melodierna skulle plattan låta fantastisk.

Betyg: e e e

Wiener Residenz Orchester (konsert, 2008)

Var i Wien med ett par polare i helgen. Hamnade på ett gig med Wiener Residenz Orchester. De körde ett set med Mozarts monsterhits, och ett set med Strauss dito. Har rätt svårt för sk klassisk musik (se recension från 2/1). Kan medge att det finns typ ett tjog njutbara stycken. Denna kväll fick man höra flera av dem.

Beklagligt nog har WRO gjort en konsumentundersökning för att utröna vad japanska pensionärer går i gång på. En majoritet av publiken utgjordes av denna grupp. Japanska pensionärer gillar när symfonikerna uppmuntrar publiken att klappa takten. Allsång går också hem. De sprattlar av upprymdhet när WRO låter en pensionär jamma på triangel med musikerna. Ett och annat practikal joke funkar oxå.

Holy Madre.

Men låturvalet var godkänt.

Betyg: e e

Mick Lambert, Ipswich

Veckans spelare #21
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Lost, andra säsongen (tv-serie 2006)

Påstod i rescensionen av Lost, första säsongen, (se den 28:e feb) att jag troligen inte skulle se andra säsongen. Efter en rekordkort övertalningskampanj från fruns sida blev det så trots allt.

En bra grej med tvåan: det visar sig att alla urflippade händelser på ön faktiskt kan ha en naturvetenskaplig förklaring.

En dålig grej: manusförfattarna vet vid ett par ställen inte hur de skall föra handlingen framåt och låter ett par sanndrömmar lösa detta problem. Så får man inte kringgå ett berättartekniskt dilemma.

På det hela taget är den som säsong ett: ibland bra, ibland dålig.

Betyg: e e e

Svensk indie 1988-2006 En kärleks historia (sic!) (Skiva, 2006)

Tja, indiekuratorn Terry Ericsson kunde nog inte ha gjort annorlunda. Han har valt de 42 viktigaste svenska indieartisterna från genrens födelse, till idag. Låtarna har i huvudsak plockats från artisternas debuter eller genombrott. Skall det göras en provkarta över indiesverige är det väl så man skall göra, men det blir inte de 42 bästa låtarna som kommer med.

Svenska indieband har skrivit så mirakulöst många riktigt, riktigt bra låtar. Låtar som lätt skulle platsa på en topp 1000-lista över världshistoriens bästa. På denna samling återfinns några av dessa (Popsicle - Hey princess, Cardigans - Rise & shine (vill bara påpeka att de stagnerade å det grövsta efter detta alster), Bear Quartet - It only takes a flashlight to create a monster (topp 100!), Bad Cash Quartet - Amuse you, Håkan Hellstråm - Känn ingen sorg får mig Göteborg (topp 50!), Embassy - It never entered my mind, Suburban Kids With Biblical Names - Rent-a-wreck). Majoriteten av låtarna håller dock medelmåttig kvalitet, eller lägre.

Är man indiefil har man garanterat mängder av låtar i skivsamlingen som är betydligt mer njutbara. Som introduktion till indiesverige kanske den kan funka, men man får hoppas att det snart dyker upp samlingar som väljer låtar utifrån kvalitet framför viktighet.

Betyg: e e e

I love Borås! (Bok, 2006)

Man bör bläddra i en stor fotobok då och då. Det gör gott. Eller ont. Lars Tunbjörk är en meriterad fotograf som figurerat i både svenska och utländska tidningar. Ställt ut på Moderna muséet har han också, med fotona i just denna bok faktiskt.

Boken innehåller foton från resor Tunbjörk gjort i Sverige mellan -89 och -95. Kameran har han riktakt mot lite halvtrashiga objekt: sunkiga nöjesparker, Ullared, finlandsfärjor, ja, du fattar. Den enda skriftliga information man får om bilderna är i princip i vilken kommun de är tagna.

Det är en obehaglig mix av humor och svärta över fotona, som är fulsnyggt läckra allihop. Det är uppenbart att Stockholmaren Tunbjörk sökt sig till miljöer han normalt sett inte vistas i, och som han finner omåttligt exotiska. Bilderna avslöjar en enorm fascination av fula varuhusentréer, textade prisskyltar, undermålig butiksinredning, ödsliga torg och människor klädda i budgetplagg. Ska vi snacka klass har han försökt skildra underklassen, eller motsvarande.

"Tunbjörk skildrar ett folkhem på dekis, eller i varje fall ett samhälle som totalt kapitulerat för kommersialismen i alla dess former", skrev Dagens arbete och beskrev därmed insiktsfullt vad boken handlar om.

Jag gillar Tunbjörks projekt. Nu tycker jag han tar sin kamera och går ut och betar av övriga Sverige: en medelklass på dekis, och en överklass på dekis och hur även dessa klasser kapitulerat för kommersialismen i alla dess former.

Betyg: e e e e

Frank Gray, Leeds

Veckans spelare #20
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

An inconvenient truth (Film, 2006)

VAB:ade med febrig tvååring i veckan. Hon var som ett frimärke, så det enda konstuktiva jag kunde göra var att sjunka ner i tv-soffan och plugga in en film från att-se-bunten.

Det blev Bill Clintons gamle sidekick Al Gores An inconvenient truth. Jag är sjukt förtjust i dokumentärer, och denna har ju hyllats friskt så jag borde varit supertaggad. Nu är det emellertid så att jag har någorlunda god pejl på växthuseffektstatistik, så jag befarade att det skulle bli lite idissling. Gore formligen kräks diagram filmen igenom.

Kan meddela att även jag gillade filmen. Gore är en skicklig retoriker, en laid back snubbe och känns tillskillnad från många toppolitiker tämligen äkta.

Det är lag på att skolbarn ska lära sig läsa, räkna, skriva och simma. Även denna film borde finnas med i det obligatoriska skolväsendets kursplaner.

Betyg: e e e e

Jakten mot nollpunkten (Film, 1971)

Det var i tidningen Pops majnummer -97 jag först hörde talas om Jakten mot nollpunkten. Primal Scream hade just släppt ny skiva och Pop gjorde i vanlig ordning en mastodontartikel. Skivan hette Vanishing Point (rätt kass) och var från början till slut inspirerad av sjuttiotalsbiljaktsfilmen med samma namn. Jakten mot nollpunkten på svenska. Pop var min bibel, så självklart letade jag efter filmen i flera år. Detta var före www- och dvd-eran, så jag gick bet.

I början av året hittade jag filmen i ett budgetställ för 39 spänn. Köpte den, men det akuta suget efter att se den var borta så den blev liggande.

Såg Tarantinos Death Proof för ett par månader sen. I både själva filmen och i extramaterialets intervjuer hyllas Jakten mot nollpunkten omåttligt.

Håkan Hellström besjunger huvudpersonen Kowalski i Kär i en ängel på senaste plattan.

Nu var det verkligen hög tid att se den, vilket jag gjorde häromdan.

Det blev uppenbart att även Sylvester Stallone gått i gång på rullen en gång i tiden: John Rambo är liksom Kowalski en vietnamveteran som har grava problem med återanpassningen i samhället. Bägge kommer på kant med ordningsmakten och det spårar ur fullständigt. Rent dramaturgiskt är filmen klart undermålig, men persongalleriet är magnifikt och motorljudet Kowalskis Dodge Challenger ger i från sig är ren heavy metal. Biljaktsscenerna i filmer har utvecklats dramatiskt, men vill man se ett verk som inspirerat åtskilliga konstnärer kan man inte missa denna rulle.

Betyg: e e e

A taste of Ra (Skiva, 2005)

En lokal bokhandel hade utrensning. En cd: tjufem spänn. Fem för en hundring.

I bland känner man efter bara tio sekunders bläddrande att detta är fullständig waste of time. Här kände jag att fem måste-ha-plattor lär man inte hitta, men det vore väl tjyven om man inte hittade en.

Begrip vad pulsen rusade när jag hittade en Häpnaskiva! Häpna är ett skivbolag jag håller för ett av Sveriges bästa. Av följande skäl: a) de hyste Sagor och swing, mitt favoritinstrumentalband. b) de håller styvt på att ett skivomslag skall vara ett konstverk, samtidigt som det direkt skall synas att det rör sig om ett Häpnasläpp (den med en trubbig blyertspenna handskrivna texten är bolagets signum). Beundransvärd policy. c) Även Anna Järvinen finns på Häpna.

Detta är ett släpp med någon som kallar sig A taste of Ra. Aldrig hört talas om människan. Vid första lyssningen visar det sig att det är någon Nicolai Dunger-wannabe. Efter ett par låtar låter det inte bara Dunger-kopia utan Dunger-klon. Efter ett tag inser jag: detta är Nicolai Dunger. Omslaget avslöjar inget. Häpnas hemsida bekräftar. Vid närmare eftertanke har jag nog läst om detta kryptiska projekt nånstans.

Bra är det inte. Gura, sång och lite flöjt. Fullständigt ofokuserat och melodibefriat. Ofokuserad och melodibefriad musik kan vara bra, men Dunger får inte till det. Han har gjort mycket bättre musik i annan skepnad.

Men satiken vilket läckert omslag!

Betyg: e e

Casino Royale (Film, 2006)

Var tvungen att tjacka den här häromsistens. En pojkdröm gick ju i uppfyllelse i somras när en kvällstidning sålde Bond - blev ägare till en komplett bondsamling, minus denna.

Casino Royale ger en mycket av det man förväntar sig av en 007-rulle. Explosioner. Galna miljardärer. Hotta bilar och båtar. Lyxiga miljöer. Jakter. Handgemäng.

Daniel Craig är den bäste Bond sedan Roger Moore.

Sexismen känns dock saggig. Dessutom förekommer provocerande få hitechprylar.

Tydligen blev tusentals filmer liggande i kvällstidningens lager. Willys vräker numera ut alla bondrullar. Känns surt att ha varit tvungen att köpa tjugo fulblaskor...

Betyg: e e e e

Keith Osgood, Tottenham

Veckans spelare #19
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Grabbarna från Angora (TV-serie, 2004)

Mitt as! SVT har börjat reprisera danska Grabbarna från Angora. Det har gått mig förbi. Upptäckte att de är uppe i del 5 av 12. Såg alla avsnitt när det gick -06. Kan börja fnissa ohämmat bara jag tänker på det. Det är SÅ roligt.

Programmet leds av en halt vanlig snubbe som har en fullständigt omusikalisk Jan Johansson-look-a-like som huspianist. Något ackord på Who let the dogs out är i princip vad han levererar under hela serien. Det finns även en entertainer med patologiskt dåligt självförtroende i studion. Han byts vad det lider ut mot en trumspelande alkis.

Sketcherna med den skenbart testosteronstinne kickern Baune är bäst.

Bondsönerna som i avsnitt efter avsnitt utsätter sin far för besinningslöst våld, samtidigt som de viker sig dubbla av skratt är näst bäst.

Har sökt med ljus och lykta efter en dvd-box med svensk text. Verkar inte finnas. Fixa nu, dvd-industrin!!!

Betyg: e e e e e

Trash: The Graphic Genius of Xploitation Movie Posters (Bok, 2003)

En bok späckad med D- och C-filmsaffischer (samt en och annan B-film) från främst 70- och 80-talen. Upphovsman: Jacques Boyreau. Affischerna är rätt och slätt underbara och jag vill se varenda film. Grafik när den är som bäst. (Kan lånas på bibblan i Dieselvarkstaden, Nacka. I COMMAND YOU to skaffa ett lånekort på detta bibliotek. Det är i en klass för sig. Liknar inget annat (e e e e e i betyg till Diesel!))

Betyg: e e e e e

John Marsh, Stoke

Veckans spelare #18
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

The Darjeeling Limited Original Soundtrack (Skiva, 2007)

Bloggade om den här filmen i påskas nån gång. Av anledningar du själv kan kolla upp avstod jag från att betygsätta den. Jag kan däremot avslöja att jag rådiggade musiken, trots att en del av den var indisk. Tycker att viss indisk musik kan vara skönt kitschig, men det är tunnsått med musik som är bra på riktigt.

Detta soundtrack innehåller faktiskt en riktig bengalisk femetta! Nämligen låten Bombay talkie, med duon Shankar Jaikishan. Ett underbart instrumentalt litet stycke som får stort utrymme i filmen.

Kan tyvärr inte hitta något lika snällt att säga om skivans övriga indiska alster.

Cd:n innehåller ett antal västerländska spår. Kinks har tre stabila bidrag. Rolling Stones ett. Joe Dassins förnämliga Les Champs-Élysées är med. Dessutom har regissören Wes Anderson plockat med den sjukt bra Where do you go to (my lovely)? med Peter Sarstedt. Återupptäckte låten i och med filmen (har vaga minnen av Right Said Freds cover) och har inte kunnat sluta lyssna på den.

Betyg: e e e

Håkan Hellström, För sent för edelweiss (Skiva, 2008)

Här var det inaktivt värre. Men inte IRL. Har varit på resande fot, plus har en ocean av (löne-)arbete att ta tag i. Får bli en snabb recension av Håkan Hellströms senaste För sent för edelweiss som rullat i bilstereon under veckändans många mil.

Jag brukar gå ner i både spagat och brygga av Håckes förstasinglar. Har faktiskt inte hämtat mig än efter Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jo: jag tycker den låten är en av de fem bästa svenskspråkiga låtarna all time.

Den här fullängdaren föregicks av singeln För en lång lång tid. Stark låt, men under håckestandard. Det samma gäller alla låtar: starka, men Hellström kan (kunde?) bättre.

Zigenarliv dreamin' gäckar mig. Träligt rockenrollgung. Klickar alltid bort den efter nån minut. Likt förbannat har låten satt sig som en flugfångare på hjärnan.

Betyg: e e e