Säkert!, Facit (skiva, 2010)

Debuten från -07 hade allt.

Jamen den hade ju det! Det finns ytterst få fullängdare i detta land som toppar det vaxet!

Att uppföljaren skulle vara av samma kaliber var ju enligt musikens naturlagar uteslutet. Men några enstaka knakalibrakrökare kan mycket väl rymmas på dylikt vax.

Fisljummet, blir mitt första intryck. Men den ska ju växa, har jag hört från flera källor. Något skivor i min värld sällan gör, för övrigt, men jag är inte den som är den. Under några veckors tid återkommer jag till den.

Näe! Jag är rädd att plattan ytterst sällan kommer att liras i undertecknas hem i framtiden. Dansa, fastän skulle med nöd och näppe ha platsat på debuten, men annars låter Facit i mångt och mycket som tidiga Wannadies, vilket är ett underbetyg.

Betyg: e e e

Burma Chronicles (Bok, 2008)

Guy Delisle är en kanadensisk serieskapare som av olika anledingar hamnar på udda platser under längre perioder. Han dokumenterar vistelsen och ger ut den i seriebokform.

Skrev för ett år sen om hans enastående bok Pyongyang som skildrar hans månader i Nordkorea.

Den här gången har han följt med sin fru till Burma (eller Myanmar som juntan envisas med att kalla sitt land). Fru Delisle knegar på Läkare utan gränser, så Herr Delisles roll blir att vara hemmapappa med deras ettårige son. Då de har hushållsnära tjänster utan extra kostnad hinner han med att färdigställa sin barnbok.

Pyongyang sträckläste jag. Burma Chronicles känns tråkigt nog en smula seg. Visst blir det några enstaka utsvävningar, men då han är hemmapappa blir det lite väl mycket fokus på vardagslivet i kvarteret och utlänningsklubbarna.

Dessutom känns Burma lite som en dussindiktatur - all oppostition krossas hämningslöst men den finns likväl. Utlänningar kan röra sig relativt obehindrat. Nordkorea däremot är en skapelse bortom det fattbara, således klart tacksammare att skildra.

Är du fascinerad av Bortre Orienten och/eller hjälporganisationer kan Burma Chronicles kanske ha sina poänger. Annars skippar du den här och läser Pyongyang.

Betyg: e e e

En enda man (film, 2009)

Tom Ford, modeskaparen, har gjort en film. En enda man. Lånan på bibblan i går.

Filmen bygger på en roman från 1964, skriven av Christopher Isherwood. Den handlar om en professor som förlorar sin partner i en bilolycka. Han kämpar med att finna meningen med livet...och... tja, det är nog det hela. Det händer inte så mycket i filmen. Berättandet och dramatiken får stå tillbaka för stämning och skådespeleri.

Ett drama skall vara dramatiskt och det kan man verkligen inte anklaga den här skapelsen för.

Hoppas Ford tar sig an en annan bok nästa gång. Det kanske kan bli nåt.

Betyg: e e

Journey into Kimland (Kapitel i bok, 2005)

Scott Fisher är en amerikan som under många år bott och arbetat i Seoul. 2002 fick han och några andra exiljänkarpolare oväntat varsitt turistvisum till Nordkorea. Han skrev resedagbok om den av staten in absurdum schemalagda och övervakade trippen. Några år senare fick Fisher möjlighet att besöka både Iran och Irak. Även där förde han resedagbok. 2006 gav han ut sina skildringar av ondskans axelmakter i bokform - Axis of evil world tour. På sidan axisofeviltour.com publicerar han utdrag från iran- och irakresorna och, generöst nog hela nordkoreaepisoden, kallad Journey into Kimland.

Nordkorea är världens mest slutna och paranoida land. En reseskildring från landet är följdaktligen både ovanlig och omåttligt fascinerande att ta del av. Att Scott Fisher behärskar koreanska (vilket skräckchockar alla han möter), är full i fan och en rätt skön lirare gör att man läser hela episoden i ett svep.

Journey into Kimland är späckad med intressanta amatörfoton, och du bör läsa den.

Betyg: e e e e e

Alan Foggon, Sunderland

Månadens spelare #71
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Sköna Gröna Grebo (musikfestival, 2010)

Grebo är ett litet villasamhälle utanför Åtvidaberg, Östergötland. Där har vispopen alltid stått högt i kurs och för några år sedan startades en mikrofestival med lokala band - Sköna Gröna Grebo. Denna har svällt i hiskelig fart och i fjol räknade man in cirka 2000 besökare. I år hade man räknat med ännu fler, men ett långvarigt och intensivt regn ledde till ett rejält publiktapp. Förköp är omöjligt och entrén är frivillig.

Hursomhelst, Eclecticum var där.

Numera är festivalen ett sorts vispopens Sweden Rock, fast med endast svenska akter. Ingen artist är het, men flera av dem har varit det. Undertecknad anländer till festivalen lagom till E.T.K:s entré

E.T.K. spelar trallvänlig, ekivok punk. De kommer från grannkommunen Linköping och räknas som ett kultband. De är inte bra, men efter att ha sett dem live åtskilliga gånger runt 1990 och hört deras texter skrålas på partyn med exilöstgötar under ett par decennier blir det en nostalgisk och duktigt subjektiv trea i betyg (e e e).

Carl-Johan Wallgren, augustprisvinnaren, blir näste man på scen. Han vill vara ett original men är en kopia. Man står mest och väntar på att tiden skall gå. På festivalens hemsida pushar man för hans mellansnack - märkligt, då det visar sig vara tredje klassens stå upp-komik. (e e)

Staffan Hellstrand - now we're talking! Låt vara att nittio procent av hans produktion är drar åt skvalradio, men han är en av mycket få i sin genre som faktiskt skrivit en handfull relevanta, svängiga rökare med skön melodi. Han bjuder på flera av dem: Hela vägen hem, den riktig bra Du går aldrig ensam. Men framför allt plockar han fram Lilla fågel blå - en av Sveriges kanske 20 bästa låtar. Då njuter man. (e e e e)

Docenterna rundar av festivalen (se bilden ovan). Faktiskt, en gång i tiden, ett av mina favoritband. Jag hade glömt hur bra de var. Har inte brytt mig om dem på femton år (med undantag för relativt sentida dängan Sverige varken ser eller hör) - det här blir verkligen ett äkta, kärt återseende. Låtlistan är ljuvlig. Vi får inte alla, men bra många gamla klassiker. Bara alla underbara låtar hade gjort spelningen till en fantastisk sådan, men som en bonus röjer bandet friskt på scen. Sånt gillar jag. Hur gammal är Joppe Pihlgren? frontmannen. 50? Han har en tjugoårings kropp, en sjuttonårings energi och ett makalöst rörelseschema. Den bästa spelningen jag sett på år! (e e e e e)