Hannibal Rising (bok, 2006)

1975, 1981, 1988, 1999, 2006. Han är inte särskilt produktiv, Thomas Harris. Fem böcker har han knåpat ihop på drygt trettio år. Hannibal från ’99 blev mitt första Harris-inköp. Boken var en uppföljare till The Silence of the lambs som, filmatiserad, skrämde skiten ur mig vid nittiotalets början.

Jag älskade Hannibal. Den var fantastiskt välskriven, spännande och chockerande. En sån där deckare som inte går att lägga ifrån sig, som det heter. Huvudpersonen, Hannibal Lecter, är ju dessutom en av litteraturhistoriens obehagligaste karaktärer.

Därefter kastade jag mig över Röd Drake (åttioettan), där Harris introducerar Dr Lecter för första gången. Den har filmatiserats två gånger: ingen av filmerna är nåt att ha. Men boken. Uj, uj, uj. En av världens tre bästa deckare.

Sen gick det åtta år och man hade nästan glömt bort Hannibal. Då smyger sig plötsligt en ny bok om psykopaten upp i bokhandelshyllorna: Hannibal Rising. Klart jag köpte den. Här får vi följa ärkekannibalen i unga år, vilket jag tyckte lät rätt intressant. Harris lär ha fått galet mycket deg för att leverera ytterligare två Hannibalbärettelser. Det är tydligt att han numera skriver enbart för stålarna. Storyn är inte konstruerad på samma geniala sätt som tidigare. Jag tänkte här ta mig friheten att sammanfatta hela boken.

Hannibals lillasyster blir under WW2 uppkäkad av några utsvultna, Litauiska quisling-soldater. Hannibal växer upp i Paris, studerar kirurgi och tar reda på soldaternas identiteter. Barndomstraumat har förvandlat honom till första klassens monster. Han letar upp soldaterna en efter en och äter upp dem.

Jo, så simpel är storyn. Pang på rödbetan-hämd. Men, bortsett från den primitiva handlingen så är boken mycket välskriven. En stark trea kammar Hannibal Rising trots allt hem.

Betyg: e e e

Klimatsmart-din guide till en miljövänligare vardag (Bok, 2007)

Mänskligheten kommer som bekant att långsamt kvävas av CO2, samtidigt som vi drunknar i havsvatten. Om golfströmmen kukar ur kommer vi nordbor dessutom frysa ihjäl. Den här välskrivna och inspirerande boken kan få oss skjuta på domedagen till våra barnbarnsbarn istället för våra barnbarn. Läs den. Seriöst.

Betyg: e e e e e

Mel Holden, Sunderland

Veckans spelare #4
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten .

Musikåret 2007

Jo, det är som de säger: myspace har verkligen förändrat allting. Jag blev aktiv myspaceare januari 2007. För ett par år sedan kunde man, om man gav sig fan då det, ha rätt bra koll på musikutbudet. Numera mår man bara dåligt om man ens försöker. Loggar man in på myspace och rotar en stund hittar man alltid någon låt som får en att smälta fullständigt. Bra musik når alltid ut, heter det ju. Alls icke, säger jag. I vartenda uppkopplat land finns det oöverblickbart många, riktigt bra trubadurer, indietrios, soulorkestrar och blipblopsynthduos som lägger ut sina alster på www utan att vara i närheten av ett skivkontrakt. Dessutom kan man mejlväxla med dem! Oftast går det utmärkt att be om en hembränd cd:r.

Årets lista över de tjugo bästa låtarna blir således rätt brokig. En del skivbolagsartister, en del myspaceartister. Hade jag rotat ännu mer på myspace hade troligen listan sett annorlunda ut. Du kanske undrar hur i h-vete fyra låtar med Säkert! kan hamna på en årsbästalista. Vad kan jag säga? I must obey min hjärnas njutningscentra. De platsar definitivt här.

Vi tar den i omvänd brahetsordning:

20. My only inspiration – The Electric Pop Group

19. Sponsored by destiny – Slagsmålsklubben

18. Cheek to cheek – Sahara Hotnights

17. My love - Billie The Vision And The Dancers

16. Book cover – A Smile And A Ribbon

15. I am the white-mantled King - Cats On Fire

14. Music makes me sick – The Charade

13. Sanningsdan - Säkert

12. The opposite of Hallelujah – Jens Lekman

11. Pineapple Song – The Bosettes

10. Och jag grät mig till söms efter alla dar - Säkert

9. Summer's here – The School

8. As winter gives way to spring – Springfactory

7. Hopelessy devoted to you – The Spells

6. Almost left my boyfriend for his Casio – After School Sports

5. Det kommer bara leda till nåt ont - Säkert

4. Wild Rice - Summer Cats

3. Something in my eyes – Komon

2. Sipping on the sweet nectar - Jens Lekman

1. Vi kommer att dö samtidigt – Säkert

Islams vandringsman (bok, 1989)

Fick nys om en tjomme som skulle vara någon sorts muslimsk motsvarighet till Marco Polo. Ibn Battuta hette han och lär ha satt något sorts dåtida rekord i att färdas kors och tvärs över planeten. Herr Battuta företog sina resor under trettonhundratalet, och dikterade dina upplevelser för en spökskrivare. Hans skrifter föll i glömska och återupptäcktes först på artonhundratalet. På svenska kom äventyren senast 1989. Mumma, tänkte undertecknad, geografijunkie som man är. Boken hittade jag i en avlägsen del av bibblans magasin.

Det visade sig dessvärre vara hopplös läsning. Battuta var uppenbarligen någon sorts lyxlirare som bara skrapade lite på ytan på de kulturer han besökte. Boken består mest av redogörelser över hur den lokale überimmamen hade det ställt. Ibn är inte unik: upptäcktsresandes ögonvittnesskildringar av äldre datum är ofta sätt saggiga. Dessutom krävs det nog en viss vana om man skall forcera det minst sagt ålderdomliga språket.Kan ingen vass islamolog skriva nån populärvetenskaplig bok om Battutas flängande?

Orkade inte läsa klart Islams vandringsman.

Betyg: e e

Ian Callaghan, Liverpool

Veckans spelare #3

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Cheming gum-samlarkorten .

Filmåret 2007

Tv:n står på. SVT visar just nu Guldbaggegalan. Nu blir det konkurrens av Eclecticum som skall kora årets filmer! Men, lita inte på min lista; har inte hunnit se så mycket. Blir kärvt att få till biobesök med småbarn. Är dessutom ingen nerladdare. Har inte ens hunnit se This is England som jag vet att jag skulle älska. Eller Last king of Scotland. Skandal, godammit!

Får helt enkelt bli en sketen fem-i-top över de filmer jag verkligen sett. I omvänd brahetsordning.


5. The Departed – Rätt spännande rulle om Bostons vita gangstahs. Jack Nicholson kan man lita på.

4. Simpsons- the movie – Ett super size- simpsonsavsnitt. Precis vad man alltid längtat efter.

3. Du levande- En Sånger från andra våningen-light. Precis vad man alltid längtat efter. Rolig är den också.

2. Pans labyrint – Oh, han är SÅ ond. Officerarn. Ondare än Hasse Alfredsson i Den enfaldige mördaren. En nyskapande och mycket vacker film.

1. Darling- En avlägsen släkting till boken Snabba Cash. Gripande skildring av den iskalla atmosfären runt Stureplan. Tragisk, komisk och genial debutfilm av Johan Kling. Michelle Meadows och Michael Segerström (han fick just en guldbagge) är så bra i huvudrollerna att det gör ont. Oväntat soundtrack.

Så där ja.

Jo: filmen Nunnan fick också bagge. I dokumentärklassen. Såg den när den gick på TV: den är årets dokumentär.

The School (konsert, 2008)

Såg den relativt nybildade septetten The School, från Wales, spela i England i somras. De rev av hela sin repertoar på sju-åtta låtar; samtliga fullkomligt bedårande. Efter spelningen köpte jag deras fyraspårs cd-r, och den var nog den skiva som snurrade flitigast i stereon under årets andra hälft. Det gick lixom inte att värja sig mot deras Beach Boysiga kompositioner.

Blev följaktligen lycklig som ett barn när jag såg att de skulle spela nästgårds: på Debaser Slussen. Var där i går. Konsertarrangören Svenska Musikklubben brukar vara pålitliga när det bokas band, men förbandet Idiot Kid var trista så att klockorna stannade. The School har numera något tiotal låtar på låtlistan, och nytillskotten funkar. Ingen skugga över Walesarna, men giget var sammantaget ingen fullträff. Ljudet var erbarmligt dåligt. Hörde mest elgitar och lite sång. Flickstackarn som lirade aukustisk gura hördes överhuvudtaget inte alls. Hennes körsång gick fram någorlunda, så att hon hade inte korsat nordsjön helt i onödan.

Dessutom hade jag högre förväntningar på publiken: inbillade mig att ett sådant här arrangemang attraherar musikälskare. Mellan låtarna blev det tyvärr tydligt att 50% av besökarna sket fullständigt i att det stod ett band på scenen. Sorlet var öronbedövande, trots att det bjöds på lite mellansnack.

I kväll spelar de i Götet med finfina A Smile And A Ribbon som förband. Hoppas att de har bättre tur med ljudet och att alla puckon håller sig undan.

Betyg: e e e

Phil Boyer, Norwich

Veckans spelare #2
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Zodiac (film, 2007)

Har alltid fängslats av seriemördarrullar. Dessvärre är det svårt att hitta riktiga fullträffar. Se7en och Lammen blev inte bara riktiga hittar, utan var faktiskt bäst i genren. Blev uppspelt när de positiva recensionerna började hagla över Zodiac. Fick tillfälle att se den först i går när grannen bjöd in på DVD-abend.

Var den bra då? Naaaah... Lite som JFK: bygger på ett verkligt, olöst fall. Skådisarna och dekormakarna levererar, men satiken vad det snackas! Folk lägger fram sina teorier hit och dit, men det händer inte mycket. Trälig pratfilm helt enkelt. Funkar nog i bokform.

Betyg: e e

Ps. Bonusrecension: Grannen är Lundell-komplettist och har köpt Uffes nya ofattbart stora box. Han bjöd på ett par smakprover. Det var skitdåligt. Ds.

TV-året 2007

Shit! Redan den trettonde! Hög tid att summera nollsju alltså (summeringar skall f ö inte ske före nyår, vilket 100 % av all media gör, utan efter).

I dag blir det TV.

TV är ett otyg och jag försöker undvika det. Vissa serier måste emellertid ses. SVT har ju visat en säsong vardera av Extras och Little Britain. Bägge säsonger höll mycket hög klass.

Bingo Royale var ett program som åts levande av alla tv-krönikörer. Det sämsta seden Zick zack, var det någon som skrev. Aftonbladet gjorde en undersökning där 84 % av tittarna gav programmet sämsta tänkbara betyg: ett minustecken. Det kan inte ha varit många tusen tittare som var av samma åsikt som jag: Bingo Royal var genialt. Man gjorde ett program som drev med Bingo Lotto och dess hjärndöda spinoffprogram. Förvirringen var dock total. Målgruppen, den yngre publiken, trodde att det var ett riktigt bingoprogram och valde en annan kanal. I stället fick de klockrena programledarna, Mona Seilitz (!) och Nils Edwall, tjabba med pensionärer som deltog i de crazy lekarna och vann 75 kilo tomatpuré.

Humorinslagen var underbara. Framför allt följetången om trubaduren Anders Andersson. Va fasen: härmed utser jag det inslaget till årets tv-grej! SVT lär väl rensa bort Bingo Royales sida från svt.se inom kort, så klicka dit ögonaböj och njut av trubadur Andersson!

Musikinslagen? Överlag bra. Inga skvalradioartister. Slagsmålsklubben var där. Bara en sån sak. Enmanshusbandet, Andreas Kleerup, framförde därtill finfina covers.

Jag är som sagt tv-skeptiker, så jag bänkade mig inte framför programmet, men svt repriserade Bingo Royale ihärdigt vilket ledde till att det var svårt att undvika det.

I övrigt var Kobra på SVT, som vanligt, i en klass för sig. Centralskolan, även det på SVT, visade sig vara hysteriskt roligt. (Jag missade det när det sändes: såg alla femminutersavsnitt på www häromdan.)

Hoppla. Grattis SVT! Man kan tydligen säga att ni var den enda kanalen under 2007 som förtjänade min dyrbara tid.

Control (film, 2007)

Kom just hem efter en kväll med grabbarna och a) Sverigepremiären av Control b) några bärnstensgula på Pelikan.

Control handlar om sångaren Ian Curtis i bandet Joy Division. När jag var runt 20 var Joy Division min religion. Jag avgudade dem, Manchester, skivbolaget Factory, New Order. Allt de släppt på skiva hamnade i min samling och jag plöjde biografier och artiklar om kvartetten. På min begravning skulle deras låt Atmosphere spelas, hade jag bestämt. Jag berättade det aldrig för någon: man blir lätt tagen för suicidal om man är insnöad på JD och pratar om sin begravning.

Skivorna åker väl inte in i CD-spelaren allt för ofta nuförtiden, men jag vill nog påstå att jag fortfarande tycker att allt de spelat in är genialt. Till och med deras punklåtar från tiden då de kallade sig för Warsaw.

Som JD-freak har man alltid haft lite pejl på Anton Corbijn: fotografen som plåtade dem några gånger. När han höll låda på Kulturhuset för några år sedan var man självklart där. Nu har stillbildsgurun släppt sin debutfilm om just JD. Corbijn vet hur man manövrerar en kamera, inte tu tal om saken, men det betyder inte att man per automatik kan regisera en skådespelarensemble.

Jorå. Corbijn fixart. Dialogerna sitter mestadels fint. Det svartvita fotot är enastående. De kunde kanske ha castat lite fulare skådisar. Sam Riley som spelar Ian Curtis ser ut som Fredrik Vikingson. Den verklige Ian Curtis ser mer ut som Rowan Atkinson. Miljöerna är precis så glåmiga som mina drömmars sjuttiotals-Manchester (stan har ju shejpats upp en del, så man fick filma i Nottingham).

Filmen bygger på Curtis änkas, Deborah, bok Touching from a distance. Givetvis sträckläste jag den när den kom för drygt tio år sen. Boken beskriver både konstnären Ian Curtis och parets misslyckade äktenskap. Fokus i filmen är detsamma. Vi får veta att Ian hade ett framgångsrikt band och en familj som älskade honom, men livet var inte hans grej helt enkelt. (När Deborah exalterat berättar att hennes nya vän bjudit dem på inflyttningsfest reagerar han föga. Han verkar helt likgiltig inför sin dotter.)

Har man barn vet man att man förändras i grunden när man får avkommor. Jag läste boken innan jag blev pappa och greppade tydligen inte alla dimensioner: ryckte mest på axlarna åt hans misslyckade faderskap. Nu var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna när Deborah parkerar bilen på gatan med dottern i barnstolen, kliver in i bostaden och hittar sin make dinglande i en snara i taket.

En strålande dokumentär om ett band och en familj.

Betyg: e e e e

Steve Kember, Leicester

Veckans spelare #1
Nytt from denna vecka på eclecticum är inslaget "veckans spelare". Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Säkert! (cd, 2007)

Det var länge sen jag såg Grammisgalan. Tänkte glutta på den i kväll. Tyckte tills nyligen att den här typen av tillställningar var av ondo och jag kände ett visst förakt för de artister som infann sig på spektaklet. Numera är jag rätt likgiltig till grejen.

Musikåret 2007 var väl kanske inget bottennapp, men ovanligt träligt. Skulle jag försöka räkna upp 20 låtar som knockade mig fullständigt (vilket jag framledes har för avsikt att göra) så skulle jag nog få problem. Antalet fullängdare som höll hela vägen låg väl på normalårssnittet, nämligen två. En av dessa inte bara höll, utan var rätt och slätt klippt fantastisk! Det var Säkert! som jag i detta nu ser fick Efva Attlings glaspinne för bästa texter (tror jag).

Jag föll som en fura för P3-hitten Vi kommer att dö samtidigt. Furiöst Housemartinstempo, arr och melodi satt som en smäck och den norrländska, djupa rösten gick rakt in i hjärtat. Satiken vad bra! Beställde skivan, när den anlände lyssnade jag bara på den i flera veckor. Jag minns faktiskt inte när det hände senast.

Finns inte mycket att säga om övriga låtar: alla är fantastiska. (Nu blev hon visst årets kvinnliga artist också…)

Hoppas att hon aldrig transformerar sig tillbaka till den överskattade Hello Saferide.

Betyg: e e e e e

Inland Empire (film, 2006)

Lånade Inland Empire i går. David Lynch’s senaste. Vill direkt tillkännage att jag (och frun) somnade minut 155. Tänkte kolla på de sista 20 minuterna i dag. Filmen är 175 minuter. Av någon anledning har någon bestämt att man inte skall kunna hoppa mellan scenerna: hela filmjäveln är indexerad som en enda scen. Någon lust att spola med bild hade vi då rakt inte, så vi bestämde oss för att inte se slutet, vilket vi inte sörjde nämnvärt. Men så är det väl med Lynch’s rullar: slutscenerna tillför inte speciellt mycket.

När jag sett Lynch’s tidigare filmer (och Twin Peaks) har jag gjort misstaget att försöka förstå vad som händer. Lynch jobbar ju inte riktigt med traditionellt berättande, så det är klart jag blivit besviken. Är det något som imponerar djupt på mig är det en välskriven, dramatisk och spännande berättelse med början, mitten och slut. En sönderhackad, snorskruvad story kan väl vem som helst slänga ihop.

Inland Empire är precis lika koko som regissörens tidigare alster. Och, ja, de röda draperierna och stroboskopen finns där. Varför envisas jag då med att se hans filmer? Tja, jag gillar ju skräckfilm och han är ruskigt duktig på att framkalla horrorfeeling (fick faktiskt ståpäls ett par gånger). Skådisarna håller genomgående hög kvalitet. I Inland Empire blev jag riktigt impad av Jurassic Park- tanten Laura Dern. Foto, ljussättning och den biten är av världsklass.

Den här gången brydde jag mig inte om att försöka hänga med i handlingen, vilket filmen vann något på. Men, vore det inte för manuset så skulle det varit en höjdarrulle.

Betyg: e e e

American Hair Metal (bok, 2007)

Jag slutade tycka att heavy metal är bra för 20 år sedan, men jag anser forfarande att genren är cool och oerhört fascinerande. Boken American hair metal beskriver den amerikanska åttiotalsmetallen med korta artiklar och mängder av foton och citat. När Oasis höll på att brejka -94 häpnade alla över deras otomjordiska kaxighet. I den här boken framgår det att pudelgrabbarna faktiskt var tolv resor värre. Varje snubbe hävdar på sida efter sida, på fullt allvar, att hans grupp inom en mycket snar framtid kommer att dominera alla topplistor över hela världen för all framtid. Han försäkrar även att han kan få ligga med vilken brud som helst samt att han kan ta hur mycket droger som helst, dygnet runt. Låt mig ta ett exempel på måfå. Davy Vain i orkestern Vain (någon som minns dem?) gör tex gällande att

”Bathroom sex is something I’ve been getting a lot of lately. Especially in restaurants and clubs and stuff… Half the reason I got into this business is to get laid as many times a day as I can.”

Fascinerande, som sagt.

Boken avslutas med en miniencyklopedi över de stora och någorlunda stora pudelbanden. Här kan man se vad som hände med banden efter deras 15 minuter.

Oumbärlig läsning om du någonsin varit ett metalhead.

Betyg: e e e e

Fire Attack (spel, 1982) och Oil Panic (dito, 1982)

Dataspel. Första gången jag kom i kontakt med företeelsen var nog när Nintendos Game & Watch- dosor slog igenom i Sverige under det tidiga åttiotalet. Min polare Fredde var ensambarn och skämdes således bort med alla heta prylar först av alla. Jag gapade av fascination när jag såg gubbarna studsa upp och ner på sjukvårdarnas bår i spelet Fire.

Allt eftersom dök det upp klasskompisar med nya spel som Octopus, Parachute, Popeye och Snoopy. Så småningom gjorde dubbelspelen entre i plugget: Donkey Kong, Green House och vad de nu hette. Inom ett par år hade jag själv tjatat till mig två spel: Fire Attack och dubbelspelet Oil Panic.

Under åttiotalets andra hälft damp den första hemdatorn (Sharps MZ-700) ner i bekantskapskretsen och alla G & W hamnade längst in i garderoberna. Faktum är att när det var dags att uppdatera sig från MZ till Amiga hoppade jag av dataspelståget mer eller mindre permanent. Det var roligare med skateboard. Titt som tätt har jag testat den nya generationens dataspel. Ett spel tar ju för tjyven flera timmar! När spelet är slut infinner sig bara känslan av att man missat kvalitetstid IRL. Lika värdelöst som knark m a o.

Under julen hittade jag mina två gamla G & W- konsoller. Köpte nya knappbatterier och rev av ett par omgångar. I Fire Attack spelar man en cowboy som skall hindra indianer från att tända eld på ett fort genom att sopa till dem med en slägga. I Oil Panic är man en tjomme som i den övre skärmen fångar droppande olja i en hink. Därefter skall man dumpa oljan i underskärmen och undvika att hälla den på en kostymklädd herre eller en välsvarvad, poserande brud. Kostymfarbrorn hötter med näven om man häller olja på honom. Bruden, å andra sidan, blir helt wild och hoppar upp och ner. Inledningsvis kan man alltså konstatera at spelen inte klarar minoritets- och genusbesiktningen.

Självfallet blir man initialt vimmelkantig av nostalgi. Dessvärre tar det inte lång tid innan man blir uttråkad: till en början går allt superlångsamt. När det väl blir sprutt på infödingarna respektive oljan så handlar det uteslutande om snabbhet, inte alls om taktik eller spatialt tänkande.

Hur som helst: att man kan spela spelen medan man ägnar sig åt meningslösheter som att köa, skita eller åka buss är ett stort plus. Men för sådana tillfällen är ju dagens mobiltelefoner välutrustade. Testa tex tetrisplagiatet QuadraPop: taktik och rumstänkande på hög nivå. Kan skryta med att jag fått 158805 poäng.

Nån som vet vad man får för ett par G & W på ebay (tyvärr är de inte i toppkondition. I Oil Panic har jag ristat in "Kiss - Asylum" och "Iron Maiden - Live After Death")?

Betyg: e e

Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar (bok, 2006)

Kvällstidningarnas osmakliga löpsedlar är ett allvarligt samhällsproblem. I boken Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar sparkas det friskt på detta fenomen. Ett par killar som kallar sig Guilty Guilty plockar åt sig löpsedlar dagligen. När de fått i hop en rejäl bunt klipper och klistrar de så att orden hamnar lite tokigt. Därefter beger de sig ut i Stockholm och klistrar upp sina löpsedelsremixar lite här och där. Alstren fotas och ges ut i en bok. Denna är teamets andra. Vad tyx om de här?

SILVIA I CHOCK - BÄSTA VÄNINNAN KRÄKTES UPP BLODIG BABY

SVENSKE INGVARS MP3-SPELARE FÖRSVANN EFTER TSUNAMIN

ROBERT WELLS ÅT UPP SIN PASTA inför ögonen på sina kompisar

SADDAMS HEMLIGA TELEFONMUMMER: 042-490 30 00

FEL PÅ TVÅ DEKLARATIONER kolla om du är drabbad

Otroligt roligt om du frågar mig. Allt är inte lika genialt, men kolla upp boken. Nu. Ettan också.

Såg f ö ett reportage om Guilty Guiltys verk på SVT för ett par år sen. Reportern intervjuade någon av kvällstidningarnas redaktörer och visade honom fyra GG-alster och en äkta löpsedel. Redaktörn kunde inte peka ut den äkta. Huga.

Betyg: e e e e

Vecgada Gala Koncerts (konsert, 2007)

Klassisk musik är våldsamt överskattad. Trots att jag under många, många år letat efter stycken som får mitt hjärta att bulta lite snabbare så har jag konstaterat att genren är rätt trälig. Det är således lite märkligt att jag hamnar på Rigaoperans nyårskonsert. Men, vi var ändå i stan, frun ville, biljetterna kostade en dryg femtilapp och själva kåken är grymt maffig; kunde vara kul att se bygget inifrån, tänkte jag. Dessutom: Wagner himself var überdirigent här för länge, länge sen

Temat på konserten är Paris. Klyschigt? Ja. Så det kryper i kroppen.

Jag försöker vara open-minded, men styckena orkestern framför tillsammans med diverse operasångare/ sångerskor är dessvärre rena sömnpillrena. Biljetterna gäller dessutom ståplatser högst upp, längst bak (finplatserna går loss på en bit över tusenlappen, kan tilläggas).

I pausen lyckas vi hitta ett ledigt trappsteg mellan stolarna så att vi åtminstone kan sitta.

Till andra akten rullas ett trumset och en flygel fram. Till min stora lättnad fimpar man den klassiska musiken och levererar i stället ett knippe storslagna ballader. Operasångarna får ledigt och en manlig och kvinnlig smörsångare tar över micken. Vi bjuds på dragspel och körer. Det känns plötsligt som om man befinner sig på någon deluxevariant av franska melodifestivalen från sjuttiotalets mitt. Fast med lettisk sång. Det är SÅ bra.

Vill nog säga att jag på det hela taget fick valuta för mina lats.

Betyg: e e e