Lånade Inland Empire i går. David Lynch’s senaste. Vill direkt tillkännage att jag (och frun) somnade minut 155. Tänkte kolla på de sista 20 minuterna i dag. Filmen är 175 minuter. Av någon anledning har någon bestämt att man inte skall kunna hoppa mellan scenerna: hela filmjäveln är indexerad som en enda scen. Någon lust att spola med bild hade vi då rakt inte, så vi bestämde oss för att inte se slutet, vilket vi inte sörjde nämnvärt. Men så är det väl med Lynch’s rullar: slutscenerna tillför inte speciellt mycket.När jag sett Lynch’s tidigare filmer (och Twin Peaks) har jag gjort misstaget att försöka förstå vad som händer. Lynch jobbar ju inte riktigt med traditionellt berättande, så det är klart jag blivit besviken. Är det något som imponerar djupt på mig är det en välskriven, dramatisk och spännande berättelse med början, mitten och slut. En sönderhackad, snorskruvad story kan väl vem som helst slänga ihop.
Inland Empire är precis lika koko som regissörens tidigare alster. Och, ja, de röda draperierna och stroboskopen finns där. Varför envisas jag då med att se hans filmer? Tja, jag gillar ju skräckfilm och han är ruskigt duktig på att framkalla horrorfeeling (fick faktiskt ståpäls ett par gånger). Skådisarna håller genomgående hög kvalitet. I Inland Empire blev jag riktigt impad av Jurassic Park- tanten Laura Dern. Foto, ljussättning och den biten är av världsklass.
Den här gången brydde jag mig inte om att försöka hänga med i handlingen, vilket filmen vann något på. Men, vore det inte för manuset så skulle det varit en höjdarrulle.
Betyg: e e e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar