Hellsongs gör softa versioner av gamla metalklassiker. Harriet Olssons helt fantastiska röst kompas av akustisk gitarr, piano/orgel och ibland stråkar. Då och då tar de sig friheten att avvika rejält från originalmelodierna.Hamnade i Norrköping förra veckan och sprang i vanlig ordning in på en av Sveriges tre bästa skivaffärer: Vaxkupan (betyg:e e e e e). Hittade Hellsongs alldeles färska fullängdare. Köpten. Älskan vid första genomlyssningen. Och andra. Och tredje. Sen insåg jag att jag måste ta mig en funderare: gillar jag detta bara för att jag själv var ett metalhead en gång i tiden? Om jag inte hört låtarna förut, skulle det låta lika träligt som Sofie Zelmani eller Elin Sigvardsson? En fyrtiotalist som är helt ointresserad av musik skulle nog inte höra skillnad på Zelmani, Sigvardsson och Hellsongs. Måste nollställa hjärnan, stänga av nostalgicentra och lyssna igen.
Jo: Hellsongs pallar mitt test. Nästan alla låtar är bra. På riktigt. Arren är alltid bättre än ovanstående damers kreationer. För att inte tala om melodierna. Bäst är Twisted Sisters We’re not gonna take it i valstakt. Iron Maidens The trooper och Run to the hills är våldsamt njutbara.
Men vill du höra riktigt, riktigt fin lounge metal (som de kallar det) skall du köpa sexspårs-ep:n som föregick detta släpp. Där kan du höra deras makalösa tolkning av Metallicas Seek & destroy.
Selur natas!
Betyg: e e e e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar