District 9 (Film, 2009)

Vita duken såhär mitt i veckan. Crazy.

Till en början ter sig kanske inte storyn till den här scifi-rullen mycket för världen. Ett skepp med utomjordingar har strandat på, eller snarare ett hundratal meter över, Tellus. Aliensarna föses i hop i ett inhägnat getto. När området, District 9, 20 år senare blir mer än lovligt förslummat byggs District 10 dit alla, typ en miljon, aliens skall tvångsförflyttas.

Hade detta varit en ordinär jävla hollywoodrulle hade utomjordingarna slagit tillbaka, det hade sett mörkt ut ett tag, sen hade en hunk räddat världen.

Det här är en sydafrikansk produktion, och den liknar inget annat.

Storyn utvecklas i en betydligt mer intressant riktning, och är dessutom knökfull med coola vändningar.

Huvudpersonen är en spinkig byråkrat med mesigt utseende, mustasch och pullover. Karln, Sharlto Copley, är dessutom häpnadsväckande talangfull amatörskådis (min polare hävdar att Copley saknar skådiserfarenhet: bara en kompis till regissörn, typ).

Specialeffektteamet är Peter Jackssons Nya Zeeländska, och de gör ett jobb i världsklass.

Att District 9 ligger i post-apartheid-Johannesburg tillför en spännande dimension.

En av de bästa science fiction-filmerna jag sett.

Betyg: e e e e e

Modern Day Delilah (Låt, 2009)

Sprillans ny singel från Kiss!

Skräp.

Betyg: e

Graham Moseley, Derby

Månadens spelare #59
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Dexter - the second season (TV-serie, 2007)

Man får leta länge efter svagheter i andra säsongen av Dexter. Hon som spelar Dexters nya psychobrud spelar kanske över litegrann, annars finns det bara gott att säga om de här tolv avsnitten.

Jag kan ta några parametrar ur luften.

Skådisarna: Alla är fenomenala. Dessutom är figurerna de gestaltar skönt ickestereotypa.

Manus: Här har vi det riktiga lyftet från förra säsongen, som redan den var riktigt bra. Inte en död stund. Man myser när varje ny scen startar. Fasa och värme omvartannat.

Slutet: Perfekt. Så bra att jag betvivlar att den tredje säsongen håller i hop.

Så här skulle jag kunna fortätta.

Du bör se den här.

Betyg: e e e e e

Inget är längesen (skiva, 2005)

Här på Eclecticum har vi proggveckor!

Lånade en fullkomligt lysande bok om proggen (jo, den kommer att recenceras här när jag är klar med den (en leak: det blir toppbetyg)).

Nu sitter jag här med en bunt progg-cd:s från bibblan och klickar fram ludna svenska artister från tidigt 70-tal på Spotify (de som finns där).

Blå Tåget är väl tillsammans med Hoolabandoola Band de första banden jag kommer att tänka på när jag hör ordet progg. Hoola har jag sen tidigare en samling med; den enda proggplattan jag äger, typ. Med Blå tåget hade jag bara hört Staten och Kapitalet. Hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig när jag tryckte in samlingen Inget är längesen i stereon.

Just Staten och Kapitalet är ju en liten pärla, men ingen representativ Blå Tåget-låt. Musiken spretar så att man blir åksjuk. Vi bjuds på lite kabartetmusik, en handfull sorters jazz, vals, lite rock, lite visa. Ett mischmasch där musiken till stor del är sövande trist.

Borde man alls lyssna på denna skiva? Jorå, den pulserar av doityourself-attityd och sån musik har alltid en viss charm. Torkel Rasmusson var ju sjuttiotalets Håkan Hellström. Han sjunger skenbart förskräckligt, men precis som Håcke prickar han tonerna och han har mer hjärta i rösten än de flesta.

De var fenomenala på att formulera sig, varje låt är mer späckad med politik än valfritt punkband hela karriärs. Lite rart att de framför sje-ljuden i texterna med saltsjöbadenuttal.

De senare årens texter glöder tyvärr inte det minsta. Här häcklas statsjeepar och kaff latte. Själva systemet är inte längre i fokus. Däremot lyckas de snickra i hop ett par sjöna melodier. Köpa skor vill jag särskit framhålla.

Betyg: e e e

Nordpolen (skiva, 2008)

Spotifya den här som en galning när den kom. Utan framgång. (Skivan fanns fö med som ett exempel i en Spotify-diss i en SvD-krönika).

Min pålitliga lokala bibbla adderade den naturligtvis till sin cd-park. Men den var ju alltid utlånad.

Glömde bort Nordpolen bra länge.

Sprang på den på bibblan häromdan.

Det blev ju en minihype runt 20-åringen Pelle Hellström från Uppsala kring släppet. Musiken ligger mycket riktigt perfekt i tiden, men bra är det inte. Lite fräcka beats, men bortsett från singeln Skimret håller melodierna långt i från måttet.

Har du Spotify kan själv få detta bekräftat: kolla just och nu har sent om sider sajten lagt upp den.

Betyg: e e