The Human Centipede (film, 2009)

När (den utmärkta) skräckisen Seven kom var det många som sa att filmen var så omänskligt jävla sjuk att nu är nog gränsen nådd. Självklart höll jag med om att rullen var helt vidrig, men nånstans kände jag att det finns nog någon filmskapare där ute som kan lyfta det vämjeliga ytterligare en nivå.

Sen kom Saw. Visst hade jag haft rätt. Rent konstnärligt håller Saw-sviten inte samma klass som Seven men upphovsmannen James Wan visade att det mycket riktigt gick att tänja ytterligare på morbida vansinnigheter på vita duken.

Men det var först i och med The Human Centipede, vilken jag såg hos grannen häromsistens, som jag kände: shit pommes frites - nu har vi nått gränsen.

Det blir inte mer motbjudande än så här.

Rullen handlar om en tysk kirurg som kidnappar folk och syr i hop dem.

Så att de får gemensam, seriekopplad matspjälkningskanal.

Men va fan, du hör ju själv - ganska koko om du frågar mig!

Jag kände till upplägget innan jag såg filmen och funderade på hur man skulle kunna skriva ett manus kring en mänsklig tusenfoting. Själv tycker jag att manus faktiskt blev bra, även om filmen som helthet inte är en konstnärlig femmetta.

Betyg: e e e

Dexter - the third season (tv-serie, 2008)

Säsong 1 och 2 var fantastiskt bra - snygga och vanvettigt spännande kriminalserier med glimten i ögat.

Ta mig tusan - säsong tre är ett skolexempel på lyckad produktutveckling! med en liten invändning.

Man bara njuter allt eftersom avsnitten rullar på - på alla plan har det mesta blivit snäppet bättre.

Invändningen rör finalen. De sista avsnitten i de två första säsongerna var ena riktigt gastkramande, svettiga saker! Kan tyvärr inte säga detsamma om trean.

Men de många, många plusen gör att vi ta fram fem-stämpeln vid betygsättningen.

Betyg: e e e e e

The Vice guide to travel (film, 2006)

Vice är en gratistidning med huvudkontor i New York. Den utkommer i 19 editioner varav en skandinavisk. Tidningen är svår att få grepp om, relativt ofokuserad och helt underbar! Artiklarna är mycket välgjorda och handlar ofta om bisarra prylar.

Vicekoncernen släppte 2006 en likaledes bisarr dvd med några korta resereportage. Man skickade iväg sina säregna, inte helt sällan hårt krökande, medarbetare till Tjernobyl, Rios kåkstäder, byn i Paraguay i vilken Josef Mengele höll sig gömd när det begav sig och ytterligare några platser dit vanliga människor aldrig beger sig.

Då jag lider av en fixering av platser dit vanliga människor aldrig beger sig är denna publikation en skänk från ovan.

Helt fantastisk dvd!

Betyg: e e e e e

Alan West, Luton

Månadens spelare #75
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Ico, dataspel (2001)

Lånade spelet Ico på bibblan till sjuåringen. Han tyckte det var för krångligt och för läskigt (innan ni anmäler mig till myndigheterna: Ico har sjuårsgräns). Där emot blev jag helt såld på spelet. Hann bara spela början innan det var dags för återlämning, så det blev att gå till spelbutiken. Väl där förklarade man för mig att spelet släpptes i mycket liten upplaga, är slutsålt sedan många år och kommer aldrig in till begagnathyllorna.

Blev således Tradera. Hade en jäkla röta och hittade ett halvskabbigt ex för en knapp fyrhundring.

Har spelat duttvis under något år och gick nyligen i mål.

Idén låter kanske inte så upphetsande - man spelar en grabb med horn och en pinne i näven som fängslats i ett öde, gigantiskt slott. Man skall hjälpa honom, och en anorektisk, likblek flicka att ta sig ut.

Bara de storslagna vyerna över slottets olika delar är värda alla hundralappar. Man skulle kunna frysa valfri bild, rama in tv:n och hänga upp den som konst. Att man sen kan förflytta sig i konstverken ger en svindlande känsla.

För att kunna ta sig vidare mellan delarna krävs en rejäl dos kreativitet och problemlösning - man kan bli fast i timmar i ett rum.

I bland vankas det pinnfajt med svarta spöken.

Saknas någon ingrediens?

Nej.

Betyg: e e e e e

Den bruna maten, hemsida (2010)

Projektet Den bruna maten är fantastiskt, dels för att själva idén är genial, dels för att den verkligen genomförs.

Några vänner i Stockholm, gissningsvis sjuttiotalister själva, letade upp massa receptkort och diverse kokböcker från sjuttiotalet. Såna man nångång slagit upp och undrat hur-i-helvete kommer man ens på idén till såna här vämjeliga maträtter.

Kaffefläsk. Böckling och banan. Tomatgelé med äpplen.

Sällskapet bestämde att de regelbundet skulle träffas och laga en trerätters, och käka upp skiten. Tillagningen dokumenteras i ord, foto och filmklipp och läggs upp på nätet. Familjen Bruun, som sällskapet kallar sig, innehåller några riktigt duktiga skribenter. Fotot är pedagogiskt och lika roligt som texten.

Sidan innehåller många sköna bonusar. Sjuttiotalsikonen Ronnie Hellström intervjuas, liksom Kristina Valentin som under det bruna decenniet knegade på tidningen Allt om mats provkök och designade en uppsjö recept.

Resultatet blir rolig och nyskapande independent matjournalistik.

Betyg: e e e e e

2010

Sådärja - det nya decenniets första år kan läggas till handlingarna. I en recension i april insåg jag att jag inte bör ranka någonting överhuvudtaget i samband med summeringar.

I stället kör vi ett stycke brainstormande kring 2010.

Vad gäller film har det mest blivit gammal skåpmat Toy Story 3 var en rulle jag faktiskt såg på bio med barnen - snorbra. I övrigt blev det nog bara Oceans av tvåtusentiorna - medelmåttig. Litteratur då? Fråga inte mig - blev nästan uteslutande icke-fiktion av äldre datum under hela året. Är inne i en period där jag anser att verkligheten med råge överträffar dikten. Mycket facklitteratur mao. Blev trebarnsförälder under året, vilket är lika med mer tid framför tv:n. Har konstaterat att alla kanaler kan lägga ner, förutom Svt. Kunskapskanalen har skänkt ökat välbefinnande, liksom några prylar på ettan och tvåan (Starke Man och Grotesco, för att nämna några). Som vanligt var musik den konstform som gav störst antal kickar. Den största kicken av alla bjuckade förmodligen the Drums på med sin Book Of Stories. Jag inbillar mig att det lyckorus man förnimmer då man lyssnar på denna låt är exakt det rus en heroinist hoppas hitta i sin kemikalie. The Concretes överaskade med ett fulländat stycke pop i All Day. Väntan på Daft Punks nya alster höll på att ta kol på mig. Det faktum att deras soundtrack till rullen Tron var så kasst hade tagit kol på mig, om det inte varit för ett lysande undantag i låtlistan: Derezzed. Dansa Fastän med Säkert! var en snärtig sak. På Stornoways platta, Beachcomber's Windowsill hittar vi ytterligare en perfekt poplåt: Here Comes The Blackout...! Tror vi rundar av med de gamla Snook-medlemmarna Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Linnros Från Och Med Du var ruggigt bra, Adams-Rays Gubben I Lådan likaså. Eller förresten: Ett Land Som Inte Är med Peter Moren, What's The Point med Johnossi och In The Sun med She and Him är ju oxå fulländade kompositioner. Där bryter vi.