Kom just hem efter en kväll med grabbarna och a) Sverigepremiären av Control b) några bärnstensgula på Pelikan.
Control handlar om sångaren Ian Curtis i bandet Joy Division. När jag var runt 20 var Joy Division min religion. Jag avgudade dem, Manchester, skivbolaget Factory, New Order. Allt de släppt på skiva hamnade i min samling och jag plöjde biografier och artiklar om kvartetten. På min begravning skulle deras låt Atmosphere spelas, hade jag bestämt. Jag berättade det aldrig för någon: man blir lätt tagen för suicidal om man är insnöad på JD och pratar om sin begravning.
Skivorna åker väl inte in i CD-spelaren allt för ofta nuförtiden, men jag vill nog påstå att jag fortfarande tycker att allt de spelat in är genialt. Till och med deras punklåtar från tiden då de kallade sig för Warsaw.
Som JD-freak har man alltid haft lite pejl på Anton Corbijn: fotografen som plåtade dem några gånger. När han höll låda på Kulturhuset för några år sedan var man självklart där. Nu har stillbildsgurun släppt sin debutfilm om just JD. Corbijn vet hur man manövrerar en kamera, inte tu tal om saken, men det betyder inte att man per automatik kan regisera en skådespelarensemble.
Jorå. Corbijn fixart. Dialogerna sitter mestadels fint. Det svartvita fotot är enastående. De kunde kanske ha castat lite fulare skådisar. Sam Riley som spelar Ian Curtis ser ut som Fredrik Vikingson. Den verklige Ian Curtis ser mer ut som Rowan Atkinson. Miljöerna är precis så glåmiga som mina drömmars sjuttiotals-Manchester (stan har ju shejpats upp en del, så man fick filma i Nottingham).
Filmen bygger på Curtis änkas, Deborah, bok Touching from a distance. Givetvis sträckläste jag den när den kom för drygt tio år sen. Boken beskriver både konstnären Ian Curtis och parets misslyckade äktenskap. Fokus i filmen är detsamma. Vi får veta att Ian hade ett framgångsrikt band och en familj som älskade honom, men livet var inte hans grej helt enkelt. (När Deborah exalterat berättar att hennes nya vän bjudit dem på inflyttningsfest reagerar han föga. Han verkar helt likgiltig inför sin dotter.)
Har man barn vet man att man förändras i grunden när man får avkommor. Jag läste boken innan jag blev pappa och greppade tydligen inte alla dimensioner: ryckte mest på axlarna åt hans misslyckade faderskap. Nu var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna när Deborah parkerar bilen på gatan med dottern i barnstolen, kliver in i bostaden och hittar sin make dinglande i en snara i taket.
En strålande dokumentär om ett band och en familj.
Betyg: e e e e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar