Lost, fjärde säsongen (tv-serie, 2008)

För nytillkomna läsare kan jag meddela att jag kände mig rätt färdig med Lost efter tredje säsongen. Alla säsonger hade med liten marginal varit sevärda, trean hade åtminståne ett tillfredställande slut.

Grannen ringde på dörrn och höll fram fyran: "är det inte dags att låna den här".

"Nej", sa jag.

"Jo", sa frun, och så blev det.

Nu har vi sett den.

Bäst hittills, skall jag be att få rapportera. Den är kortare och innehåller betydligt mindre trams. Således mer kvalitetsdrama per minut. Istället för tillbakablickar i karaktärernas liv vankas det nu framåtblickar, vilket känns fräscht.

Slutet gör att man blir lite sugen på femman, om den är lika kort.

Jag kanske inte har sagt det förr, men Lost innehåller riktigt läckert foto.

Betyg: e e e e

Brüno (film, 2009)

Folk har alltid gillat fakirer. Även jag.

Jackassgänget tog fakirskapet in i 2000-talet med sina wasabisniffningar, igenpiercningar av rövhål och dödslängtan-trick på skateboards. Deras självplågeri funkade dessutom bättre på MTV än på Kiviks marknad.

Sasha Baron Cohen skulle jag vilja placera i fakirfacket. Till skillnad från jackassarna är han dessutom en gudabenådad skådis.

Hans senaste film Brüno har förvisso en smårolig story, men den finns där mest som en röd tråd mellan hans "stunts".

En del av dessa stunts är imponerade fakirskap på hög nivå och hysteriskt roliga.

Cohen, som ju spelar den homosexuelle ärkefjollan Brüno, spatserar bla i Jerusalems ultraortodoxa kvarter iförd en bögifierad version av deras traditionella dräkt.

I Alabama försöker han nattetid ta sig in i en redneck tillika beväpnad jägares tält, naken med ett paket kondomer.

Han böghånglar inför en tusenhövdad wrestlingpublik.

Detta varvas med en del mer eller mindre roliga göra-bort-folk-framför-kameran-sekvenser.

En del grejer är bara icke-roligt snusk. En del är sanslöst bra.

Det bra överväger.

Betyg: e e e e

En halv gul sol (bok, 2008)

Chimamanda Ngozi Adichie har fått drivor av priser och beröm för En halv gul sol. I boken får vi följa två nigerianska/biafranska systrar från samhällets toppskikt före, under och efter biafrakriget.

Adichie är född 1977, men har inte mycket kvar att lära när det gäller romanskrivande. Det här med personbeskrivningar kan hon sannerligen. Ibland blir man kanske lite matt av att ständigt få ta del av alla reflektioner alla figurer gör av allting som händer, men det är en smaksak.

Boken är lång. 678 sidor. Inget fel med det, men hon lyckas inte upprätthålla drama riktigt hela vägen.

Hade hon komprimerat skrivandet hade det blivit toppbetyg. Nu får hon nöja sig med en fyra.

Betyg: e e e e

Eremiterna i Tajgan (bok, 1996)

På 1600-talet konstaterade den ryske patriarken Nikon att att andaktsböckerna inte höll måttet längre. Sedan landets kristnande år 988 hade de utsatts för ett flertal nyöversättningar. Om man jämförde med ursprungstexterna hade mängder av fel hopat sig. Nikons korrigeringar innebar bla att processioner runt kyrkan nu skulle utföras motsols, inte medsols. Ordet "halleluja" skulle sjungas tre gånger istället för två. Korstecknet skulle göras med tre fingrar - inte två.

Nu tog det hus i helvete.

Andaktsböckerna skulle man inte tafsa på, ansåg vissa. De tog avstånd från hela patriarkskapet och kallade sig gammaltroende. De gammaltroende splittrades i sin tur i mer eller mindre fanatiska fraktioner. En del sekter tyckte att om man stannar en sekund till i den här av Nikon förpestade världen så hamnar man i helvetet. De brände ner sina byar, inklusive sig själva.

En del nöjde sig med att bilda byar så långt ute i tjottahejti det över huvudaget var möjligt, för att hålla världen på avstånd.

Vissa av dessa byar lyckades förbli fullständigt isolerade en bra bit in på 1900-talet.

Under andra världskriget hamnade en grupp soldater i en av byarna. De var på jakt efter desertörer i ödemarken. En ung hardcore-gammaltroende vid namn Karp Lykov tänkte att det var då själva fan! tog sin familj och flydde tjufem mil, rakt in i extremt svårgenomtränglig tajga.

Där lyckades han leva utan någon som helst kontakt med omvärlden till 1978. Med fru och fyra barn, varav de två yngsta föddes i skogen.

-78 snubblade en grupp geologer över familjen. Hustrun var vid det här laget avliden.

En journalist vid namn Vasilij Peskov blev vän med de gammaltroende (som efter decennier i tajgan blivit rätt illa däran). Han besökte dem då och då och publicerade artiklar om besöken i Komsomolskaja Pravda. Senare släppte han denna bok. Tydligen känner alla i Ryssland till familjen Lykov.

Det här är en av de bästa dokumentära böcker jag läst. Då är det inte Peskovs språk som gör boken till en läsupplevelse utöver det vanliga, utan just de bisarra människoödena.

Deras värld som tidigare präglats av böner, stenhårt arbete och ett gränslöst nikonhat (ånej: de glömmer aldrig det där med tre fingrar (sant!)) ställs på ända när geologerna gör entre. Boken beskriver vad som händer med familjen tom 1993 och är ett skolexempel på när verkligheten överträffar dikten.

Betyg: e e e e e

Micky Burns, Newcastle

Månadens spelare #57
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.