1975, 1981, 1988, 1999, 2006. Han är inte särskilt produktiv, Thomas Harris. Fem böcker har han knåpat ihop på drygt trettio år. Hannibal från ’99 blev mitt första Harris-inköp. Boken var en uppföljare till The Silence of the lambs som, filmatiserad, skrämde skiten ur mig vid nittiotalets början.Jag älskade Hannibal. Den var fantastiskt välskriven, spännande och chockerande. En sån där deckare som inte går att lägga ifrån sig, som det heter. Huvudpersonen, Hannibal Lecter, är ju dessutom en av litteraturhistoriens obehagligaste karaktärer.
Därefter kastade jag mig över Röd Drake (åttioettan), där Harris introducerar Dr Lecter för första gången. Den har filmatiserats två gånger: ingen av filmerna är nåt att ha. Men boken. Uj, uj, uj. En av världens tre bästa deckare.
Sen gick det åtta år och man hade nästan glömt bort Hannibal. Då smyger sig plötsligt en ny bok om psykopaten upp i bokhandelshyllorna: Hannibal Rising. Klart jag köpte den. Här får vi följa ärkekannibalen i unga år, vilket jag tyckte lät rätt intressant. Harris lär ha fått galet mycket deg för att leverera ytterligare två Hannibalbärettelser. Det är tydligt att han numera skriver enbart för stålarna. Storyn är inte konstruerad på samma geniala sätt som tidigare. Jag tänkte här ta mig friheten att sammanfatta hela boken.
Hannibals lillasyster blir under WW2 uppkäkad av några utsvultna, Litauiska quisling-soldater. Hannibal växer upp i Paris, studerar kirurgi och tar reda på soldaternas identiteter. Barndomstraumat har förvandlat honom till första klassens monster. Han letar upp soldaterna en efter en och äter upp dem.
Jo, så simpel är storyn. Pang på rödbetan-hämd. Men, bortsett från den primitiva handlingen så är boken mycket välskriven. En stark trea kammar Hannibal Rising trots allt hem.
Betyg: e e e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar