Morrissey (gig, 2009)

Morran var i stan. Kände att en gång ska man väl se karln. Merparten av det han åstadkom med the Smiths var ju odiskutabelt top ranking. Som soloartist har han i min värld inte övertygat lika mycket. Textmässigt har han i årtionden tillhört världseliten, men har man gett sig in i popbranschen måste även musiken klaffa. Där är han ojämn. I början spottade han ur sig ett gäng sköna låtar (Suedehead och Interesting Drug var allra bäst). Sen orkade jag inte med honom – tills Vauxhall and I kom -94. Asbra fullängdare. Sen tog det ytterligare tio år innan han levererade nåt som fick mig att höja på ögonbrynen. Plattan You are the quarry var prima med den helt fantastiska The first of the gang to die som största utropstecken.

Tyvärr härstammade cirka hälften av låtarna han spelade på hovet från hans träliga perioder. Jag är rädd att även om jag hade fått göra hans setlista (för den hade ju blivit fulländad ;)) så hade giget inte blivit fantastiskt. Morran hade nämligen instruerat sitt kompband att ägna sig åt relativt hård rock istället för pop. Det är skramligt, brötigt och sjukt hög volym. Varför gör han så?

Men han är en magnetisk scenpersonlighet och man fick i alla fall en antydan till ståpäls när han rev av This Charming Man, Girlfriend in a coma och nämnda The first of the gang to die.

Betyg: e e e

Keith Coleman, West Ham

Månadens spelare #56
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Antichrist (film, 2009)

Såg von Triers senaste i en ödslig mastodontbiosalong.

Nu har han försökt sig på skräck.

Upplägget är klassiskt. Ett par förlorar sitt enda, treåriga barn i en fallolycka. (Kan f ö meddela att hela fallolyckan åskådliggörs tydligt. I slowmotion. Jävla von Trier.) Paret åker ut till sin vanvettigt ensligt belägna stuga. Där blir det horror.

Jo: jag blir rädder. Storyn är helt ok och innehåller en bra twist. Bra skådisar. Snyggt filmad. Ljudet är läbbigt.

Någon kunde kanske sagt åt von Trier att klippa bort en del arty scener.

Men framför allt kunde någon sagt åt honom att klippa bort scenerna där könsorgan misshandlas på onämnbara sätt. Kraftigt inzoomade. Glasklar bild.

Känns bara fånigt när en toketablerad filmare vill ”chockera”. Jag antar att han börjar få slut på idéer.

Betyg: e e e

Deportees, Under the pavement - the beach (Skiva, 2009)

Deportees nya innehåller When they come som är en blivande klassiker. När våra kids har 00-fester om tjuge år kommer den att dåna ur högtalarna.

Hela skivan har en aura av skvalradio över sig. Har man för avsikt att, som Deportees, leverera kvalitetsmusik är man ute på tunn is om man laborerar med sådant sound. Nu har plattan förvisso inga fler femettor som When they come, men likväl lyckas de snickra i hop en platta jag vill lyssna på mer än en gång. Alla andra låtar är någorlunda starka.

Jag drämmer till med fyra, men vill poängtera att den är svag.

Betyg: e e e e

Florence Valentin, Spring Ricco (skiva, 2009)

Det är ingen lätt match att lyssna på Florence Valentin. Love Antell, som skriver alla låtar, hymlar inte med att han plagierar hej vilt.

Visst är det så att man i nästan varje refräng och vers tänker: suck, den där Ebba Grön-låten, den där the Clash-låten, den där Christer Sandelin-låten, etc, etc, et-jävla-cetera.

Inte bara melodier utan även sound och sångstil kan tydligt härledas till andra artister. Många recensenter tycker att han minsann skall få äta upp plagierandet och avfärdar honom. Dessutom dras han med svåra trovärdighetsproblem då han som gammal Östermalmare skriver revolutionära texter.

Visst kan man avfärda Florence Valentin.

Men man kan också koppla på reptilhjärnan och bara låta sig ryckas med med. Det svänger satan och låtarna är bra! De tre inledande låtarna Spring Ricco (låter mer Glasvegas än Glasvegas), Mitt allt och Vårt hem, vår borg håller fantastisk klass.

Dessvärre innehåller platten en del dippar. Kolla gärna in förra fullängdarn Pokerkväll i Vårby gård, bra rakt av. Eller ännu hellre debut ep:n Allt dom bygger upp ska vi meja ner. En av de bästa svenska ep:na nånsin.

Betyg: e e e e

Värld av is (bok, 2008)

Läste att Naturvårdsverket delat ut stependiet årets naturforograf. Femton papp och en utställning på Naturhistoriska kan Mireille de la Lez casha in.

Fick hennes fotobok, där hennes ex Fredrik Granath skrivit texterna, i julklapp. Jag läste den, men då bloggen halvt går på sparlåga blev det ingen recension. Ger ett snabbt omdöme nu i stället.

Man behöver inte bläddra många sidor för att konstatera att det här är bilder i världsklass. Gång på gång undrar man hur fasen hon burit sig åt för att få till så närgångna bilder.

Granaths texter blir dessvärre lätt floskler. Men det är oundvikligt: den globala uppvärmningen är ju världens mest omskriva ämne. Försök själv skriva en bildtext om en hotad isbjörn utan att låta tjatig.

Betyg: e e e e e