Såg Teenage Fanclub för tolv år sen, när britpopen (till vilken genre de (då i alla fall) med god vilja kunde anses verka i) sprattlade i sina sista dödsryckningar. Vad bandet anbelangar har mycket vatten flutit under broarna sen dess...inte.Liksom AC/DC gör de sin grej. År efter år. Rak pop med stämsång. Vissa vill få det till att de aldrig tappade stinget. Själv anser jag att de fyra lp:na som följde på '95 års fantastiska Grand Prix känns en smula trötta.
Tidigare i år drämde de oväntat till med den finfina plattan Shadows. Klart man ser Klubben när de ändå är i stan! På Debaser.
Showmässigt får man väl ingen ståpäls av att stå och titta på en samling farbröder som rent visuellt påminner om okarismatiska matematikdocenter, och som (med undantag för Norman Blake) verkar fastspikade i golvet. Men, när man känner beatet från Grand Prix-alstren dunka i bröstkorgen, då blir det tamejsatan fjång i varenda hårsäck!
Betyg: e e e e
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar