John Bird, Newcastle

Veckans spelare #24
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Ok, amen (Bok, 2001)

Ok, amen fick idel fina omdömen när den kom 2001. Sedan dess har den legat på att-läsa-listan, men det har alltid dykt upp böcker som knipit de åtråvärda platserna på mitt nattduksbord framför näsan på Nina Solomins bok.

Sen New York -resan bokades fanns det ingen återvändo. Boken är ett jättereportage från stadsdelen Williamsburgh i Brooklyn. I stadsdelen har många tusen chassidiska judar valt att bosätta sig. Chassiderna tyckte att det var läge att frysa tiden nån gång på sjuttonhundratalet. Rörelsen uppstod i östeuropa - trots att de bor i the Big Apple i det tjugoförsta århundradet håller de fanatiskt fast vid sin klädsel och sina seder och bruk från det preindustriella Europa. De har inget till övers för annat folk. Konservativa judar är undermänniskor, tycker de. För att inte tala om Goys, icke-judar. Ultraortodoxi is the shit!

Det är, naturligtvis, en helt ny värld man får inblick i när man läser Ok, amen. Sådant är alltid kittlande. Att Nina Solomin är en fullkomlig skribent gör läsupplevelsen total.

En fråga lyckas hon inte helt och hållet reda ut. Varför New York? Chassidbarnen uppmanas blunda när de åker buss genom Manhattan. Vore det inte enklare att flytta över till Krakow, eller nåt?

Betyg: e e e e e

SvampBob Fyrkant - Filmen (Film, 2004)

En av världens tre roligaste serietecknare heter Sam Henderson. Han publicerades lite då och då i Galago för några år sedan. När jag gav mig ut på nätet för att lära mig mer om karln visade sig att han skrivit manus till ett par SpongeBob SquarePants-avsnitt. Det där blötdjuret måste kollas upp, tänkte jag. Bob har dessvärre undgått mig, bortsett från ett par råka-se-de-två-sista-minutrarana-på-ett-avsnitt titt.

Körde en spontan moonwalk med avslutande riverdance när jag hittade SvampBob Fyrkant - filmen på bibblan här om dan! Såg den med femåringen, så det fick bli dubbningen med bla Tommy Nilsson (argh!) och Pernilla Wahlgren (ARGH!!!). Gick därmed bet på bla Scarlett Johanssons sköna stämma...

Jävlar vad bra. Det finns en aura av likriktning och publikfrieri runt 99% av alla tecknade barnfilmer. Femåringen älskar SvampBob-filmen trots att den kör sitt eget rejs. Den är skruvad, galen, hysterisk och rolig. Om Shreck är symfonirock är SvampBob skatepunk.

Ta tex scenen där SvampBob attackeras av horder av Zombies. Bob plockar fram en elgura, flyger upp i taket, river av solot till I wanna rock med Twisted Sisters och använder guran som laserbössa. Eller scenen där David Hasselhoff (otecknad) dyker upp i en cameoroll och driver friskt med sig själv och sin muskulatur.

Vete hundan om jag sett en roligare barnfilm.

Betyg: e e e e e

Sunderland Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #1
Under sommarmånaderna kompenserar Eclecticum sidans minskade recensionsmängd genom några bonusbilder från Engelska ligan. Finns Topp's Chewing Gum fortfarande? Hur som helst är det deras samlarbilder (från 1977) jag oblygt publicerar, och hoppas slippa stämmas av.

Heavy Metal Thunder (Bok, 2006)

SVT visade för några år sen dokumentären Bröderna hårdrock. I en scen står ett trettioårigt Iron Maiden-freak andäktigt framför en plansch föreställande skivomslaget Live after death.

På bred västgötska säger han, I mina ögon är det här det snyggaste som finns. Paus. Med emfas: den är så jävla snygg.

På åttiotalet var jag helt inne på hans linje. Hårdrockbandens lp-omslag var helt jävla knäckande läckra.

I den här boken finns truckloads med metalomslag med, från Black Sabbaths debutskiva från 1970 och fram till Slunts Get a load of this från 2005.

En del är erbarmligt bedrövliga: de ser ut att vara formgivna på en bildlektion ca -86 av någon med tvåa i bild. Nästan alla är enbart fåniga, medan en del är faktiskt rätt coola. Iron Maidens Somewhere in time håller än.

Oavsett kvalitet: har man en gång diggat metal blir varje uppslag en upplevelse på ett eller annat plan.

Här och där finns dessutom ett antal välskrivna texter inflikade.

Läs.

Betyg: e e e e

Bryan Robson, West Ham

Veckans spelare #23
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Kiss and tillkännagivande

Jo: två grejer.

Vill först meddela att Eclecticum går in en period av renovering av redaktionens pentry (familjens kök) samt en transatlantisk resa. Detta medför inte minskad kulturkonsumtion, däremot kommer rapporteringstakten att minska. Hoppas kunna återgå till tidigare recensionstakt tidigt under andra halvåret.

Sedan vill jag även meddela att jag funderat på Kiss en hel del under senaste veckan. I senaste recensionen dissade jag dem en smula. Vill bara förtydliga att de faktiskt släppt ett helt lass riktigt bra låtar. Nämligen:

Black Diamond (Stanley)
Goin' Blind (Gene Simmons/Stephen Coronel)
C'mon and Love Me (Stanley)
Detroit Rock City (Stanley/Ezrin)
Beth (Criss/Penridge/Ezrin)
Great Expectations (Simmons/Ezrin)
New York Groove (Russ Ballard)
I Was Made for Lovin' You (Paul Stanley/Desmond Child/Vini Poncia)
Sure Know Something (Paul Stanley/Vini Poncia)
Shandi (Stanley/Poncia)
Creatures Of The Night (Stanley/Mitchell)

Fantastiska allihop, men observera: 82% av låtarna är komponerade med eller av icke-kissmedlemmar.

Glad sommar!

Kissology vol 2 (DVD-box, 2007)

Kiss var mina första riktiga idoler. Du vet hur det är: de var gudar. Jag var nio bast när jag föll för dem. Bara någon månad efter att jag började tapetsera rummet med Kissbilder tvättade de bort sminket. Jag tyckte det var ofattbart stort: hade börjat tänka i banor att jag kanske aldrig skulle får se deras riktiga plyten. De kanske tänkte behålla sminket tills de trillade av pinn.

1983 års Lick It Up blev första förvärvet - på kassett. När Crazy Nights kom fyra år senare tyckte jag det var en höjdarplatta, men punken lurade runt hörnet. Jag fick nya samlingsskivan Smashes, trashes and hits i julklapp 1988 av föräldrarna som inte riktigt fattat att jag konverterat till punken och mer eller mindre föraktade Kiss.

Under mina år som Kissfreak såg jag inte många rörliga bilder på Kiss. VHS var det bara polaren Fredde som hade (se recension 4/1), och han var synthare. Metalljournalen visade nån Kissvideo med ojämna mellanrum.

Under det sena nittiotalet svängde pendeln delvis tillbaka. Jag kom till den slutgiltiga insikten att Kiss är top-ranking entertainers, men det här med komposition lyckas de bara med när de kallar in extern assistens.

När Kissology vol 1 kom för ett par år sen tjackade jag den snabbare än Gene Simmons får ner en groupie på rygg. Jag var i himmelriket efter första titten. Arenakonserterna blir faktiskt en smula enahanda efter ett par varv, men intervjuer, reklamfilmer och tv-gig går inte att se sig mätt på.

Hittade vol 2 på bibblan. Samma grej här: konserterna blir sega (Vinnie Vincents debutgig undantaget. Jägarns vilket tryck!) men alla andra små klipp funkar. Blir nog fasen att köpan om den dyker upp på rea framöver.

Betyg: e e e

Ps. Vill passa på att ta tillfället i akt att göra en grej jag inte gjort på drygt 20 år: betygsätta Kiss skivor. Från debuten, till jag vände dem ryggen.

KISS (1974) e e
Hotter Than Hell (1974) e e
Dressed To Kill (1975) e
Alive (1975) e e
Destroyer (1976) e e e e
Rock And Roll Over (1976) e
Love Gun (1977) e e
Alive II (1977) e e e
Gene Simmons (1978) e e
Paul Stanley (1978) e e
Ace Frehley (1978) e e
Peter Criss (1978) e e e
Dynasty (1979) e e
Unmasked (1980) e
The Elder (1981) e e e e
Creatures Of The Night (1982) e e e e
Lick It Up (1983) e e e
Animalize (1984) e e
Asylum (1985) e e
Crazy Nights (1987) e e
Ds

Garry Pierce, Wolves

Veckans spelare #22
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Simons 120 dagar (Bok, 2008)

I Big Brother kunde man se människor utan hjärna svina i en isolerad kåk. I dokuserieromanen Simons 120 dagar får vi följa en skåning med hjärna svina land och rike runt.

Vi som läser Galago vet att Simon Gärdenfors är en tecknare som levererar hysteriskt roliga serier. Inför detta projekt hyrde han ut sin lya i Stockholm. Under 120 dagar fick han inte besöka sin densamma. På hans hemsida fick människor från hela landet anmäla intresse för att härbergera honom i max två dagar. Sedan packade han ett minimalt bagage och flackade runt.

Som han svinar. Hasch. Kokain. Hallicugena kaktusar. Röken och kröken. Handtrallor. Misshandel. Sex på dagis nattetid. Sex i redskapsskjul. Dödshot. Strax innan han ger sig ut träffar han på sin stora kärlek. Nasty.

Folk han stöter på bönar och ber om att få slippa bli intecknade i boken. De blir inte bönhörda.

Karln är helt gränslös, teckar fantasktiskt och serverar en rapp och fängslande berättelse.

En riktigt bra seriebok som jag kommer att gömma för ungarna tills de blir 25.

Betyg: e e e e