Studio Virtanen (Tv-program, 2008)

Var så pass risig i kistan att det blev horisontalläge hela söndagen. Fick då tid att utforska de halvobskyra kanalerna i burken. Bla TV 8, som ju faktiskt sänder en hel del bra grejer.

Fredrik Virtanen är ju en riktig mediatungviktare och nån sorts galjonsfigur på Aftonbladet. I och med att jag i så stor utsträckning som möjligt undviker denna publikation har jag i princip ingen koll alls på karln. Vid det här laget har han gjort ett par hundra Studio Virtanen i 8:an – har inte sett ett enda. Nu skulle alltså denne superjournalist göra ett first impression på mig.

Han snackar precis som Fredrik och Philip och diverse andra tv-figurer. Högt och snabbt, samtidigt som han vinnlägger sig om att artikulera utan att alltid lyckas. Trots att han nästan är själv i studion verkar tro att han försvinner i mängden om han inte hörs. Hoppas denna tv-trend försvinner snabbt.

David Hellenius är gäst. Snacket handlar mest om hans uteliv och om vem som har störst kuk av Hellenius, Peter Magnsson och Peter Settman. Därefter får han lista Tv 4:s saltaste bönor.

Familjen (feat Andreas Tilliander) är musikaliska gäster. Meningslös intervju där de bla får redogöra för vem som krökar hårdast: Familjen eller Kent (de turnerade ju tillsammans).

Någon kvalitetsfråga till gästerna slinker väl med, så jag kan väl inte påstå att detta är dynga, men den sämsta talkshowen jag sett på länge. Skulle faktiskt kunna vara ett projekt av Killinggänget.

Såg även halva Studio Belinda, journalisten och författarinnan Belinda Olssons talkshow, på samma kanal. Den var asbra.

Betyg: e e

Gerry Francis, QPR

Veckans spelare #17
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Familjen, Det snurrar i min skalle (Skiva, 2007)

Var tvungen att kolla upp electro-enmansbandet Familjen. Kalasinfluenser: Kraftwerk, Stone Roses, Happy Mondays, Daft Punk, Depeche Mode. Positiva recensioner. Förband till mastodontband (förvisso tråkmånsarna Kent, men ändå). Ingår i finfina lejbeln Hybris stall. Grammis.

Släpade hem fullängdaren ”Det snurrar i min skalle” från bibblan häromdan.

Fy.

Jag antar att Johan T Karlsson försöker få till melodier. Tendenser till sådana finns, men inte ens med god vilja blir de njutbara.

Mångfalden av ljud och det makalöst cleana soundet avslöjar att han har tillgång till en rätt stöddig maskinpark och/eller är en snuskigt kompetent producent. Vad hjälper det när beatsen är hopplöst fantasilösa och torra på fel sätt? Influenserna Daft Punk och Kraftwerk lyckas göra spännande musik av alla coola ljud som deras synthar kan alstra. Familjen behärskar inte den svåra konsten att inkorporera coola ljud i sina låtbyggen.

Läste att låtarna var instrumentala från början. De hade möjligen vunnit en smula på att förbli så.

Ett par låtar har väl någon form av studs, vilket gör att jag kan sträcka mig till en svag, svag tvåa.

Betyg: e e

Joakim Thåström, Skebokvarnsvägen 209 (Skiva, 2005)

Hade aldrig varit i Högdalen förrän igår då jag och en polare snurrade runt i denna förort i bilen. Du må tro att vi blev uppspelta när vi plösligt insåg att vi cruisade fram på Skebokvarnsvägen! Vi lyckades aldrig komma på vilket nummer Joakim Thåström växte upp på. Var tvungen att rota fram mitt brända ex, som förvaras i bilen och kontrollera. 109 hade människan som bränt cd:n åt mig skrivit. Upptäckte först nu att korrekt adress skall vara 209. Har således ännu inte sett Thåströms gamla port.

I min värld började Thåström på topp med Sveriges kanske bästa band nånsin: Ebba Grön, för att sedan sakta men säkert stagnera. Imperiet var bra, men inte i samma division som Ebba. När han senare bärjade spela solo levererade han fortfarande fina bitar mellan varven. Vid det här laget borde han kanske ha skolat om sig: i både Peace, Love & Pitbulls och i inledningen på hans andra vända som soloartist fick han aldrig till det. Jag vet att många tycker annorlunda, men de har fel.

2006 överraskade mig Jocke Thå big time! Skebokvarnsvägen 209 kom, och kvalitetsmässigt befann han sig på Imperietnivå igen. Fanfanfan, Söndagmåndagsång, Brev till 10:e våningen, Sönder Boulevard, Stjärna som är din och framför allt The Haters med sin brilianta, punkdokumentära text är alla fullträffar.

Det har slunkit med ett par halvdana låtar för att det skall bli toppbetyg, men en sjukt stark fyra skall Thåström ha.

Har länge tänkt köpa skivan, nu blir det av.

Betyg: e e e e

Irving Nattrass, Newcastle

Veckans spelare #16
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Psalmtoppen (TV-program, 2008)

Slözappade. Hamnade på reprisen av SVT:s Psalmtoppen. Texter om andeväsen och städer ovan molnen är inte riktigt min kopp te, men ingen kan förneka att många melodier i psalmboken håller galet hög nivå. Ta min favvis: Blott en dag. Tänk om de gamla soulbröderna Harold Melvin & the Blue notes hade spelat in låten: den skulle (med smärre textjusteringar) ha blivit en större tryckarklassiker än If you don't know me by now.

En del psalmer utelämnar till och med det paranormala och innehåller ruggigt fina ord om kärlek, medmänsklighet och solidaritet. Då går jag igång!

Psalmtoppens husband, husgospelkör och dirigent utstrålar så mycket frikyrklig klämkäckhet att man griper krampaktigt i soffarmstödet. Men jag prövade att fästa blicken på körsbärsträdet utanför balkongen i stället. Det funkar. Inte lika mycket malla som om Harold Melvin skulle stå i studion, men en hel del klös faktiskt. En del har svårt för programledaren Elin Ek. Inte jag. Skön motvikt till allt annat folk i studion.

Den 26:e är Freddie Wadling gästartist. Jag räknar redan ner.

Betyg: e e e

Thin Lizzy (Band, 1969-1984)

Grannen är metalfreak. Karln har ett fyrsiffrigt antal metal-cd:s. Till och från får jag för mig att jag ska låna allt med en viss grupp. Mest för att få lite pejl. För ett tag sen släpade jag över den kompletta Thin Lizzy-katalogen till lägenheten.

Rätt segt band måste jag säga. I alla fall när de spelar metal. Filtrerar man bort alla metalelement återstår dock något smått fantastiskt: världens bästa soulrockband. Om man beskär och reducerar reportuaren, och bränner den på cd ser det ut så här:

Dear Heart
Fight Or Fall
For Those Who Love To Live
Dancing In The Moonlight
Romeo And The Lonely Girl
Sarah
With Love
Wild One
Didn't I
Spirit Slips Away
Still In Love With You
Frankie Carroll
Philomena
We Will Be Strong
The Boys Are Back in Town

Skaffa den här spellistan fort som satan! Själv har jag snart spelat sönder cd:n. Phil Lynotts röst är helt makalös. Ett tips: har du en tvååring hemma som har svårt att somna så funkar Dear Heart utmärkt som godnattmusik.

Betyg (på blandskivan, inte på själva Lizzy): e e e e e

Chris Nicholl, Aston Villa

Veckans spelare #15
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Filter (Tidning, 2008)

Cream, Traveling Wilburys, Grymlings, Snowracer. Supergrupper kan se spännande ut på pappret. Med facit i hand mynnar projekten oftast ut i antiklimax av olika grader.

Tecknade en prenumeration för nystartade supertidningen Filter, med många meriterade publicister vid rodret. Bla Mattias Göransson, tidigare andlig ledare för en av mina favorittidningar Offside, samt Ika Johannesson, skapare av Sex. Tidskriften Sex var i en klass för sig: obeskrivligt bra. Dessvärre gick den nyligen i graven.

På pappret ser Filter således ut att kunna bli den perfekta tidningen. Läste ut premiärnumret häromkvällen.

Tja, tidningsbranschens Hellacopters, blir nog mitt omdöme om vi ska tala i supergrupptermer. Helt ok med andra ord. En Sex-light. Sex följde aldrig någon röd tråd. Alla artiklar var fullkomligt oväntade, men vad man än avhandlade blev det alltid makalöst välskrivet och fängslande. Samma sak här, men ämnesvalen känns betydligt präktigare, och i min värld är det ett minus. Men jag ska inte klaga; Göransson och Johannesson är på banan igen, och det är kittlande. Ser fram mot nummer två!

Betyg: e e e e

The God Delusion (Bok, 2006)

Stötte för första gången på Richard Dawkins när SVT sände ett program om religiös fanatism för ett par år sen. Dawkins är biologiprofessor i Oxford och ettrig ateist. Hans program gav mersmak: The God Delusion blev ett impulsköp på Pocketshop.

Han är ruggigt slipad: med imponerande argument drar han ner brallerna på troende på sida efter sida. Alla klassiska bevis för religion och Guds existens pulvriseras effektivt, liksom kreationism.

Boken hade vunnit på att vara mer koncis. Allt för ofta bläddrar man förbi buntar av sidor för att hans budskap gått fram för länge sen.

Nu ska det bli intressant att läsa boken The Dawkins Delusion. Nån teolog vid namn Alistair McGrath har öppnat moteld.

Betyg: e e e

Mitt i naturen (TV-rogram, 2008)

På Mitt i naturen, SVT, i går: på en vanlig familjs gamla gård på Österlen finns en brunn. Förr i tiden släppte man ner ålar i sina brunnar för att hålla småkryp borta. Redan för femtio år sen ryktades det om att det bodde en ohyggligt gammal ål i familjens brunn. Den skulle släppts ner i mörkret på 1850-talet. Det sägs att den än i dag kan skymtas, även om brunnslocket inte lyfts på tre år. Ålar i frihet blir max cirkus 40 bast. På Nya Zeeland har det bekräftats att en ål i fångenskap upplevt 104 jordsnurr. Skåne-ålen skulle med råge vara äldst.

Programledarn, Martin Emtenäs lyser med ficklampa ner i brunnen. Kameran går. Ingen ål.

Man fäster en undervattenskamera på en pinne. Ner med anordningen i schaktet. Sladden är för kort. Efter lite meck lyckas man scanna av alla åtkomliga ytor. Ål? Nope.

Man kallar in en ålforskare, som har med sig nån sorts ryssja och specialbete. Buren får ligga i en natt. Sakta firas buren upp. Torsk på ål.

Nu plockar SVT fram triumfkortet: ut med vattnet! Ner med en fet slang och pumpa järnet. Såsmåningom ser man botten, men ingen ål.

Kameraprojektet visade att det fanns gott om skrymslen. Emtenäs klättrar ner och rotar med näven bland håligheterna. Klart han inte hittar nån firre. Grundvattnet sipprar hela tiden in och ålahålet fylls sakta men säkert.

Man konstaterar att ålmyten är inkorrekt. Den tunga luckan läggs på. Det går tungt. JUST INNAN LUCKAN ÄR PÅ PLATS FÅR DE SYN PÅ NÅGONTING!

Du har från och med dagens datum trettio dagar på dig att på svt.se se hur historien slutar. Jag har på sistone bloggat om hur outhärdligt spännande filmerna Apocalyto och No country for old men var. Frågan är om inte den här Mitt i naturen-episoden var snäppet svettigare.

Betyg: e e e e

Roy Greaves, Bolton

Veckans spelare #14
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Micronations (Bok, 2005)

Christiania i Köpenhamn är ett exempel på en sk mikronation: en liten yta mark som en grupp människor ockuperar. I mikronationen skapar människorna sin egen kultur, sin egen flagga, egen valuta, frimärken, pass och så vidare.

När jag beställde denna bok på nätet utgick jag från att jag skulle få läsa om skogstokiga sekter som isolerat sig på någon ö i någon Sibirisk flod, superrika James Bond-skurkar med storhetsvansinne som transformerar sina ägor till egna stater eller förtryckta minoriteter som tagit saken i egna händer.

Där gick jag bet. Christiania är förvisso med. Liksom en James Bond-skurk. Och en australiensisk bonde som genom en kombination av en lucka i lagen och myndigheternas miss att besvara ett brev inom två år hävdar att hans mark numera inte tillhör Australien. Men, 90% av boken är blaj. Finniga studenter som skapar egna länder i sina lägenheter. Någon mikronation bebos endast av djur. Halvhjärtade, harmlösa plojprojekt har fått alldeles för stort utrymme.

Betyg: e e

Blandbandet del 6: Andreas Lassus (Blandband, 2007)

Jägarns. Dammsög just. Såg att det var asdammigt bakom stereon. Drog ett par drag med munstycket. Upptäckte sekunden därpå att jag orsakat en katastrof: remsan i ett kassettband sörplades glupskt upp av dammsugarn. Jag, mitt nöt, stängde inte av dammsugarn utan ryckte ut den meter som befann sig i slangen. Remsan blev skrynklig, söndernött och gick av. Goddamn.

Har inte ägnat mig åt kassettrenovering sen åttiotalet, men det skall nog gå vägen.

Nu undrar du säkert vad jag för en IDIOT som reparerar kassetter. Jag kan upplysa dig om att det inte var vilken kassett som helst som skadades. En polare jobbar på Värnamo Nyheter. Han skrev en hyllningsartikel till det gamla musikmediet i fjol. Samtidigt uppmanade han 16 lokala musikprofiler att spela in varsitt blandband, c 90, samt skriva kort om varje låt. Detta blev en artikelserie som rullade i tidningen i några veckor. Polarn skickade serien till mig och undrade om några band föll mig i smaken; i såna fall kunde han skicka upp några. Jag beställde fyra. Tre var bra. Ett knockade mig fullständigt. Det var detta band som föll offer för dammsugarn.

Upphovsmannen till kassetten heter Andreas Lassus. Lassus har ett band som heter just Lassus. Han har ett förflutet i flera band, bla Royal Beat Conspiracy. Genremässigt är hans mixtejp helt urflippad: en okänd kör sjunger Uti vår hage, überpsykot (som en gång var trubadur) Charles Manson sjunger Look at your game, girl, Womack & Womack är med, svensk modern pop i form av The Tiny är med, liksom KD Lang, Staffan Hellstrand och ytterligare 19 akter. En del hade jag hört innan men det mesta var nytt. Gemensamt för alla låtar är att de är så fruktansvärt bra. Bandet har snurrat otaliga varv i bandarn. Är du det minsta intresserad av pop skall du försöka komma över ett ex. Mejladressen till Värnamo Nyheter är redaktion@varnamonyheter.se.

Betyg: e e e e e

Apocalypto (Film, 2006)

Såg Mel Gibsons regidebut, Passion of the Christ, när den kom. Hantverksmässigt grejade han sin nya bisyssla. Jag gick även i gång på att han höll sig till arameiska, Jesus modersmål. På det hela taget var det dock en löjlig historia: Jesus utsätts först för så mycket våld/piskrapp, att till och med Hulken skulle strukit med. Därefter piskar romarna honom med sadistiska piskor i en halvtimma till. När det är dags för Via Dolorosa skulle det bara återstått en Wallenbergare av den riktige Jesus. Själva Via Dolorosa-vandringen i filmen skulle även ha slaktat Jesus tusen gånger om.

Våldet har på ett sätt som saknar motstycke i filmhistorien gått fullständigt överstyr. Vad har det tagit åt den gamle Mel? Hade den svenska filmcensuren fortfarande varit verksam hade det inte återstått många minuter av filmen.

Apocalypto har många likheter med Passion of the Christ, hantverksmässigt välgjord, mayafolkets tungomål talas, galet våldsam. Inte alls i samma grad som Jesusfilmen, men galet våldsam.

Jag gillar filmen. Andra hälften är en biljaktsfilm i en miljö utan bilar (hade Mayaisarna ens uppfunnit hjulet?). En god indian jagas springande av en skrälldus onda indianer. Fet action. Die Hard minus explosioner och teknologi. Över stock och sten. Kvicksand. Bikupor. Giftgrodor. Jaktens slut är mäktig.

Tror faktiskt Gibson (eller hans team) gjort diger research om Mayakulturen (av extramaterialet att döma). Filmen är även en liten historialektion.

Lyckades övertala två inbitna Gibsonskeptiker att se filmen, som jag nyligen köpt på DVD. Även de mjuknade efter ett tag.

Betyg: e e e e

Joe Mayo, West Bromwich Albion

Veckans spelare #13
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.