The Pitchfork 500 (bok, 2008)

Om Eclecticum nånsin sammanställer en populärmusiklitteraturkanon kan du lita på att The Pitchfork 500 finns med.

Pitchforkmedia.com är nåt sorts ascreddig indiesajt. Själv vill jag helst läsa om musik på papper, varför jag sällan besöker sidan.

Men: jag såg en intervju på svt med en av grundarna som skulle försvara det faktum att pitchfork ofta höjer obskyra debutanter till skyarna, för att sedan vända dem ryggen.

Han sa att "vad skall man göra? De flesta debutanter som lyckas klämma ur sig en fantastisk debut lyckas faktiskt inte upprepa bedriften".

Den analysen köper jag rakt av. Alltså kan man lita på mycket av det de skriver.

Denna bok listar de senaste tre decenniernas 500 bästa låtar. Nu kan jag förvisso räkna upp många låtar jag anser att de förbisett. Samtidigt presenterar de många låtar jag ännu inte hört. Nån regnig söndag skall jag sätta mig med Spotify (då får vi även se vad de går för) och The Pitchfork 500. Här finns alla band jag tänkt kolla upp men ännu inte orkat.

Även om någon enstaka omdömeskollaps slinker igenom (tex är ABBA:s bidrag The day before you came. Tjenare. Angel eyes borde istället varit med) så skall ett sånt här verk ha toppbetyg.

Betyg: e e e e e

Mad Men (tv-serie, 2007)

Tv-serie i reklamarmiljö i det tidiga sextiotalets New York.

Första avsnittet är mycket bra. Sen följer tio avsnitt där jag gång på gång är på vippen att tappa intresset. "Varuhuset-nivå" tänker jag. Tillika stör jag mig på det "perfekt återskapade 60-talet" som GT kallar det. Visst är kostymer, frisyrer och kulisser perfekta, men vi snackar sterilt, fascistperfekt.

Inte ett plagg har en skrynkla. Alla möbler är i mint condition - sprillans überblanka. Allt ser fabriksnytt ut. Dessutom är de för lata för att återskapa mer än en handfull 60-tals-utomhusscener.

Dåligt.

Avsnitt tolv och avslutande tretton då? Världsklass. Hux flux vankas det dramatik, hjärta, djup och sköna vändningar på hög nivå.

Kan naturligtvis inte ge helheten mer än en tre e:n, men hoppas på att säsong två är lite mer jämnbra och skitigare.

Betyg: e e e

Pyongyang - a journey in North Korea (bok, 2005)

Bisarra platser är bland det mest fascinerande som finns. En välskriven reseskildring är bland det mest intressanta man kan läsa.

Guy Delisles Pyongyang - a journey in North Korea är en oerhört lyckad skildring av världens mest bisarra land.

Nordkorea är som Törnrosdalen, på riktigt. 1984, IRL.

Delisle är en kanadensisk tecknare/animatör som får ett kontrakt på Nordkoreas (enda) studio för tecknad film. Han skildrar sina månader i huvudstaden i ord och bild i denna bok.

Illustrationerna är enkla och fenomenala. Historien puttrar av humor samtidigt som han lyckas förmedla hur horribelt hela fenomenet Nordkorea är.

Bla får vi ta del av när hans guide (obligatorisk för alla utlänningar i Nordkorea) tar med honom till ett gigantiskt museum (landets enda motorväg går mellan Pyongyang och detta museum). Det allra heligaste bland utställningarna är ett rum med en skala 1:1-vaxdocka föreställande Kim Jong-Il. Den är placerad i ett rum med alplandskapfondvägg, och som man minsann inte bara stövlar in i. Guiden rättar till Delisles skjorta och anbefaller en stunds tystnad innan man skrider in i rummet och genomför den obligatoriska, långa, bugningen framför landsfadern. Delisle har stora problem med att dölja att han håller på att bryta i hop av garv. Bakom honom finns ett gäng bugande, tårögda, soldater.

Riktigt läskigt blir det när han frågar sin tolk varför han aldrig sett en handikappad människa under sin vistelse.

Svar (ett gravallvarligt sådant): There are none... we're a very homogenous nation. All North Koreans are born strong, intelligent and healthy.

Punkt.

Man ryser.

Läs.

Betyg: e e e e e

Eden Lake (film, 2008)

Den här filmen har inga spöken, monster eller zombies. Ingen perverterad psychokiller. Jag skulle inte ens vilja kalla den regelrätt skräckfilm. Trots detta är det en av de otäckaste filmer jag sett.

När jag ser en skräckis förväntar jag mig en dos eskapism. Tji fick jag. Den här filmen är obehagligt realistisk och regissören James Watkins får mig att på riktigt att känna att det där kunde ju för fan ha hänt mig.

Eller, ok, en skräckfilmsingrediens finns där: ett ungt par i ödemarken. De råkar campa i närheten av ett litet engelskt samhälle där ett lösdrivande ungdomsgäng (som fö castats genialiskt) i bland gör utflykter till ödemarken. En serie vardagliga händelser går överstyr. Sen blir det så brutalt och så spännande i stundtals utomjordiskt tempo.

Man tillåts inte slappna av en sekund så räkna med en kvarts stretching efter filmen.

Som en bonus saknar filmen inte djup. Nu blir det ju rättegång om en lärare visar den här ofattbart våldsamma filmen för elever, men annars skulle den fungera utmärkt som underlag vid diskussioner om grupptryck och alienation.

Betyg: e e e e e

Tom Richie, Bristol City

Månadens spelare #58
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Resident Evil 4 (dataspel, 2005)

I natt sköt jag ihjäl den sista zombien i Resident Evil 4.

Skaffade Playstation 2 till sexåringen i julas. Spontantjacka RE4 till mig själv.

En helt ny värld öppnade sig.

Har ju inte lirat tv-spel sen C64-eran. För mig som är zombiefilmfreak är detta spel ett gift. Det gick bara inte sluta spela. Vad ska jag säga? Jag går inte in på detaljer utan konstaterar bara att allt är bra med spelet (minus genustänket)!

Nu måste jag ta ställning: antingen spelar jag aldrig mer tv-spel, eller så lägger jag ner en hobby och tjackar fler spel. Att klara ett sånt här spel tar ju tid. Nu snackar vi inte ett par timmar. Inte ens ett dygn. Jävlar vad mycket tid ett sånt här äventyr tar!

Snälla dataspelsindustrin: gör kortare spel!

Betyg: e e e e e

Svensktoppen nästa (radioprogram, 2009)

Bilade i obygden för ett par dar sen. Mottagningen var dyngsopig. Den enda kanal som kunde rattas in var P4. Man gav nån sorts talangjakt: Svensktoppen nästa.

Det var semifinal och varje län hade vaskat fram ett bidrag. Kvaliten pendlade från fullständigt intetsägande till medelmåttig. Ett bidrag stack ut: Sveriges Radio Stockholms bidrag Call the Police med Kajsa Borg. Skön, svängig, tidlös pop. Kolla upp, om du inte har nåt bättre för dig.

Hur slutade tävlingen? Hörde inte slutet och bryr mig noll komma noll.

Betyg (på hela semifinalen): e e