John Connolly, Birmingham

Veckans spelare #51
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

...nu, tar jag jullov.

Bruno K Öijer (Diktuppläsning, 2008)

Läser aldrig poesi brukar och bli uttråkad av all scenkonst (utom konserter). Men det känns som att man en gång i livet bör se Bruno K Öijer live.

Tillfällena då jag under hans framförande på Södra Teatern tappar fokus och börjar tänka på annat är få, vilket är ett bra betyg. Han har själv sagt att han strävar efter att skriva så enkla dikter att de skall kunna förstås av tioåringar. Skön inställning. Tror han lyckas: jag känner mig faktiskt inte speciellt lost under särskilt många dikter, tror jag.

Svårt att hitta ett lämpligt adjektiv för hans unika sätt att läsa. Fascinerande, kanske jag kan dra till med. Kommer att tänka på en bowlare. Innan varje dikt tar han sikte på mikrofonen. Sen kommer dikten, som i Öijers värld mynnar ut i en strike: han knyter näven framför sig, rycker ner den och utstöter ett belåtet "yes".

Betyg: e e e e

Nu tar Eclecticum jullov. Go jul å gott nytt.

Skägget i brevlådan (Julkalender, 2008)

I år var det dags att efter mer än ett par decennier återknyta bekantskapen med julkalendern. Äldsta kotten är fem; bra ålder att introducera detta fenomen. En fantastisk trevlig bonus var att genierna Anders Johansson och Måns Nilsson agerar i dramat (dessvärre ingick inte Anders i manusgruppen).

Dialogerna mellan just Anders och Måns är som förväntat riktigt, riktigt bra. Men trots att det finns en Anders och Månssk aura över hela projektet så blir summan lite avslagen. Naturligtvis kan de inte flippa ur hur mycket som helst, vilket är synd, då målgruppen är barn.

Kulisserna är läckra, men man har inte vinnlagt sig om att variera de olika miljöerna. Blir lite estetiskt monotomt efter bara sex-sju avsnitt.

Sen springs det hit och dit och slås i dörrar non stop. Det är fars och fars är dåligt.

Men, femåringen är såld. Han tycker det är asbra och citerar det dagarna i ända.

Betyg: e e e

Stoke Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #6

Går ju in i en sån där period då bloggandet tyvärr halkar ner på prioriteringslistan. Eclecticum kompenserar sidans minskade recensionsmängd med några bonusbilder från Engelska ligan. Finns Topp's Chewing Gum fortfarande? Hur som helst är det deras samlarbilder (från 1977) jag oblygt publicerar, och hoppas slippa stämmas av.

Pat Rice, Arsenal

Veckans spelare #50

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Härskarringen (Filmsvit, 1999 mm)

Såg filmerna när de kom. Tjacka boxen när den kom. Såg den. Såg den igen häromsistens.

Naturligtvis rågillade jag böckerna när jag som femtonårig rollspelare läste dem. Filmerna var maffiga. Jo - jag tyckte även de var bra, men masspsykosfaktorn skall inte förringas. Det var även lite kittlande att se de förlängda versionerna på dvd.

Nu har man för första gången sett dem med lite distans och perspektiv.

Alver och orcher? Är det nåt å ha? Njaaa, det vetefan...

Men trots alla knytt är JRR Tolkiens ringen-böcker riktigt fina äventyrsromaner. Regissören Peter Jackson har inte klåpat sig när det kommer till adapteringen.

Dessutom har ingen, trots att snart ett decennium förflutit, lyckats få till lika häpnadsväckande masscener. Och såna finns det många av.

Betyg: e e e e

Glasvegas (Skiva, 2008)

Den stora frågan är varför så många respekterade musikjournalister valt att hylla just Glasvegas. Deras debut är nämligen högst medelmåttig.

Det är klart; har man en klang som för tankarna till Jesus & the Mary Chain, kommer från Glasgow och har en frontman som ser ut som en ung Joe Strummer så har man mycket gratis.

När det kommer till komposition har de allt kvar att bevisa. Det kan inte vara själva musiken som fått världspressen i gå ner i spagat.

Jag räknar inte ut dem: både Suede och Daft Punk hypades trots svaga debutskivor. Först några år efter hypen levererade de ett par knäckande bra plattor. Återstår att se om Glasvegas kan göra samma bedrift.

Betyg: e e e

Viv Busby, Norwich

Veckans spelare #49
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Newcastle Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #5
Går ju in i en sån där period då bloggandet tyvärr halkar ner på prioriteringslistan. Eclecticum kompenserar sidans minskade recensionsmängd med några bonusbilder från Engelska ligan. Finns Topp's Chewing Gum fortfarande? Hur som helst är det deras samlarbilder (från 1977) jag oblygt publicerar, och hoppas slippa stämmas av.

Spotify (nåt mä data, 2008)

Att hänga i en bra skivaffär är sann livskvalité. Att hålla i en bra skiva, öppna fodralet, peta in den i stereon, njuta av ljudvågorna och försjunka i omslagets grafik är en akt som heter duga.

Hur är det med musikkonsumtion över www?

Inte vet jag. Har aldrig laddat ner nåt. Dels för att själva akten verkar vara helt njutningsbefriad. Dels för att det är så självklart att den som skriver och spelar in musik ska ha pröjs. Jag stjäl inte.

En polare pratade för ett par veckor sen om Spotify. En sajt som alla stora skivbolag anslutit sig till. Pyntar man in nån hundring i månaden så får man tillgång till all musik bolagen släppt.

Spotify lottar ut galet många prova-gratis-en-månad-lösenord. Fick ett sådant av en (annan) polare i onsdags.

Nu är jag i gång.

Framförallt får man får nöjet att betala för det man får. Det är inte som att befinna sig i en skivaffär, men stark livskvalité av ett helt annat slag.

Ny fick jag chansen att kolla upp Glasvegas nya: den som alla säger är så utomjordiskt revolutionerande bra. Det man hört på P3 låter slätstruket, så inte fan tjackar man fullängdarn. Å betalt ska skottarna ha, det håller jag styvt på. Saken måste undersökas - Spotify löser problemet!

Förstasidan bjussar på Guns'n'Roses nya. En skiva jag är sjukt nyfiken på, men aldrig skulle köpa eller stjäla. Spotify is da solution.

Nästan allt på sidan är klickbart. Huxflux har man omedvetet hamnat på japanska Shonen Knifes sida - ett band jag i tio år sneglat på, men aldrig orkat ta mig an. Nu kan jag surfa mig igenom deras katalog på nån timma.

Gamla metallåtar man hade på kasetter som försvann redan i slutet av åttiotalet hittar man på trettio sekunder. Utan att man är kriminell.

Lutar åt att jag blir en trogen prenumerant, även om myspace är oslagbart om man är in the mood för lite äkta indie.

Betyg: e e e e e

Bolt (Film, 2008)

Råkade komma över biljetter till en förhandsvisning av Disneys kommande animerade film Bolt. Med svenskt tal.

Story: helt ok.

Animation: tip top.

Jaktscenen som pågår under filmens första tio minuter: faktiskt en av de coolare jag sett, alla kategorier.

Efter inledningen upphör all ultraaction och den blir en gullig familjefilm. En hund med vanföreställningar transporteras från LA till NY av misstag. Han försöker ta sig tillbax till LA och sin matte med assistans av en utmärglad katt och en hamster istängd i en plexiglassfär.

Betyg: e e e

George Best, Fulham

Veckans spelare #48
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Röde Orm (Bok, 1941)

Förr eller senare skall man läsa den här, sägs det. En svensk klassiker. Framröstad som den tredje bästa svenska boken nånsin i en undersökning för några år sen. Antar att folkpartiet skulle tatt med den här i sin litteraturkanon de tjatade om för ett par år sen.

Hur förhåller det sig nu då; skall man läsa den?

Man kan läsa ett stycke ur den, i en antologi tex. Det räcker. Boken är kanske mest berömd för Frans G Bengtssons avoga inställning till verbformer där plural inte markeras. Dessa verb tillsammans med hans fulländade formuleringsförmåga och persongalleri gör att stycken av boken blir riktigt njutbara.

Så här låter det tex när en biskop talar om för Orm att två friare fajtats om hans fästmö i en klosterträdgård hon är fången i.

- Det är illa att ställa till dylikt invid ett nunnekloster, ty därav kunna de fromma systrarnas själar taga allvarlig skada. Men det är sant att hos henne kommer sig sådant mera av tanklöshet än av ond vilja.
- Dogo båda? frågade Orm.
- De kommo sig, fast deras sår voro svåra, sade biskopen.

Varför behöver man då inte läsa hela boken? Frans G var sannerligen ingen mästare på storys, om du frågar mig. Han har mest staplat dramatiska och i bland dråpliga episoder på varandra. En banal road movie till sjöss kan man kalla den. Skall jag vara ärlig orkade jag bara läsa första delen "Sjöfarare i västerled". Del två; "Hemma och i österled" får vara.

Tur för författaren att han inte lever i dessa dagar. Hans romanfigurer kallar nämligen profeten Mohammed både det ena och det andra - fatwarisken hade varit stor.

Betyg: e e e

Black Sabbath, Dio-eran

Ber att få återuppta min Sabbath-tråd. Har spisat de två åttiotalsskivorna med Ronnie James Dio på sång (läste fö nånstans att herr Dio unleashed the fucking fury när han upptäckte att hans namn stavats "Ronnie Dio" på liveskivan Live Evil).

Är det inte så att Heaven and Hell bland allmänheten anses vara den bättre av de två? Vill bara tillkännage att undertecknad föredrar Mob Rules.

Dessutom vill jag påstå att hur bedrövlig en Sabbath skiva under Ozzy-eran var så innehöll den alltid minst en fantastisk låt. Bägge Dio-skivor är helt ok, men saknar en enda fantastisk låt.

The Cartoon History of the United States (Bok, 1991)

Larry Gonick har skrivit flera serieböcker om "historia, vetenskap och nonsens", som han själv uttrycker det på sin hemsida.

The Cartoon History of the United States läser man med förtjusning, till en början. Den är detaljerad, pedagogisk, ganska rolig, men framför allt väldigt låååååååång.

Nog för att man bör skaffa sig hyfsad koll på vår tids mastodontstat, men som icke-jänkare blir man mätt och däven halvvägs in i boken.

Betyg: e e e

The Pohjola's, Keep my eyes but don't pin and mount them (Skiva, 2002)

En polare spelade skivan I cracked my head against a rock (från 2005) med The Pohjolas. Hade aldrig hört talas om ensemblen, vars hjärna är Uppsalabon Matti Pohjala. (Denne är f ö medlem i klezmerorkestern Den flygande bokrullen - ett band jag såg live ett tvåsiffrigt antal gånger under mina år i Uppsala.)

Ruskigt bra platta med anspråkslös men svängig pop.

Skulle ett par dar därpå tjacka cd:n på www. Den var slut, eller nåt, men upptäckte ett Pohjola's släppt ytterligare en fullängdare: Keep my eyes but don't pin and mount them. Fick bli den i stället.

I konvolutet kan vi läsa "recorded and performed with available instruments by M. Pohjola summer 2002 mainly at home". Sånt gillar jag. Sen är det ju ett plus om resultatet blir njutbart.

Det blir det. Men inte riktigt lika höga klass som senaste.

Betyg: e e e

In transits refräng (Refräng, 2006)

Jag brukar säga att de perfekta fullängdsskivorna är extremt sällsynta. Det finns alltid någon eller nåra halvdana låtar som ligger och skramlar.

Perfekta låtar finns det däremot gott om. Usla låtar finns det oändligt många. Halvbra också, för den delen.

Sen finns det låtar som är lite mer mer svåra att ge ett rättvisande omdöme. In transit med Albert Hammaond jr är en sådan.

Hammond släppte skivan Yours to keep 2006. Efter att ha upplevt luftslottet The Strokes (bandet i vilket han lirar gura när han inte kör solo) ryckte jag bara på axlarna åt skivan och orkade inte ens ge den en chans.

Frun kom hem med den från bibblan här om dan: "omslaget var ju så fint".

Låtarna infriade verkligen mina förväntningar: seg dussinrock.

Låten In transit då? Intro och vers är mycket riktigt seg dussinrock. Sen kommer vi till refrängen.

En av 2000-talets bästa.

Jesus Christ!!! En sån där refräng man skulle kunna loopa och gå med i lurar till nästa decennieskifte. En perfekt låt med allvarliga brister kanske man kan klassificera In transit som.

Kan man bara köpa en refräng på iTunes?

Betyg: e e e e e

Alex Cropley, Aston Villa

Veckans spelare #47
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

The Penguin Historical Atlas of the Vikings (Bok, 1995)

Har som sagt snöat in på vikingar. Det enda jag visste om dem var strängt taget det jag fick lära mig på mellanstadiet. De flesta böcker jag hittat som försöker ta ett samlat grepp på de gamla nordmännen vänder sig just till yngre. Vikingaböcker för vuxna är ofta specialiserade: de avhandlar tex asatron, själva kristnandet eller de isländska sagorna.

John Haywoods The Penguin historical atlas of the Vikings är en fenomenal introduktion för vuxna till vikingatiden. Den är akademisk, men långt i från torr. Varje aspekt finns med. I och med att boken inte är en tegelsten finns det inte utrymme för djupborrande i varje område - vilket jag inte vill ha i en introduktion. Den kallas atlas och är således späckad med kartor. I en karta kan man trycka in så mycket information.

Har du någon form av anknytning till skandinavien tycker jag nog att du bör skaffa den här.

Betyg: e e e e e

The incredible Hulk (Film, 2008)

Grannen, teknofilen, har tjackat en stöddig Blue Ray-projektor. Tydligen blev det Blue Ray som vann duellen mot HD-dvd:n. Hade aldrig sett nån film i nåt av formaten. Envisas man med att ha en projektor är nog detta det enda raka: dvd på stor duk blir ju rätt grötigt. Blir rätt skarpt med Blue ray.

Yada yada.

Vi enades om senaste Hulk. Det enda jag begär av en sån här rulle är spektakulära och välgjorda specialeffekter. Bortsett från några scener som enbart utstrålar dataspel, stillas mitt begär. Att Edward Norton, Liv Tyler samt Tim Roth är riktigt bra gör att detta blir lite mer än en dussinfilm. Då man läste serietidnings-Hulk som barn blir man lite lycklig.

Kul detalj att original-Hulk Lou Ferrigno gör en miniroll.

Betyg: e e e e

John Tudor, Stoke

Veckans spelare #46

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Rediscovering Vinland (Bok, 2007)

Man snöar ju in på grejer. Nu blev det vikingar. Atlantresorna i synnerhet och Vinlandsresorna i übersynnerhet. Du kanske inte vet var Vinland ligger? Chill out - det vet ingen.

Några isländska sagor gör gällande att en grönlänning vid namn Leif Eriksson (han känner du däremot till) seglade västerut och upptäckte land. Fram till 1960-talet fanns inga bevis för att så verkligen skett. Helge Ingstad, norsk historiker, lyckades under detta decennium att gräva ut en vikingagård på Newfoundlands norra spets. Långnäsa åt Columbus.

I de isländska sagorna talas det om tre områden. Helluland och Markland anses vara lätta att identifiera (Baffin Island och Labrador). Däremot tvista de lärde om var Vinland i själva verket låg/ligger. Att Ingstads gård är för nordligt belägen för att ligga i Vinland är man dock överens om.

Stötte på den här boken på nätet. En döv, pensionerad verktygsmakare från Arizona, Fred Brown, har gjort en print-on-demand bok om sin egen teori - Vinland är lika med Rhode Island, Staterna. Han bodde i dessa krokar tidigare och har under mer en trettioårs tid gjort egen research.

Han är inte bara säker på att Rhode Island är Vinland; han försöker dessutom bevisa att vikingarna hoppade i säng med de lokala indianerna och att det således finns vikingagener i desamma.

Jag har inte lyckats hitta något bemötande från vetenskapshåll. Själv kan kan jag tycka att hans Vinlandsargument verkar rimliga. Då vore ju följaktligen hans DNA-teorier också rimliga, men de bevis han åberopar vete tjyven om de skulle hålla för en vetenskaplig granskning.

Hans sammanfattning av Vinlandssagorna är däremot riktigt underhållande läsning.

Betyg: e e e

Dexter (Tv-serie, 2006)

Jag orkar bara inte med polisserier. Till och med de som kallas nyskapande är i mitt tycke på ett eller annat sätt klyschiga. Jag pallart inte. Någon övertalade mig att kolla upp Dexter. Den skulle handla om en snut som är seriemördare. Av någon anledning går det alltid få till intressanta storys om seriemördare, så jag gav Dexter-dvdboxen en chans.

Ok, det går tydligen inte dramatisera polisiär verksamhet utan att det ska hagla stenhårda, inte sällan sexistiska kommentarer mellan väggarna i stationens kontorslandskap. Så gör kanske konstaplar men, please, hitta nya vinklar!

Det var det kassa med Dexter.

När vi lämnar stationen för Miamis gator får vi faktiskt lite ny, fräsch och bra polis-tv. Lite småseg mordlunk i början, men ungefär halvvägs in i den tolv avsnitt långa första säsongen blir det fenomenalt spännande.

Ska se andra säsongen.

Betyg: e e e e

Frida Hyvönen, Silence is wild (Skiva 2008)

Såg Frida Hyvönen lira på Kulturhusets tak för en fem, sex år sen, som förband till David Sandström. Den Frida Hyvönen var inte alls min kopp te. På skivan Until death comes från 2005 började det arta sig. Låtarna Valerie och Once I was a serene teenaged child bör du lyssna på om du inte redan gjort det.

Nu ska jag tala om vilka av låtarna du bör lyssna på på färska Silence is wild: alla*.

Som plattan har roterat i stereon! Inga dussinlåtar här inte. Hyvönen har ett eget fantastiskt och lekfullt sound (som skiljer sig från hennes tidigare alster). Man blir helt fast i texter och melodier. Du har Enemy within, Highway 2 U, Scandinavian blonde och Birds som bräcker det mesta på planetens popmarknad just nu.

Och så har du Dirty dancing. En av världens 200 bästa låtar nånsin. Lyssnade just på den för cirkus 50:e gången, och det vill bara inte sluta skälva inombords.

Betyg: e e e e e

*Ok, låtarna Science och Why do you love me so much kan man kanske klara sig utan, men de är inte dåliga.

Ken Swain, Chelsea

Veckans spelare #45
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

The Last King Of Scotland (Film, 2006)

Idi Amin är ju en av de där blindgalna, blodtörstiga, paranoida diktatorerna man har hört talas om. Med tanke på att karln begått spektakulära brott mot mäskligheten så är det ju en civiliserad människas plikt att ha någon sånär koll på vad Amin var för en figur. Här har undertecknad slarvat: det enda jag visste om honom var att han styrde Uganda på 70-talet, och att han var just helt jävla hatthylla.

I The Last King of Scotland får vi följa en nyexad skottsk läkare (spelad av James MacAvoy) som vill ha lite äventyr och börjar jobba i Uganda där Amin nyligen kommit till makten. Huxflux blir han diktatorns personlige läkare. Amin respekterar skotten som blir något av personlig rådgivare. Läkarn softar dagarna i ända vid presidentpalatsets pooler. Dessutom vänstrar han med en av Idis fruar. Sen blir saker och ting rätt nasty.

Vi får följa den ugandiska utvecklingen uteslutande genom skottens ögon. Man får sjysst inblick i terrorns mekanismer, men framför allt är det en spännande film där karaktärerna glider runt i ett töcken av paranoia.

Forest Withaker som gör Amin, och fick en Oscar, är kanske den allra största behållningen.

Betyg: e e e e

This is Stockholm (Bok, 2008)

I det eclecticumska hemmet heter husorganet Svenska Dagbladet. Varje fredagmorgon börjar jag alltid, alltid, alltid med att bläddra fram till mittenregionen av kulturdelen. Där finns Stockholmsnatt - sveriges kanske bästa serie. Den är författad av SvD journalisten Stefan Thungren och tecknad av Pelle Forshed.

Samtliga stockholmsnattavsnitt finns sedan några veckor utgivna i en bok, där de samsas med avsnitt av douns tidigare, snarlika serie Disco Sucks.

Disco Sucksavsnitten hade också sin charm, men formen var långt ifrån lika koncis som Stockholmsnatt. Textmässigt känns de en smula omständliga och bildmässigt har Forshed inte riktigt hittat fram. Dessutom är serien adresserad till disko/housenördar, vilket blir lite tradigt efter ett tag.

Stockholmsnatt kan läsas av alla. Thungren sade i en intervju att "Stockholmare känner ett tryck av att vara hippast i europa". Exakt detta har duon tagit fasta på, skruvar ett par varv och levererar ofattbart roliga strippar. Teckningarna, som går i svart-vit-turkos är en fröjd för ögat och skildrar Stockholms ex- och interiörer. Serieskaparna hänger tydligen ute en hel del, vilket gör att det blir "förstahandsinformation".

This is Stockholm är oumbärlig i och med att den är en komplett Stockholmsnattsamling. Är väl också kul att ha Disco Sucks, även om den serien inte är sverigeledande.

Betyg: e e e e e

Billy Jennings, West Ham

Veckans spelare #44

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Grottfolkens tid (Tv-serie, 2004)

Vetenskaplig tv-serie producerad av BBC. Kan inte påminna mig om att kanalen gjort nåt med vetenskapsanknytning som är nåt annat än lysande. Fyra trettiminutersavsnitt från apstadiet för 3,5 miljoner år sen fram till cirkus 150 000 år sen.

Specialeffekter deluxe och ruskigt upplysande.

Betyg: e e e e e

Black Sabbath, Ozzy-eran

Jo! Läste du min blogg den 7/10 så vet du att jag är inne i en liten Sabbath-period, Ozzy-eran. Har betygsatt alla låtar från denna era. Tretton femmor! Väldigt få band som kan visa upp motsvarande antal fullträffar.

BLACK SABBATH (Titel på LP) (Snitt: 2,8 e:n)
Black Sabbath e e e e
Wizard, The e e e
Behind The Wall Of Sleep e e e e
N.I.B. e e e e e
Evil Woman e
Sleeping Village e e
Warning e
Wicked World e e

PARANOID (4,0):
War Pigs / Luke's Wall e e e e e
Paranoid e e e e e
Planet Caravan e e e e e
Iron Man e e e e e
Electric Funeral e e e e e
Hand of Doom e e e
Rat Salad e e
Fairies Wear Boots e e

MASTER OF REALITY (3,9):
Sweet Leaf e e e e e
After Forever e e e e
Embryo e e e e
Children of the Grave e e e e e
Orchid e e e
Lord of This World e e e
Solitude e e e e
Into the Void e e e

VOL. 4 (2,1):
Wheels Of Confusion e e e e
Tomorrow's Dream e e
Changes e e e e
FX e e
Supernaut e e e
Snowblind e e
Cornucopia e
Laguna Sunrise e
St. Vitus' Dance e
Under The Sun / Everyday e e

SABBATH BLOODY SABBATH (3,4):
Sabbath Bloody Sabbath e e e e e
A National Acrobat e e e e
Fluff e e e e
Sabbra Cadabra e e e e e
Killing Yourself to Live e e
Who Are You? e
Looking For Today e e
Spiral Architect e e

SABOTAGE (1,8):
Hole in the Sky e e e
Don't Start (Too Late) e
Symptom of the Universe e e e e e
Megalomania e
The Thrill of It All e
Supertzar e
Am I Going Insane (Radio) e
The Writ e

TECHNICAL ECSTASY (1,8):
Back Street Kids e e
You Won't Change Me e
It's Alright e e e e e
Gypsy e
All Moving Parts (Stand Still) e
Rock N' Roll Doctor e
She's Gone e e
Dirty Women e

NEVER SAY DIE! (2,3):
Never Say Die e e e e e
Johnny Blade e e e
Junior's Eyes e e e
A Hard Road e e e e
Shock Wave e
Air Dance e e
Over to You e
Breakout e
Swinging the Chain e

(Sammanfattningsvis kan man väl säga att Paranoid bör ingå i populärmusikens egen kanon, Sabotage och Tecnical Ecstasy är ena jävla skämt (Symptom of the Universe och It's Alright undantagna (Bill Ward på sång på den seare f ö)) och att Ozzy aldrig sjöng bättre än på den självbetitlade debuten. Dessutom bör man känna till att många låtar med lågt betyg innehåller gudomliga riff (Sleeping Village, Supernaut och Air Dance för att nåmna några): tyvärr havererar den övriga låtstrukturen.)

Atlantens öar (Bok, 1995)

Atlantens öar av Tord Wallström ser rätt anspråkslös ut. Även när man snabbt tittar igenom den. Men vilket praktverk! Karln har verkligen besökt nästan alla öar i Atlanten. Han rapporterar sakligt och återhållet om vad han upplever. Vi får en kort men ruggugt informativ historik om varje ö. Han letar upp vanligt folk på alla öar och i vissa fall makthavarna. Wallström skriver förvisso i jagform till och från, men han har inget behov av att utlämna sig själv, vilket man kan få för mycket av i vissa reseskildringar.

Han har även tagit de flesta foton - de är opretentiösa men, återigen, informativa.

Som geografiautist är det rätt och slätt underbart att läsa om tex obebodda Sable island; en sandbank långt, långt utanför Newfoundlands kust med en vildhästkoloni som funnits där så länge man kan minnas. Eller om Tristan da Cuhna som ligger mitt emellan Sydafrika och Argentina. Där finns världens med råge mest isolerade by. Alla de 200 invånarna härstammar från fem snubbar som av en eller annan anledning spolades upp på ön för ett par-, trehundra år sen. Även stora skéenden får gott om utrymme, som slavhandeln och diverse krig.

Det sägs att en bra bok ger perspektiv - Atlantens öar är en tsunami av perspektiv.

Betyg: e e e e e

Jimmy Conway, Manchester City

Veckans spelare #43
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Låt den rätte komma in (film, 2008)

Hoppade för ett par år sen av bussen vid midnatt. Hade varit på galej och var tvungen att avverka en femtonminuterspromenad genom en ödslig del av kommunen, långt från boende, för att komma hem. Detta utspelade sig när jag höll på att läsa John Ajvide Lindqvist fulkomligt lysande och fruktansvärt otäcka roman Låt den rätte komma in. Promenaden, under kusliga träd och med bakgrundsljudet av plåt som gnisslade i vinden, var så läbbig att jag trodde jag skulle skita på mig.

Boken är verkligen så bra som alla säger.

Såg nyss filmen, i regi av Thomas Alfredson efter ett manus av författaren.

De fenomenala miljöskildringarna i boken har Alfredson absolut lyckats föra över till duken. Dekor och kostym är en ren njutning. Dessutom har man lyckats casta några av de bästa barnskådisarna jag sett i en svensk rulle. Vuxenskådisarna är f ö oxå felfria. Jo, filmen är otäck, och bra, men riktigt samma nivå som boken når den inte upp till. Boken innehåller fler vändningar och personporträtten är lite vassare.

När Lindqvist intervjuades i SVT:s Babel korade programledaren Daniel Sjölin filmens Håkan (vampyrens "pappa") till en av litteraturhistoriens obehagligaste karaktärer. Instämmer helt. Håkan har tyvärr en relativt undanskymd roll i filmen. Filmen hade troligen nått toppnivå om detta monster fått mer utrymme i Alfredssons skapelse.

Betyg: e e e e

Vapnet, Döda fallet (Skiva, 2008)

Det finns en handfull gyllene år i populärmusikhistorien. Det senaste inträffade enligt min mening 2005. Av den uppsjö fantastiska låtar som släpptes framfördes hela fyra stycken av östersundsensemblen Vapnet. EP:n Ge dom våld, som innehåller dessa fyra, är en sån där liten sak man matar in i stereon när man känner för en dos fullkomlig njutning (nej; har inte kablat över den till ipoden. Skulle lätt lyssna sönder plattan).

Efter ytterligare några släpp finns nu fullängdarn Döda fallet i skivbutikerna. Jag har ju, med facit i hand, aldrig varit ett stort fan av detta format. Det finns många fullängdare som är nästan fantastiska, men att en fullängdare inte håller hela vägen är en naturlag. Några enstaka undantag, som bekräftar regeln, finns självfallet.

Döda fallet är en riktigt bra skiva. De svaga länkarna är till och med bättre än 95% av all aktuell pop. Det kryllar av fyror. Antalet låtar som tangerar Ge dom våld-divisionen är till antalet tre: Allt skrivs om, Såg aldrig dig och Det rör inte hjärtat. Skall mycket till om dessa tre inte hamnar på 2008:s top 20 efter nyår.

Min femåring har gått och nynnat på Allt skrivs om. Säger en del om hur catchy grejer låtskrivarn Martin Abrahamsson slänger i hop.

Betyg: e e e e

John Hollins, QPR

Veckans spelare #42

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Råttatouille (Film, 2007)

Det här med data är ju rätt fräsigt. Måste faktiskt medge att jag blev oerhört imponerad över grafiken i den här rullen. Sekvenserna när vi följer råttåbäket i kloakerna var grymt bra. Vatten, som ju är ett erkänt bökigt element att återge digitalt, har programerats med total perfektion (liksom andra vätskor, för den delen). På sina ställen är Råttatouille ett rent konstverk.

Jag kräver dock betydligt mer av ett manus för att kalla filmen riktigt bra. Storyn är fånig - en råtta får en klåpare att laga mat av yppersta världsklass genom att styra densamme medelst hårryckningar.

Hoppas att Pixar kan köpa ut sig från Disney - då skulle riktigt spännande saker kunna hända.

Betyg: e e e

Chairman of the board, Surf Soundtracks '64 to '74 (Skiva, 2007)

Skivbolaget Harmless har med sin arkeologi i den phonky musikens mylla tidigare bjudit på positiva överaskningar. Har flera utgåvor från deras "Pulp Fusion"-serie. Bra grejer.

Räknade således med att de i denna surfmusiksamling skulle ha rotat fram gamla sorgligt förbisedda, sköna, Beach Boys- eller Dick Dale-wannabees.

En missräkning.

Chairman of the Board, Surf Soundtracks '64 to '74 innehåller mest råurflippad psykedelisk pop, trälig garagefunk eller meningslösa instrumentala grejer framförda på aukustisk gura.

Blir trots allt lite nyfiken på filmerna från vilka soundtracksen härstammar.

Betyg: e e

The Trial of Colonel Sweeto (Bok, 2007)

Döm inte en bok efter omslaget, heter det. Ibland gör jag det ändå.

Fick syn på den här på bibblan. Omslaget utgörs (som du kan se) av en mobb bestående av uppjagad konfektyr som står i begrepp att bränna en förtvivlad, ensam karamell på bål. Redan där tyckte jag att det var en höjdarbok.

Slöbläddrade i den. Konstaterade att den innehöll nästan tvåhundra färgsprakande, morbida och helt jävla skruvade seriestrippar.

Väl hemma sträckläste jag den, blev förälskad i den och beställde den bums.

Upphovsmannen heter Nicholas Gurewitch och är precis en sån där serietecknare jag beskrev i 19/9-recensionen: allt han gör är magiskt bra (åtminstone allt i denna samling). Han publiceras tydligen i ett gäng engelskspråkiga vecko- och månadsmagasin.

Som tecknare är han brilliant. Utan problem pendlar stripparna mellan ett dussin olika, tekniskt fulländade, både mono- och polykroma stilar.

Ett exempel på en typisk Gurewitch-story: en ensam liten gosse ser moloken ut och säger "Boy, I'd sell my soul for a puppy". I ruta två blir han bönhörd och en hundvalp uppenbarar sig. I ruta tre och fyra har de en jättemysig dag med frisbeekastning och tittande på magnifik solnedgång. I den femte och sista rutan ser vi pojken fjättrad i kedjor i en obehaglig ställning i ett inferno av eld. Slut.

Betyg: e e e e e

John Beck, Coventry

Veckans spelare #41
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Mamma Mu och Kråkan (Film, 2008)

Det blir ju allt vanligare med "filmer för hela familjen". Dvs filmer där upphovsmännen slänger in lite skämt och referenser med adress mamma och pappa. Tex får ju Shrek-filmerna ohyggligt mycket positiv kritik för att den kryllar av prylar som vårdnadshavarna kan skrocka åt. Ja, jag noterar dem, men tycker att de är rätt torra (undantag: i Shrek den tredje, när Shrek och hans sidekicks besöker en medeltida high school, sätter någon odåga en lapp på åsnans röv med texten "I suck-eth").

Uppskattar faktiskt renodlade barnfilmer mer.

Då kan man tro att jag kommer att plussa Mamma Mu & Kråkan, som jag såg på bio med femåringen i söndags. Rätt seg och föga originell historia måste jag tyvärr meddela. Även estetiskt lämnar den mycket att önska. Nickade till och med till ett antal gånger. Femåringen, däremot, var uppslukad och vred sig av skratt. Hade han delat ut e:n hade det säkert blivit tusen stycken. På den här sajten sköter jag e:na och tre svaga dito blir det.

Betyg: e e e

Vicky Cristina Barcelona (Film, 2008)

Biotajm i fredags. Hade egentligen tänkt se Batman men den gick bara ute på vischan: i Heron city. Hamnade i stället på en sverigepremiär

Snorrika jänkare i europeisk konstgallerimiljö. Nästan lika långt från min vardag som, säg, scifi-, zombie- eller fantasyrullar. Men va fasen, Woody Allens relationsdrama är rätt underhållande. Även om Javier Bardem, Penelope Cruz och Scarlett Johansson tillför filmen en viss magi så är storyn tämligen banal (bortsett från trekanten, som ju inte är supervanlig i romantiska komedier).

Betyg: e e e

Maria full of grace (Film, 2004)

En av mina absoluta favoritregissörer är britten Ken Loach. Han är dessvärre rätt ojämn, men har en extremt hög högstanivå. Maria full of grace är som en riktigt bra Loachrulle, i latinomiljö.

Men, medan Loach serverar elände i kvadrat snackar vi här elände i kubik.

Den gravida tonåringen Maria bor i en håla i Colombia. Hon blir av med jobbet. Sen bär det raskt av utför - hon befattar sig nämligen med den colombianska knarkmaffian. Maria sväljer ett stöddigt parti kapslar med vitt pulver. Tanken är att hon ska till New Jersey för att kacka ut dem, ge dem till några läskiga karaktärer och på så sätt dra in lite snabba cash.

Historien är ruskigt spännande, ja rent av utomjordiskt übergastkramande. Flera gånger vill man bara stänga av filmen. Saker och ting går naturligtvis överstyr, men Joshua Marston, regissör tillika manusförfattare, förstår att vi behöver ett hoppingivande slut. Gudskelov.

Filmen är enkel. Inga arty klipp. Ingen skitnödig ljussättning. Återhållsamt skådespeleri. Hur. Bra. Somhelst.

Betyg: e e e e e

The Black Sabbath Story, Volume One (DVD, 2002)

Ett oväntat fynd har kastat mig rakt in i en liten Black Sabbath-period (Ozzy-eran, naturligtvis). För snart två år sen hittade jag The Black Sabbath Story, volume one, begangnad på den utmärkta dvd-butiken Bara dvd i Sickla strax utanför Stockholm. När jag några dagar senare hade för avsikt att sjunka ner i tv-soffan för att se den var omslaget tomt. Sånt händer när man har småbarn. Jag ville verkligen se den. Men trots flera finkamningar av lägenheten under ett par års tid så förblev skivan borta (eller slängd).

Dammade tv:n förra veckan. För en gångs skull vippade jag försiktigt upp burken för att komma åt dammet på undersidan. Där var den. Yippie-ka-yey.

Att beskåda alla rara liveframträdenden och videos är ju rena julafton, inte tu tal om saken. Omslaget gör gällande att vi kommer att bjudas på Sabbath-storyn in their own words. Säkert. Basisten Geezer Butler och gitarristen Tony Iommi sitter mest och river av fåniga anekdoter under någon minut mellan de musikaliska inslagen. Trummisen Bill Ward figurerar bara i ett kort uttalande i extramaterialet. Ozzy Osbourne hade givetvis varit kul att höra, men hans fru är ju sjukligt selektiv när det gäller hans åtaganden.

Hursomhelst, musiken är knäckande bra och dessa inslag har jag sett åtskillga gånger under veckan.

Betyg: e e e e

Baia Degli Angeli 2 (Skiva, 2007)

I teorin borde jag inte ta i den här med tång. Mina upplevelser med Baia Degli Angeli, första volymen, ledde till ett första klassens antklimax (se recension 4/9). Men, som jag tidigare antytt, finns orden disco och the 70's på ett skivomslag plockar jag som i trans åt mig detsamma. Befann mig således, efter ett bibliotekbesök, framför stereon med Baia Degli Angeli 2 häromdan.

Inledningsvis kunde jag konstatera att fotografierna i det medföljande, feta, häftet mest var tagna under de senare årens nostalgiaftnar på klubben: hade helst sett bilder från back in the days.

Rent musikaliskt bjuckar den gamle resident-jockeyn Daniele Baldelli på en betydligt mer njutningsbar mix än i ettan. Riktigt medelmåttig, faktiskt! Discomusik har ju förmågan att bjussa på fenomenala kickar, även om dessa uteblir så bjuds vi ett paket småtrevliga discotrudilutter. Hittar jag den här på rea för en hundring i framtiden kommer jag definitivt att placera den i varukorgen!

Betyg: e e e

Emlyn Hughes, Liverpool

Veckans spelare #40

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Lost, tredje säsongen (tv-serie, 2007)

Jahopp. Då har man sett tredje säsongen. Kanske inte mina mest välutnyttjade femton timmar och förtisex minuter. Trean är som tvåan, och ettan. I bland bra, i bland dålig (se recensioner 26/5 och 28/2). Lite effektivare tempo kanske, och ett klart bättre slut om jag skall leta positiva prylar.

Men, sorry Lost, mer än tre e:n kan jag då rakt inte dela ut. Ser faktisk ut som om Lost-eran är över i det eclecticumska hemmet. Suget efter säsong fyra är för närvarande riktigt svagt. Var på lokala stormarknaden för ett par timmar sen. Tjackade Dexter, första säsongen. Har träffat åtskilliga människor som hyllat den, så nu blir det krajm framöver.

Betyg: e e e

Frank Clark, Nottingham Forest

Veckans spelare #39
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Jack Johnson, Sing-a-longs and lullabies for the film Curious George (Skiva, 2006)

Brukar tjyvläsa brittiska musiktidningar på Pressbyrån i december. Hinner ju aldrig läsa dem hemma, men deras årsbästalistor vill jag inte missa.

Minns att Nicke Nyfiken-sountracket figurerade 2006. De tuffa tidningarna kunde naturligtvis inte ha med den på ordinarie listorna, men den fick nåt sorts hedersomnämnande i nån tidning. Soft: blir att kolla opp, tänkte jag.

Hitta den på bibblan för nån vecka sen.

Hela plattan är skriven och framförd av en hawaiian vid namn Jack Johnson. Skivan blev hans första listetta i staterna. Han var tydligen redan råpoppis i Nya Zeeland, med en skrälldus topplaceringar bakom sig.

Kan verkligen inte rekommendera den här. Provocerande slätstruken, lågmäld, torr pop. Han misslyckas kapitalt med all form av beröring. Det enda som gör att jag orkar lyssna på de tretton låtarna mer än en gång är att soundet och sättningen på sina ställen är helt ok.

En version av låten The 3 R's har du hört om du nånsin ringt till en mobiltelefoninnehavare med abonnemang hos en leverantör som heter som låten, fast kortare. Mobilversionen är mycket bättre än soundtrackversionen. (Just The 3 R's finns med i en version remixad av Beastie Boys sidekick Money Mark. Liksom 98 % av alla remixar blir resultatet sämre än ursprunget)

Undvik Sing-a-longs and lullabies for the film Curious George, men läs gärna böckerna. Filmen har jag inte sett, men min femåring gillarn.

Betyg: e e

Kocken (Film, 2005)

Ser sjukt sällan på filmer på tv (och unikt sällan på filmer på kanaler med reklamavbrott). Kommer i håg när Kocken kom. Den fick rätt ljumma recensioner, ingen pratade om den och den försvann in i dimman. Häromkvällen ploppade den upp i Tv 4:s tablå.

Fråga mig inte varför jag och frun började titta på den: det bara blev så. Kanske för att vi tycker att Kjell Bergqvist har något.

En bra psykologisk thriller. Varken mer eller mindre (eller, tja: psykologiskt drama (om den genren existerar)). Skulle Svenska Filminstitutet göra en lärarhandledning till skolan om en film om vänskap och makt/maktmissbruk skulle faktiskt Kocken vara ett bra material.

Betyg: e e e e