Rambo, First blood part II (Film, 1985)

Såg du också den här hos föräldrarna när du var hemma över jul?

Visst är den kass?

Betyg: e e

Birmingham Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #7
Som en liten julklapp presenteras här en liten bild från eclecticumserien Oätt opp i kryllat.

God Jul.

Into the wild (film, 2007)

…eller stjärnstudenten som tänkte att va fan.

Sean Penn-regisserade Into the wild är en filmatisering av Christoffer McCandless liv. McCandless kom från en tät (och dysfunktionell) akademikerfamilj. Han gick ut college i nittiotalets början med tiptopbetyg. Direkt efter examen donerade han alla sina tillgångar till välgörande ändamål och begav sig ut på vägarna. Ingen av hans anhöriga visste var han befann sig, förrän han hittades avliden i en skrotbuss i Alaska två år senare. Han hade vid det laget sökt sig allt längre och längre från civilisation. En giftig växt blev hans baneman.

Vi får följa McCandless väg till undergången, som mestadels var riktigt idyllisk, om man får tro Sean Penn. Det här amerikanska skimret som genomsyrar storyn ligger filmen till last.

Men ibland lyckas Penn förmedla den där oslagbara svindelkänskan som bara total frihet kan ge. Musiken är rätt skön också.

Betyg: e e e

John Burridge, Aston Villa

Månadens spelare #62
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Mörkrets hämnd (film, 2005)

Det blev ju en riktig praktavslutning på den nya trilogin! Hade inte sett den här innan.

Som ni kan läsa i tidigare inlägg vill jag göra gällande att SW 1 var snudd på kalkon. SW 2 var ett rejält lyft. SW 3 är ännu lite vassare. Framför allt är den ruggigt snygg. De inledande luftstriderna är überläckra, liksom händelserna på vulkanplaneten på slutet.

De sista pusselbitarna, som länkar samman denna trilogi med den tidigare, faller med kirurgisk precision på plats.

Allt trams är avskalat och en aura av mörker präglar rubbet.

Skall inom kort försöka se den utan sexåringen, då det ymniga våldet gjorde att ffwd-knappen nedtrycktes åtskilligt.

Betyg: e e e e

Drömmen om Herrön (pjäs, 2009)

Såg Killinggängets dramatenpjäs Drömmen om Herrön. Deras tv-serier och krogshower liknar ingenting annat och är hysteriskt roliga. Världsklass. Men det var länge sen.


Med facit i hand är det bara i sketchformatet de är oslagbara. De började experimentera med "allvar" och göra allt längre produktioner redan 1999 med Fyra små filmer. Med undantag av fenomenala Torsk på Tallin kändes den sviten rätt ljummen.

Långfilmen Fyra nyanser av brunt från 2004 skulle jag vilja stämpla som överskattad.

Och under deras dramatenpjäs får jag faktiskt under några timmar kämpa med att behålla fokus. Nickar till och med till någon gång. De är inte roliga, men det behöver de inte vara - om de hade någonting annat angeläget att förmedla. Det har de inte heller. Det kan ju också funka om man gör något annat intressant. Kanske spårar ur fullständigt. Eller gör något estetiskt tilltalande.

Tyvärr känns det som pågår på scenen helt ointressant.

Endast skådespeleriet och Robert Gustafssons östgötska kulsprutemonolog drar upp betyget ett snäpp.

Betyg: e e

Morden (TV-serie, 2009)

Följde för ovanlighetens skull en tv-serie i "realtid". Dvs ej på dvd. SVT:s Morden del sex, av sex, slutade för åtta minuter sen.

Ja: kriminalgåtan var ganska raffinerad. Vägen till dess lösning var hopplös. Brottsplatsen är en ö i Stockholms skärgård. På en båt trycker fem konstaplar som intervjuar och funderar. Funderar och intervjuar. Gång på gång på gång under del 1-5 konstaterar de suckande "vi kommer ingen jävla vart". De gör verkligen inte det. Frågetecknen hopar sig som en massiv Lützendimma. Inga irrspår. Bara famlande i mörker.

I fem timslånga avsnitt. Jag tycker historier borde berättas på ett annorlunda vis.

Bara för att jag tycker att Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam är ruggigt kompetenta skådespelare härdar jag ut.

Betyg: e e