Bilder av världen (Bok, 2003)

Upptäckte den här på bokrean. Trettio sekunder senare var den betald. Är man kart-maniac ska man väl ha den här, tänkte jag.

Boken beskriver kartornas utveckling och användningsområden. Själva kartorna och bildtexterna finns inget att anmärka på. All möjlig mumma finns med: från skeva kartor från tiden då jorden var platt till topografiska färgkartor över månen. Från flygblad med kartor över nazisternas avancemang (som kastades ut över de allierades trupper i demoraliserande syfte) till gulliga kartor från från Nalle Puh-böckerna. Gött.

Boken har dessvärre ett stort problem: själva texterna. De är SÅ torra. Författare är Jeremy Black, professor i historia vid universitet vid Exeter. Trots att stoffet är högintressant blir hans malande stundtals sövande.

Hoppas någon historiker med berättandets gåva gör en remake på den här nångång. (Det kan iofs vara så att översättaren Margareta Elg klåpat sig...)

Betyg: e e e

No country for old men (Film, 2007)

Lyckades få till ett biobesök till med frugan! No country for old men blev det. Knoppade inte in (se fg recension)!

Bröderna Cohen har regisserat. Det visade sig vara ett plagiat på deras egen, tolv år gamla film Fargo. En vanlig snubbe försöker sno till sig en stor summa pengar på ett sätt som till en början ter sig idiotsäkert. Våldsamma psykopater och sävliga poliser sätter dock käppar i hjulet.

No country for old men är en renodlad seriemördarrulle. Den är sjukt spännande och oerhört våldsam. Våldsscenerna är närgångna, blodiga och ibland plågsamt utdragna. Kan för mitt liv inte begripa varför så intelligenta och skickliga filmmakare måste ge utdraget våld så stort utrymme. Minns att jag läste en intervju med Martin Scorsese, där han resonerade kring den svenska censureringen av scenen i hans film Casino där en tjomme får sitt huvud långsamt krossat i ett skruvstäd. Scorsese uppgav att han fick sig en tankeställare. Han ångrade hur scenen gjordes. Istället för att rikta kameran mot skallen som långsamt spricker (ett öga ploppar ut) borde han i stället låtit publiken uteslutande fått se ansiktet på Joe Pesci (skådisen som utförde dådet). I No country finns en liknande scen där oscarsbelönade Javier Bardem stryper en polis med sina handbojor. Vi får förvisso se Bardems ansikte, men kameran visar även närbilder på hur kedjorna långsamt äter sig in i snutens halspulsåder. Blodet rinner.

Bortsett från några sådana omotiverade kameravinklar är det en underhållande och som sagt riktigt spännande film! Karaktärerna är skönt Cohenskt skruvade.

När historien fått sin upplösning, och jag är nöjd och belåten, följer dessvärre ett tjugo minuters snackparti. Det känns som om regissörerna kom på att de gjort en vanlig actionfilm och såg sig tvungna att slänga in lite substans på slutet. Det känns bara krystat, men helhetsintrycket är gott.

Betyg: e e e e

The Darjeeling Limited (Film, 2007)

Föräldrarna var på besök i påsk vilket gjorde att undertecknad och frun fick ett sällsynt tillfälle till gemensamt biobesök. Valet föll på Wes Andersons nya: The Darjeeling Limited. Det blev 21-föreställningen. Runt 22 knoppade jag in. Darn.

Låt mig ändå kommentera den första timman. Wes Andersons manus har jag aldrig tyckt varit mycket att hänga i gran: detta gäller även Darjeeling. Har en film klent manus skall det mycket till om regissören ändå lyckas sy ihop det i slutändan. Anderson lyckades inte i Royal Tenenbaums, fick till det skapligt i Life Aquatic, i denna rulle lyckas han fasen (i timma ett åtminståne...).

Hans redskap är ruskigt bra musik, fantastiskt intressanta rollfigurer, spännande miljöer (ett tåg som tuffar fram genom den indiska landsbygden) och sköna skådisar (synd om Owen Wilson som tvingas se ut som en mumie nästan hela filmen). Blir att låna den på bibblan vid tillfälle.

Betyg: ?

Terry Cooper, Middlesbrough

Veckans spelare #12
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Vilse i pannkakan (Tv-serie, 1975)

Köpte Vilse i Pannkakan på DVD. Har själv knappt några minnen från serien. Fattade således inte varför tokhögersjuttiotalisterna ansåg sig traumatiserade av Staffan Westerbergs tv-serie. Nu när jag sett den på nytt fattar jag fortfarande inte. Manuset borde gå hem hos denna grupp. Ta Trashanken: en sjukt risig snubbe som äger en båt med miljoner hål i. Trots att han bara tillgång till en uttorkad sjö är hans stora dröm är att segla till horisonten. Lägger han sig ner och blir socialbidragstagare (jo, det existerar ett monetärt system i pannkakan. Sparbank finns)? Nej. Han strävar på. Vid ett tillfälle bestämmer han sig för att fylla sjön med sina egna loskor (låt vara att projektet misslyckas ). Uppbyggligt, enligt mig.

I detta verk är tempot är mycket långsamt. Handdockorna är erbarmligt fula och verkar knappt hålla ihop. Känns fräscht och omväxlande i dessa tider när barnprogramstempot mångdubblats och de animerade datorfigurerna/dockorna glänser av perfektion.

Från det ena till det andra: är du möjligen bekant med Philemon Arthur and the Dung: plojproggduon som släppte ett par kasetter tidigt sjuttiotal (och en cd med nytt materiel för några år sedan)? De har ju hållit sina identiteter hemliga i alla år. En teori som cirkulerat är att Mikael Wiehes bror Thomas som är hjärnan bakom detta projekt. Efter att ha sett Vilse i pannkakan förstår jag varifrån teorin kommer. Thomas Wiehe gör den utomordentliga musiken till Vilse i pannkakan. Jag vill nog påstå att det är uppenbart: T Wiehe är Philemon Arthur and the Dung. Lyssna på rösten. Känn vibbarna.

Vad mina barn tycker om serien? De rådiggar den.

Betyg: e e e

Lonely Planet - The Arctic (Bok,1999)

Ännu ett bokreaförvärv. Min lokala bokhandlare saluförde ett par hylldecimeter svårsålda Lonely Planet- guider för 49 spänn. Jag är upp över öronen förälskad i Lonely Planet. Nu förhåller det sig som så att jag aldrig använt en lp-guide på fältet, av olika anledningar. Som svårartad geografijunkie har jag dock haft många trevliga stunder med dessa böcker: de ger mig precis det jag vill veta om platser jag aldrig ens kommer att komma i närheten av. Nu, tex, övervägde jag länge och väl om jag skulle investera i en Kuwait/Bahrein/Qatar-guide. Jag menar: reser jag nånsin till gulfen lär det då rakt inte vara dessa länder jag besöker. Jag vill- men, man måste prioritera (Iran och Oman ligger bäst till). Ändå känner jag, i egenskap av geografijunkie, att jag kan inte lämna detta jordeliv utan att ha skaplig koll på dessa avkrokar. Som sagt: lp ger mig precis det jag vill veta.

Nåväl, min tidsbudget medger för tillfället max ett lp-läs. Efter stor vånda tjackade jag guiden "The Arctic". Sameland lär jag förr eller senare besöka. Grönland ligger faktiskt rätt högt på att-besöka-listan. Klart som fan man skulle vilja se Alaska, kanadensiska och ryska nordkusten, Kolahalvön, Kamtjatka och alla andra halvöar och öar i de norra haven, men det är bara att inse: jag kommer aldrig dit. Jag sörjer – Lonely Planet tröstar genom att ge mig en eminent sammanfattning av dessa platser.

Ett litet exempel: om den på Koalahalvön belägna staden Nikel får vi bla veta att ”there’s nothing to prepare a visitor for Nikel. Even the slums of the teeming Indian cities emit some sense of hope, while this particular suburb of hell seems to be past despising its own condition”. Gör gärna som jag och googla fram några bilder över Nikel. Håll i hatten...

Nu lärde jag mig på några dagar ett och annat om inuiter, isbjörnar och glaciärer (och Nickelbrytning). Men jordklotets arktiska delar är försiktigt uttryckt enorma: fattar inte varför Lonley Planet försökt klämma in hela detta område i en bok (norra Sverige täcks tex av blott nio sidor.) När jag turistar i Arktis packar jag troligen ner nån mer specialiserad bok.

Betyg: e e e e

Owe Gustafson (Utställning, 2008)

Läste om Owe Gustafson i morgontidningen. Hört talas om honom? Nä, tänkte väl det. Nu är det emellertid så att alla har sett hans teckningar – han stod för animationerna i Fem myror är fler än fyra elefanter. Karln är väl med andra ord något av ett grafiskt one hit wonder.

När SVT inte längre behövde hans tjänster åkte alla original ner i soptunnan. Gustafson lyckades dock plocka hem 50 filmceller och 30 skisser, som ställdes ut på Seriegalleriet på Söder för ett par år sen. (Njut här nedan av den omåttligt roliga affischen från denna utställning.) Nu har tydligen Gustafson kommit in i ett nytt elefantstim och gjort ett trettiotal akrylmålningar. I det vardagsrumsstora, ovan nämnda galleri kan man nu fram till 9 april njuta av hans elefantverk. Både jag, fem- och tvååringen gillar dem skarpt.

Det är anmärkningsvärt att de grafiskt klämmiga, iögonenfallande elefanterna inte gått samma öde till möte som Pippi Långstrump, Bamse, Mumin och hans crew, Nalle Puh, Kalle Anka, Batman, Spiderman etc. Det vill säga hamnat på tandkrämstuber, lakan, godis och miljarder andra prylar. Här skulle Gustafson, eller möjligen SVT kunna casha in rejält med deg. Antar att det hänger samman med nåt sorts profitförbud SVT belagts med. Eller så kan det helt enkelt vara så att Gustafson inte säljer sin själ till mammon. I såna fall: respekt.

Betyg: e e e

Colin Powell, Charlton

Veckans spelare #11
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

80 romaner för dig som har bråttom (Bok, 2007)

Fan vilken skön idé. Henrik Lange har valt ut ”åttio av de största verken ur litteraturhistorien” och gjort serier av dem. I och för sig inget nytt, men Lange har hittat ett nytt grepp. Varje bok (eller svit) skall in på fyra rutor, inklusive en ”titelruta”.

Nu skall inte hysteriska svensklärare brusa upp. Bokens titel signalerar förvisso att den vänder sig till folk som har bråttom, som tror att det finns någon sorts genväg till bildning. Men efter att ha läst ett par sidor står det klart att detta är ett renodlat humorprojekt. Böckerna är så vanvettigt komprimerade att även de mest deprimerande romanerna enbart blir komiska att läsa. Karln lyckas till och med klämma in såväl Bibeln som Vilhelm Mobergs fyra romaner långa utvandrarsvit på respektive tre serierutor. Underbart.

Betyg: e e e e

Tristram Shandy (Film, 2004)

Den här filmen har legat högt på att-se-listan ända sen den kom. Scenen där Steve Coogan uppochnervänd ligger och sprattlar i en gigantisk gummilivmoder rullades flitigt i trailers och filmkrönikor när det begav sig. Helt oförglömligt.

Hyrde den och konstaterade att det är en skönt sävlig och precis så bisarr film jag hoppats på. Michael Winterbottom har regisserat. Stundtals lite nedtonad Monty Python. Handlingen utspelar sig under filmatiseringen av den (verkliga) brittiska 1700-talsromanen Tristram Shandy. Vi får ta del av intrigerna i filmteamet. Steve Coogan spelar sig själv som spelar Tristram Shandy. Ett gäng skådisar spelar sig själva, andra spelar inte sig själva. Allt som händer är helt crazy och man bara garvar.

Betyg: e e e e

100 solar (Bok, 2004)

Ett av de lokala biblioteken stängdes för ombyggnad. Då åkte makuleringsstämpeln fram big time! Drivor av träliga böcker slumpades bort. Ett och annat guldkorn gick dock att hitta, dessvärre oftast skadat. Själv införskaffade jag fotoboken 100 solar. Troligen har någon låntagare låtit boken hamna inom räckhåll för något småbarn: fyra, fem sidor är nämligen vårdslöst utrivna.

100 solar utkom 2004. Fotografen Michael Light fick tillstånd att gräva fritt i amerikanska försvarets arkiv och valde ut de 100 mest gripande bilderna på kärnvapenprovsprängningar utförda 1945-1962. Ett tjugotal bilder fixar man, hundra bomber blir en smula enahanda. Jag slöbläddrade till slutet, där jag gjorde en trevlig upptäckt: varje bomb har en egen liten finstilt artikel. Det visade sig att bomberna inte bara hade ett namn, utan även en historia. Vi får veta tekniska fakta om bomben, vädret vid provsprängningen, var de stackars soldaterna hade placerats ut, hur långt ljusskenet räckte, vart det radioaktiva avfallet tog vägen (John Wayne spelade in en film i krokarna av sprängningen av Harry 19 maj 1953. Han, och 91 pers i filmteamet, dog i cancer…) etc. Plötsligt sitter man och bläddrar fram och tillbaka i boken för att få se hur smällen man läser om såg ut. Boken avslutas med en komprimerad, ruggigt informativ men framför allt otroligt kuslig kronologi över kärnvapnens historia.

En skräckbok. På riktigt.

Betyg: e e e e

Peter Bonetti, Chelsea

Veckans spelare #10
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Mig äger ingen (Bok, 2007)

Det här är riktigt bra grejer. Åsa Linderborg beskriver sin uppväxt med sin alkoholiserade knegarfarsa i Västerås från tidigt 70-tal och framåt. Rakt uppochner. Språket är enkelt och utan poesi, men inte torftigt. Varenda mening fängslar. Svårt att säga varför.

Funderar på en sak. Nu har det kommit ett gäng skildringar av uppväxter i marginalen. Underdog. Jag smyger förbi en yxa. Populärmusik i Vittula. Svinalängorna. Bergssprängardottern som exploderade. Mfl. Finns det möjligtvis någon svensk, självbiografisk, roman om att leva i marginalen som vuxen? Jag menar inte en roman där en miserabel yrkesförfattare beskriver sin eländiga vardag (brist på inspiration, weltschmertz, yada yada), utan en roman om hur det är att vara mobbad undersköterska i Ödeshög och ensamstående mamma till barn på glid. Eller arbetslös femtiplusare i Gagnef med tablettmissbrukande hustru. Finns såna böcker? Jag vill läsa dem!

Hursomhelst: Mig äger ingen är den bästa självbiografiska roman jag läst. Läs den här! och läs därefter Sigge Ekelunds Det är 1988 och har precis börjat snöa. Sveriges näst bästa bok i genren.

Betyg: e e e e e

12345 (Låt, 2005)

Skulle jag räkna upp de tre saker som betyder mest för mig just i detta ögonblick skulle nog listan se ut så här.

1) Familjen
2) Vännerna
3) Låten 12345 med the Diskettes

Tänkte uppehålla mig vid 12345 en kort stund. Vartannat/ vart tredje år dyker den upp: den perfekta poplåten. 12345 gavs ut 2005. Snubblade över den på myspace för ett par månader sen. Lyssnar på den mer och mer. Kan inte få den ur huvet. Låten har allt. Här kan då rakt inte ord användas för att beskriva hur bra den är. Lyssna på den! myspace.com/thediskettes. Hur man än vrider och vänder på den är det en per-jävla-fekt poplåt.


* * *

Once just wasting time
not long ago
twice you made me laugh and smile and so three more times
I asked you to be mine.
So for a little while I held your hand.
Five fingers grabbed so tightly and
I felt sick.
It's the hardest test I ever wrote.

It may seem naive but at least it's sincere
that I don't really care about anything else
except holding you close and holding you near.
And it may seem stupid but at least it's the truth
that there ain't no point in being obscure and there ain't no point in being obtuse.

Once when I was young and not so bold
twice you made me laugh and I was sold and I tried
but three times and my efforts died.
So for the longest time I wasted it.
Five months went by with sleeping in in your place
but maybe this was my saving grace.

It may seem naive but at least it's sincere
that I don't really care about anything else
except holding you close and holding you near
And it may seem stupid but at least it's the truth
that there ain't no point in being obscure and there ain't no point in being obtuse.

Ritman Katz och Mannen med Påskö-ansiktet (Bok, 2005)

Har börjat beta av bokreaförvärven. Ritman Katz och mannen med Påskö-ansiktet blev utläst i går. Tror det var i Galago jag stötte på upphovsmannen David Liljemark först. Den karln: han är så rolig. Tråkigt nog blev han resident-serietecknare på DN:s Namn och nytt samma månad vi bytte morgontidning: dålig tajming. Ett par böcker har jag emellertid köpt på mig genom åren. Dels Susanna och Bo, som är en relationsroman i serieform. Bra. Dels Ritman Katz underbara värld som är ett rent seriealbum där vi möter Ritman Katz och hans brorson Mannen med Påskö-ansiktet i tokiga situationer. Mycket bra!

I denna bok, som är hans senaste, finns DN-alstren samlade. Här gör Liljemark det han behärskar bäst: enrutorsserier (eller vad de nu kallas i seriekretsar). När han verkligen får till det finns det inte ord för hur rolig han är! Och han får till det på rätt många sidor. Han hugger en massa bedrövliga företeelser i ryggen: löpsedlar, grabbtidningar, kultureliten och de besuttna. Dessutom har han förmågan att ibland piffa till sina skämt med koprofagi, nekrofili, kannibalism och andra perversioner. Intressant, med tanke på att Liljemark även skrivit manus till Bamse.

Egensinnigt och, som sagt, hysteriskt roligt.

Betyg: e e e e

Roy McFarland, Derby

Veckans spelare #9
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Hellsongs, Songs in the key of 666 (skiva, 2008)

Hellsongs gör softa versioner av gamla metalklassiker. Harriet Olssons helt fantastiska röst kompas av akustisk gitarr, piano/orgel och ibland stråkar. Då och då tar de sig friheten att avvika rejält från originalmelodierna.

Hamnade i Norrköping förra veckan och sprang i vanlig ordning in på en av Sveriges tre bästa skivaffärer: Vaxkupan (betyg:e e e e e). Hittade Hellsongs alldeles färska fullängdare. Köpten. Älskan vid första genomlyssningen. Och andra. Och tredje. Sen insåg jag att jag måste ta mig en funderare: gillar jag detta bara för att jag själv var ett metalhead en gång i tiden? Om jag inte hört låtarna förut, skulle det låta lika träligt som Sofie Zelmani eller Elin Sigvardsson? En fyrtiotalist som är helt ointresserad av musik skulle nog inte höra skillnad på Zelmani, Sigvardsson och Hellsongs. Måste nollställa hjärnan, stänga av nostalgicentra och lyssna igen.

Jo: Hellsongs pallar mitt test. Nästan alla låtar är bra. På riktigt. Arren är alltid bättre än ovanstående damers kreationer. För att inte tala om melodierna. Bäst är Twisted Sisters We’re not gonna take it i valstakt. Iron Maidens The trooper och Run to the hills är våldsamt njutbara.

Men vill du höra riktigt, riktigt fin lounge metal (som de kallar det) skall du köpa sexspårs-ep:n som föregick detta släpp. Där kan du höra deras makalösa tolkning av Metallicas Seek & destroy.

Selur natas!

Betyg: e e e e

Long Play

Att materiella grejer kan skänka sån tillfredställelse.

Var hos en polare i går. Klart han lyssnar på musik, men han har kanske inte samma intresse som undertecknad. Inför mitt besök hade han ställt fram en klassisk gul prippsback med 60-70 lp-skivor.

"Vill du harom?" fråga han. "Har inte haft vinylspelare på femton år. Ta skiten annars åker dom till tippen."

Nu sitter jag här med The Clash "London Calling", Happy Mondays "Pills 'n' thrills and bellyaches", The Smiths "Rank" och The Stones Roses självbetitlade debut och förnimmer stark glädje.

Ett lass Cure och REM slank också med. Kanske inte förgyller vinylkollektionen i samma utsträckning, men funkar.

Måste bara försöka smälta att man för tillfället är ägare av massa Marillion och Fish.

Bortskänkes akut. Hör av dig!