Rambo, First blood part II (Film, 1985)

Såg du också den här hos föräldrarna när du var hemma över jul?

Visst är den kass?

Betyg: e e

Birmingham Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #7
Som en liten julklapp presenteras här en liten bild från eclecticumserien Oätt opp i kryllat.

God Jul.

Into the wild (film, 2007)

…eller stjärnstudenten som tänkte att va fan.

Sean Penn-regisserade Into the wild är en filmatisering av Christoffer McCandless liv. McCandless kom från en tät (och dysfunktionell) akademikerfamilj. Han gick ut college i nittiotalets början med tiptopbetyg. Direkt efter examen donerade han alla sina tillgångar till välgörande ändamål och begav sig ut på vägarna. Ingen av hans anhöriga visste var han befann sig, förrän han hittades avliden i en skrotbuss i Alaska två år senare. Han hade vid det laget sökt sig allt längre och längre från civilisation. En giftig växt blev hans baneman.

Vi får följa McCandless väg till undergången, som mestadels var riktigt idyllisk, om man får tro Sean Penn. Det här amerikanska skimret som genomsyrar storyn ligger filmen till last.

Men ibland lyckas Penn förmedla den där oslagbara svindelkänskan som bara total frihet kan ge. Musiken är rätt skön också.

Betyg: e e e

John Burridge, Aston Villa

Månadens spelare #62
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Mörkrets hämnd (film, 2005)

Det blev ju en riktig praktavslutning på den nya trilogin! Hade inte sett den här innan.

Som ni kan läsa i tidigare inlägg vill jag göra gällande att SW 1 var snudd på kalkon. SW 2 var ett rejält lyft. SW 3 är ännu lite vassare. Framför allt är den ruggigt snygg. De inledande luftstriderna är überläckra, liksom händelserna på vulkanplaneten på slutet.

De sista pusselbitarna, som länkar samman denna trilogi med den tidigare, faller med kirurgisk precision på plats.

Allt trams är avskalat och en aura av mörker präglar rubbet.

Skall inom kort försöka se den utan sexåringen, då det ymniga våldet gjorde att ffwd-knappen nedtrycktes åtskilligt.

Betyg: e e e e

Drömmen om Herrön (pjäs, 2009)

Såg Killinggängets dramatenpjäs Drömmen om Herrön. Deras tv-serier och krogshower liknar ingenting annat och är hysteriskt roliga. Världsklass. Men det var länge sen.


Med facit i hand är det bara i sketchformatet de är oslagbara. De började experimentera med "allvar" och göra allt längre produktioner redan 1999 med Fyra små filmer. Med undantag av fenomenala Torsk på Tallin kändes den sviten rätt ljummen.

Långfilmen Fyra nyanser av brunt från 2004 skulle jag vilja stämpla som överskattad.

Och under deras dramatenpjäs får jag faktiskt under några timmar kämpa med att behålla fokus. Nickar till och med till någon gång. De är inte roliga, men det behöver de inte vara - om de hade någonting annat angeläget att förmedla. Det har de inte heller. Det kan ju också funka om man gör något annat intressant. Kanske spårar ur fullständigt. Eller gör något estetiskt tilltalande.

Tyvärr känns det som pågår på scenen helt ointressant.

Endast skådespeleriet och Robert Gustafssons östgötska kulsprutemonolog drar upp betyget ett snäpp.

Betyg: e e

Morden (TV-serie, 2009)

Följde för ovanlighetens skull en tv-serie i "realtid". Dvs ej på dvd. SVT:s Morden del sex, av sex, slutade för åtta minuter sen.

Ja: kriminalgåtan var ganska raffinerad. Vägen till dess lösning var hopplös. Brottsplatsen är en ö i Stockholms skärgård. På en båt trycker fem konstaplar som intervjuar och funderar. Funderar och intervjuar. Gång på gång på gång under del 1-5 konstaterar de suckande "vi kommer ingen jävla vart". De gör verkligen inte det. Frågetecknen hopar sig som en massiv Lützendimma. Inga irrspår. Bara famlande i mörker.

I fem timslånga avsnitt. Jag tycker historier borde berättas på ett annorlunda vis.

Bara för att jag tycker att Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam är ruggigt kompetenta skådespelare härdar jag ut.

Betyg: e e

Mike Ferguson, Coventry

Månadens spelare #61

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Prinsen av Peking (skiva, 2009)

Hela livet är ett disco, första singeln från skivan, är en av årets bästa låtar. En sån där låt man minns var man befann sig första gången man hörde den (i bilen på Järlaleden, på väg mot Gillerondellen, efter att ha kört igenom Planiaronellen). Råstudsig, egensinnig pop som låter som John Holm, fast mycket bättre.

Den är en fullträff. Isande diskant är en fullträff. Lika barn leka bra är en fullträff. Kär i en borderline är en fullträff. Merparten av de resterande låtarna håller hög kvalitet.

Dessutom är han en av de mest intressanta textförfattarna i landet.

En stark fyra ska Prinsen av Peking ha.

Betyg: e e e e

Ps. Markus Krunegård härstammar från Norrköping. Blev råpaff när jag fick syn på honom bland Åtvidabergs FF-supportrarna på Skytteholms IP häromveckan, när ÅFF mötte Vasalund i en avgörande match. Håller han inte på IFK Norrköping!?!

Lev som en gris dö som en hund (skiva, 2009)

Markus Krunegård släppte två skiver på en gång. Att släppa en super size-förpackning med låtar har ju knappt funkat tidigare i musikhistorien. Dessutom har ju Krune i min värld mycket kvar att bevisa som låtsmed. Så - varför skulle det funka nu? Men klart man ska ge karln en chans - jag lyssnar.

Jag måste väl börja med att säga att jag föll pladask för singeln Hela livet var ett disco som förgick dubbelsläppet Den skruvade upp förväntningarna en hel del, men den låten ligger på andra plattan.

Jodå! Hittar en hel del godbitar i systerskivornas ocanen av låtar, men ingen av dessa ligger på Lev som en gris dö som en hund. Ett knippe sega låtar, rakt av, men texterna håller måttet.

Betyg: e e

Hudson's Bay Company Adventures (bok, 2003)

Kort faktabok om Hudson's Bay Companys (HBC) tillkomst.

Vad är HBC?

Brittsikt, sedermera Kanadensiskt företag som grundades på 1670-talet. Den europeiska bävern var i princip utrotad och överklassen fick panik: hattar av bäverskinn var ju bara så heta.

Nån kom på att i norra Kanada finns det bäver. Smäll upp några handelsfort längs med Hudson's Bay stränder, låt infödingarna leverera skinn och pröjsa med sponken, glaspärlor och bössor så kan vi ha snajdiga bäverhattar i några hundra år till.

Detta projekt ledde till både det ena och det andra, bla utforskandet av Kanadas inre. Jag köpte boken för att få läsa om just dessa upptäcktsresor.

Tyvärr visade det sig att bokens fokus inte låg på upptäckare. Men vad fasen, man lärde sig en hel del annat och Elle Andra Warner skriver ganska ok.

Betyg: e e e

Klonerna anfaller (film, 2002)

Skrev om ettan i oktober. Har ju aldrig gillat den. Den här såg jag aldrig när det begav sig, just för att ettan sög. Men fasen! det här är ju bra!

Storyn engagerar. Originaltrilogin hade glimten i ögat rakt igenom. Ettan försökte upprepa detta men resultatet blev bara trams. Inför Klonerna anfaller, tvåan, insåg George Lucas antagligen sitt misstag och tonade ner tramset avsevärt. Resultatet blev den "allvarligaste" star Wars-rullen hittills, och det funkar! Såg heller aldrig trean, men började titta på den under dagens vabb. Ser klart den inom kort och återkommer rapport.

Betyg: e e e e

Persepolis (film, 2007)

Animerad film, som bygger på seriebokhiten med samma namn.

Marjane Satrapi växte upp i Teheran med liberala, intellektuella föräldrar. Filmen är självbiografisk och skildrar hennes liv både före och under revolutionen 1979 (då hon fortfarande var ett barn). Vi får även följa hennes liv i europa, dit hennes föräldrar skickar henne för att hon skall slippa Irans kompromisslösa teokrati.

Hennes levnadsöde är fascinerande och viktigt för oss bortskämda västerlänningar att ta del av. Dessutom är välskrivna ögonvittnesskildringar av diktaturer alltid rätt.

Det som lyfter filmen ytterligare en nivå är det sparsmakade men makalöst fantasifulla och vackra bildspråket.

Köp, hyr eller låna!

Betyg: e e e e e

Funny Games (film, 1997)

Den här filmen är en ren och skär nattmara. Två psykopater gör intrång hos ett överklasspar och deras tioårige son och utsätter dem för tortyr.

Filmen är inte alls vulgär, utan snygg, långsam och raffinerat gastkramande. Regissören Michael Haneke är ute på tabumark, så undvik för guds skull filmen om du är nervsvag.

Vill passa på att jämföra Funny Games med Eden Lake som jag skrev om i augusti. De är mycket lika på så sätt att vanliga, hederliga människor råkar bifinna sig på fel plats vid fel tidpunkt och och råkar ofattbart illa ut.

Eden Lake är nog några procent outhärdligare i och med att även förrövarna i viss mån är vanliga människor. I Funny Games har vi trots allt att göra med med gamla hederliga maniacs.

Remaken som kom för ett par år sen lockar oerhört.

Betyg: e e e e e

Anvil! The story of Anvil (film, 2008)

Steve "Lips" Kudlow är femti bast, bor i Toronto med fru och barn och kör ut skolmat. Han kan inte släppa sin dröm: att hans heavy metal-band skall brejka.

Lips och trummisen Robb Reiner bildade sitt band Anvil för 31 år sen. Alla heavy metal-lyssnare världen över vet vilka Anvil är: de hade ett par halvhittar tidigt åttiotal. I samma veva lirade de på samma festivaler som Scorpions, Bon Jovi och Whitesnake. Många tungviktare i genren nämner Anvil som influenser.

Det ville sig inte riktigt för bandet, karriären gick käpprätt utför. Under 00-talet fick de mest nöja sig med gig på, typ, Torontos sunkigaste pubar. Skivbolagen vill inte ta i dem med tång.

Men Lips har bestämt sig: Anvil bara ska lyckas.

Anvils gamla roddare Sasha Gervasi, framgångsrik diversearbetare i kultursvängen, följde Anvil med kamera från 2005 och ett par år framåt. Detta resulterade i filmen Anvil! The story of Anvil som kom på dvd i år.

Filmen är en ren njutning. Den skildrar livslång vänskap, musikindustrin och hur det här med hang on to your dream kan ta en till både fantastiska och förnedrande platser.

Lyssnade du på musik under åttiotalet måste du se den här. Verkligen måste.

Betyg: e e e e e

Vinland det goda (bok, 1999)

Det finns åtskilliga publikationer där det spekuleras om var Vinland låg. Vinland är platsen i Nordamerika där Leif Eriksson byggde ett läger. Det finns ett antal amatörer, både knäppgökar och seriösa, som gör hemsidor och trycker egna böcker om sina teorier.

Faktum är att Mats G Larsson är den skribent med högst akademisk rang som jag stött på i frågan. Docent står det framför honom i telefonkatalogen. Inte ens Helge Ingstad som efter träget letande hittade vikingahus på Newfoundland var fackman.

Larsson hävdar i sin bok Vinland det goda från 1999 att Vinland måste ligga på ön Nova Scotia, Kanada.

Liksom alla andra som gör anspråk på att ha identifierat platsen saknar han arkeologiska bevis. Så: visst kan ha rätt. Visst kan han ha fel.

Oavsett vilket bör man läsa Vinland det goda. Larsson är en pedagogisk och ödmjuk skribent med ett njutbart språk.

Som en bonus har han översatt de gamla isländska sagorna Grönlänningasagan och Erik Rödes saga, i vilka vinlandsexpeditionerna avhandlas, till svenska och bifogat dessa i boken.

Betyg: e e e e e

The Vinland Sagas (bok, 2008)

Är du det mista intresserad av historia har du säkert en plats i en svunnen tid du drömmer om att besöka. Undertecknad skulle ju ge sin högra arm (underarmen åtminståne... den vänstra) för att få en plats på den skuta Leif Eriksson seglade till Nordamerika med.

Eriksson bodde i den Grönländska vikingakolonin som under ett par århundraden blomstrade, för att sedan tyna bort under ytterligare ett par århundraden. Hans, och tre efterföljares resor till Nordamerika finns beskrivna i de två isländska sagorna Grönlänningasagan och Erik Rödes saga, i folkmun kallade Vinlandssagorna. Vid det här laget har jag läst en hel del om sagorna, men inte själva sagorna. Hittade Penguin Classics-utgåvan The Vinland Sagas på en nätbokhandel.

Inte nog med att man får en lättgenomtränglig engelsk nyöversättning av sagorna, vilka dessutom visade sig vara fantastisk läsning. Den lilla skriften är även fullmatad med kartor, släktträd, ritningar, bakgrunder och kommentarer till sagorna. Vidare finns en lista över var sexton auktoriteter på området genom årens lopp menat att Vinland (själva platsen där Eriksson bosatte sig) borde ligga.

Karln som skrivit introduktionen, Gísli Sigurðsson, slänger själv fram en egen hypotes om Vinlands koordinater: Prince Edwards Island, Kanada.

En makalöst bra introduktion till Vinlandsäventyren.

Betyg: e e e e e

Ps. Läs gärna mitt inlägg från 18:e nov i fjol och direkt ovanstående inlägg.

Dolt Hot (film, 2005)

Såg du den här på tvåan häromdan?

Jag gjordet.

Faktiskt den första rullen jag ser med tyske regissören Michael Haneke.

Långsam, kuslig och snygg thriller.

Den hade fått ett e till om det inte hade varit för det provocerande antiklimaxet till slut.

Säg inte att Hanekes ännu mer hyllade Funny Games gör en lika besviken! Den köpte vi nämligen på dvd nyligen...

Betyg: e e e

The Office (Am), fjärde säsongen (Tv-serie, 2007)

I den här säsongen framgår det med all önskvärd tydlighet att jänkarnas The Office-version är något alldeles extraordinärt.

Flera av avsnitten når inte upp till normal office-standard, likförbannat är dessa avsnitt åndå bättre än alla andra humorserier som rullar i etern/kablarna.

Som vanligt är den i sin helhet en ren njutning, eller hur man nu skall uttrycka det: serien bygger ju på pinsamheter. Pinsamheterna är faktiskt så smärtsamma att det krävs utomjordisk viljestyrka för att inte stänga av tv:n.

Parmiddagen hos Michael och Jan lär bli en tv-klassiker. Lars Norén har mycket att lära av det avsnittet.

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här är fruktansvärt bra. Och roligt. Och outhärdligt.

Jag blir upprymd av blotta tanken på säsong 5 och 6.

Betyg: e e e e e

Det mörka hotet (film, 1999)

Sexåringen är ju svårt insnöad på Star Wars. Har betat av de filmer jag har, de gamla, medelst sitta-i-knät-och-snabbspola-förbi-de-läskiga-scenerna modellen.

Ettan, Det mörka hotet, såg jag naturligtvis på bio när den kom -99. Jag sov större delen av filmen. Lånan på bibblan.

Jo, den är lika trälig som jag minns den. Tramsig och oengagerande. Nog för att de flesta datoranimerade figurer i filmen är fåniga, men Jar Jar Binks som har en mycket framträdande roll lyckas på egen hand sänka filmen flera nivåer. Denne karaktär är George Lucas största yrkesmässiga tabbe. (Ett hardcore Star Wars-fan lär ha släppt en version av filmen (The Phantom Edit), där alla Jar Jar Binks-scener är bortklippta.)

Men även om man har överseende med denne figur så är filmen en enda stor gäspning.

Fina skådespelarinsatser, en del sköna effekter och det faktum att musiken inte "updaterats" gör att vi kan vara ganska generösa och ge rullen en tvåa.

Betyg: e e

Nicke Nyfiken 2 (film, 2009)

Har alltid gillat Nicke Nyfiken-böckerna. Framförallt H A Rays teckningar. Färgerna är bäst.

Första filmen såg frun med barnen; nu var det min tur. Storyn var ju delvis Bolt-stöld (Se recension 081206): ett djur i showbiz (en elefant) får hjälp av annat djur (apan) att färdas från NY till Kalifornien för att återförenas med nära och kära.

Föredömligt anspråkslös rulle med skön dialog.

För övrigt recenserade jag soundtracket till NN 1 080927. Då var jag inte nöjd. Så är fallet även denna gång.

Betyg: e e e

George Telfer, Everton

Månadens spelare #60
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Broder Daniel Forever (Film, 2009)

Broder Daniel är/var ett av världens bästa band.

Jag brukar hävda att det är extremt ont om fulländade fullängdare. Den här orkestern har faktiskt gjort en av dessa femettor. Deras andra skiva, "Broder Daniel", innehållar bara fantatiska låtar. Efter att ha sett BD-dokumentären Broder Daniel Forever på SVT i går fick den snurra ett par varv i stereon. Kan meddela att 3,5-åringen ville höra Go my own way om och om igen.

Nåväl: den här filmen handlar om bandets avskedskonsert och förberedelserna inför denna. Filmteamet lyckas bli riktigt närgångna. Det blir en hel del nerv när vi får se gruppmedlemmarna hinka bira, spela biljard och diskutera om de verkligen ska lägga av.

Det går heller inte värja sig mot scenerna när gruppen kramar om Anders Göthbergs (gitarrist som i fjol hoppade från Västerbron) föräldrar i kulisserna direkt efter giget.

En del kanske frågar sig om sångaren Henrik Berggren är en stor konstnär eller en prettopajas. Ointressant om du frågar mig. Har man skrivit så många fantastiska låtar kommer man faktiskt undan med vad som helst.

Betyg: e e e e

District 9 (Film, 2009)

Vita duken såhär mitt i veckan. Crazy.

Till en början ter sig kanske inte storyn till den här scifi-rullen mycket för världen. Ett skepp med utomjordingar har strandat på, eller snarare ett hundratal meter över, Tellus. Aliensarna föses i hop i ett inhägnat getto. När området, District 9, 20 år senare blir mer än lovligt förslummat byggs District 10 dit alla, typ en miljon, aliens skall tvångsförflyttas.

Hade detta varit en ordinär jävla hollywoodrulle hade utomjordingarna slagit tillbaka, det hade sett mörkt ut ett tag, sen hade en hunk räddat världen.

Det här är en sydafrikansk produktion, och den liknar inget annat.

Storyn utvecklas i en betydligt mer intressant riktning, och är dessutom knökfull med coola vändningar.

Huvudpersonen är en spinkig byråkrat med mesigt utseende, mustasch och pullover. Karln, Sharlto Copley, är dessutom häpnadsväckande talangfull amatörskådis (min polare hävdar att Copley saknar skådiserfarenhet: bara en kompis till regissörn, typ).

Specialeffektteamet är Peter Jackssons Nya Zeeländska, och de gör ett jobb i världsklass.

Att District 9 ligger i post-apartheid-Johannesburg tillför en spännande dimension.

En av de bästa science fiction-filmerna jag sett.

Betyg: e e e e e

Modern Day Delilah (Låt, 2009)

Sprillans ny singel från Kiss!

Skräp.

Betyg: e

Graham Moseley, Derby

Månadens spelare #59
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Dexter - the second season (TV-serie, 2007)

Man får leta länge efter svagheter i andra säsongen av Dexter. Hon som spelar Dexters nya psychobrud spelar kanske över litegrann, annars finns det bara gott att säga om de här tolv avsnitten.

Jag kan ta några parametrar ur luften.

Skådisarna: Alla är fenomenala. Dessutom är figurerna de gestaltar skönt ickestereotypa.

Manus: Här har vi det riktiga lyftet från förra säsongen, som redan den var riktigt bra. Inte en död stund. Man myser när varje ny scen startar. Fasa och värme omvartannat.

Slutet: Perfekt. Så bra att jag betvivlar att den tredje säsongen håller i hop.

Så här skulle jag kunna fortätta.

Du bör se den här.

Betyg: e e e e e

Inget är längesen (skiva, 2005)

Här på Eclecticum har vi proggveckor!

Lånade en fullkomligt lysande bok om proggen (jo, den kommer att recenceras här när jag är klar med den (en leak: det blir toppbetyg)).

Nu sitter jag här med en bunt progg-cd:s från bibblan och klickar fram ludna svenska artister från tidigt 70-tal på Spotify (de som finns där).

Blå Tåget är väl tillsammans med Hoolabandoola Band de första banden jag kommer att tänka på när jag hör ordet progg. Hoola har jag sen tidigare en samling med; den enda proggplattan jag äger, typ. Med Blå tåget hade jag bara hört Staten och Kapitalet. Hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig när jag tryckte in samlingen Inget är längesen i stereon.

Just Staten och Kapitalet är ju en liten pärla, men ingen representativ Blå Tåget-låt. Musiken spretar så att man blir åksjuk. Vi bjuds på lite kabartetmusik, en handfull sorters jazz, vals, lite rock, lite visa. Ett mischmasch där musiken till stor del är sövande trist.

Borde man alls lyssna på denna skiva? Jorå, den pulserar av doityourself-attityd och sån musik har alltid en viss charm. Torkel Rasmusson var ju sjuttiotalets Håkan Hellström. Han sjunger skenbart förskräckligt, men precis som Håcke prickar han tonerna och han har mer hjärta i rösten än de flesta.

De var fenomenala på att formulera sig, varje låt är mer späckad med politik än valfritt punkband hela karriärs. Lite rart att de framför sje-ljuden i texterna med saltsjöbadenuttal.

De senare årens texter glöder tyvärr inte det minsta. Här häcklas statsjeepar och kaff latte. Själva systemet är inte längre i fokus. Däremot lyckas de snickra i hop ett par sjöna melodier. Köpa skor vill jag särskit framhålla.

Betyg: e e e

Nordpolen (skiva, 2008)

Spotifya den här som en galning när den kom. Utan framgång. (Skivan fanns fö med som ett exempel i en Spotify-diss i en SvD-krönika).

Min pålitliga lokala bibbla adderade den naturligtvis till sin cd-park. Men den var ju alltid utlånad.

Glömde bort Nordpolen bra länge.

Sprang på den på bibblan häromdan.

Det blev ju en minihype runt 20-åringen Pelle Hellström från Uppsala kring släppet. Musiken ligger mycket riktigt perfekt i tiden, men bra är det inte. Lite fräcka beats, men bortsett från singeln Skimret håller melodierna långt i från måttet.

Har du Spotify kan själv få detta bekräftat: kolla just och nu har sent om sider sajten lagt upp den.

Betyg: e e

The Pitchfork 500 (bok, 2008)

Om Eclecticum nånsin sammanställer en populärmusiklitteraturkanon kan du lita på att The Pitchfork 500 finns med.

Pitchforkmedia.com är nåt sorts ascreddig indiesajt. Själv vill jag helst läsa om musik på papper, varför jag sällan besöker sidan.

Men: jag såg en intervju på svt med en av grundarna som skulle försvara det faktum att pitchfork ofta höjer obskyra debutanter till skyarna, för att sedan vända dem ryggen.

Han sa att "vad skall man göra? De flesta debutanter som lyckas klämma ur sig en fantastisk debut lyckas faktiskt inte upprepa bedriften".

Den analysen köper jag rakt av. Alltså kan man lita på mycket av det de skriver.

Denna bok listar de senaste tre decenniernas 500 bästa låtar. Nu kan jag förvisso räkna upp många låtar jag anser att de förbisett. Samtidigt presenterar de många låtar jag ännu inte hört. Nån regnig söndag skall jag sätta mig med Spotify (då får vi även se vad de går för) och The Pitchfork 500. Här finns alla band jag tänkt kolla upp men ännu inte orkat.

Även om någon enstaka omdömeskollaps slinker igenom (tex är ABBA:s bidrag The day before you came. Tjenare. Angel eyes borde istället varit med) så skall ett sånt här verk ha toppbetyg.

Betyg: e e e e e

Mad Men (tv-serie, 2007)

Tv-serie i reklamarmiljö i det tidiga sextiotalets New York.

Första avsnittet är mycket bra. Sen följer tio avsnitt där jag gång på gång är på vippen att tappa intresset. "Varuhuset-nivå" tänker jag. Tillika stör jag mig på det "perfekt återskapade 60-talet" som GT kallar det. Visst är kostymer, frisyrer och kulisser perfekta, men vi snackar sterilt, fascistperfekt.

Inte ett plagg har en skrynkla. Alla möbler är i mint condition - sprillans überblanka. Allt ser fabriksnytt ut. Dessutom är de för lata för att återskapa mer än en handfull 60-tals-utomhusscener.

Dåligt.

Avsnitt tolv och avslutande tretton då? Världsklass. Hux flux vankas det dramatik, hjärta, djup och sköna vändningar på hög nivå.

Kan naturligtvis inte ge helheten mer än en tre e:n, men hoppas på att säsong två är lite mer jämnbra och skitigare.

Betyg: e e e

Pyongyang - a journey in North Korea (bok, 2005)

Bisarra platser är bland det mest fascinerande som finns. En välskriven reseskildring är bland det mest intressanta man kan läsa.

Guy Delisles Pyongyang - a journey in North Korea är en oerhört lyckad skildring av världens mest bisarra land.

Nordkorea är som Törnrosdalen, på riktigt. 1984, IRL.

Delisle är en kanadensisk tecknare/animatör som får ett kontrakt på Nordkoreas (enda) studio för tecknad film. Han skildrar sina månader i huvudstaden i ord och bild i denna bok.

Illustrationerna är enkla och fenomenala. Historien puttrar av humor samtidigt som han lyckas förmedla hur horribelt hela fenomenet Nordkorea är.

Bla får vi ta del av när hans guide (obligatorisk för alla utlänningar i Nordkorea) tar med honom till ett gigantiskt museum (landets enda motorväg går mellan Pyongyang och detta museum). Det allra heligaste bland utställningarna är ett rum med en skala 1:1-vaxdocka föreställande Kim Jong-Il. Den är placerad i ett rum med alplandskapfondvägg, och som man minsann inte bara stövlar in i. Guiden rättar till Delisles skjorta och anbefaller en stunds tystnad innan man skrider in i rummet och genomför den obligatoriska, långa, bugningen framför landsfadern. Delisle har stora problem med att dölja att han håller på att bryta i hop av garv. Bakom honom finns ett gäng bugande, tårögda, soldater.

Riktigt läskigt blir det när han frågar sin tolk varför han aldrig sett en handikappad människa under sin vistelse.

Svar (ett gravallvarligt sådant): There are none... we're a very homogenous nation. All North Koreans are born strong, intelligent and healthy.

Punkt.

Man ryser.

Läs.

Betyg: e e e e e

Eden Lake (film, 2008)

Den här filmen har inga spöken, monster eller zombies. Ingen perverterad psychokiller. Jag skulle inte ens vilja kalla den regelrätt skräckfilm. Trots detta är det en av de otäckaste filmer jag sett.

När jag ser en skräckis förväntar jag mig en dos eskapism. Tji fick jag. Den här filmen är obehagligt realistisk och regissören James Watkins får mig att på riktigt att känna att det där kunde ju för fan ha hänt mig.

Eller, ok, en skräckfilmsingrediens finns där: ett ungt par i ödemarken. De råkar campa i närheten av ett litet engelskt samhälle där ett lösdrivande ungdomsgäng (som fö castats genialiskt) i bland gör utflykter till ödemarken. En serie vardagliga händelser går överstyr. Sen blir det så brutalt och så spännande i stundtals utomjordiskt tempo.

Man tillåts inte slappna av en sekund så räkna med en kvarts stretching efter filmen.

Som en bonus saknar filmen inte djup. Nu blir det ju rättegång om en lärare visar den här ofattbart våldsamma filmen för elever, men annars skulle den fungera utmärkt som underlag vid diskussioner om grupptryck och alienation.

Betyg: e e e e e

Tom Richie, Bristol City

Månadens spelare #58
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Resident Evil 4 (dataspel, 2005)

I natt sköt jag ihjäl den sista zombien i Resident Evil 4.

Skaffade Playstation 2 till sexåringen i julas. Spontantjacka RE4 till mig själv.

En helt ny värld öppnade sig.

Har ju inte lirat tv-spel sen C64-eran. För mig som är zombiefilmfreak är detta spel ett gift. Det gick bara inte sluta spela. Vad ska jag säga? Jag går inte in på detaljer utan konstaterar bara att allt är bra med spelet (minus genustänket)!

Nu måste jag ta ställning: antingen spelar jag aldrig mer tv-spel, eller så lägger jag ner en hobby och tjackar fler spel. Att klara ett sånt här spel tar ju tid. Nu snackar vi inte ett par timmar. Inte ens ett dygn. Jävlar vad mycket tid ett sånt här äventyr tar!

Snälla dataspelsindustrin: gör kortare spel!

Betyg: e e e e e

Svensktoppen nästa (radioprogram, 2009)

Bilade i obygden för ett par dar sen. Mottagningen var dyngsopig. Den enda kanal som kunde rattas in var P4. Man gav nån sorts talangjakt: Svensktoppen nästa.

Det var semifinal och varje län hade vaskat fram ett bidrag. Kvaliten pendlade från fullständigt intetsägande till medelmåttig. Ett bidrag stack ut: Sveriges Radio Stockholms bidrag Call the Police med Kajsa Borg. Skön, svängig, tidlös pop. Kolla upp, om du inte har nåt bättre för dig.

Hur slutade tävlingen? Hörde inte slutet och bryr mig noll komma noll.

Betyg (på hela semifinalen): e e

Lost, fjärde säsongen (tv-serie, 2008)

För nytillkomna läsare kan jag meddela att jag kände mig rätt färdig med Lost efter tredje säsongen. Alla säsonger hade med liten marginal varit sevärda, trean hade åtminståne ett tillfredställande slut.

Grannen ringde på dörrn och höll fram fyran: "är det inte dags att låna den här".

"Nej", sa jag.

"Jo", sa frun, och så blev det.

Nu har vi sett den.

Bäst hittills, skall jag be att få rapportera. Den är kortare och innehåller betydligt mindre trams. Således mer kvalitetsdrama per minut. Istället för tillbakablickar i karaktärernas liv vankas det nu framåtblickar, vilket känns fräscht.

Slutet gör att man blir lite sugen på femman, om den är lika kort.

Jag kanske inte har sagt det förr, men Lost innehåller riktigt läckert foto.

Betyg: e e e e

Brüno (film, 2009)

Folk har alltid gillat fakirer. Även jag.

Jackassgänget tog fakirskapet in i 2000-talet med sina wasabisniffningar, igenpiercningar av rövhål och dödslängtan-trick på skateboards. Deras självplågeri funkade dessutom bättre på MTV än på Kiviks marknad.

Sasha Baron Cohen skulle jag vilja placera i fakirfacket. Till skillnad från jackassarna är han dessutom en gudabenådad skådis.

Hans senaste film Brüno har förvisso en smårolig story, men den finns där mest som en röd tråd mellan hans "stunts".

En del av dessa stunts är imponerade fakirskap på hög nivå och hysteriskt roliga.

Cohen, som ju spelar den homosexuelle ärkefjollan Brüno, spatserar bla i Jerusalems ultraortodoxa kvarter iförd en bögifierad version av deras traditionella dräkt.

I Alabama försöker han nattetid ta sig in i en redneck tillika beväpnad jägares tält, naken med ett paket kondomer.

Han böghånglar inför en tusenhövdad wrestlingpublik.

Detta varvas med en del mer eller mindre roliga göra-bort-folk-framför-kameran-sekvenser.

En del grejer är bara icke-roligt snusk. En del är sanslöst bra.

Det bra överväger.

Betyg: e e e e

En halv gul sol (bok, 2008)

Chimamanda Ngozi Adichie har fått drivor av priser och beröm för En halv gul sol. I boken får vi följa två nigerianska/biafranska systrar från samhällets toppskikt före, under och efter biafrakriget.

Adichie är född 1977, men har inte mycket kvar att lära när det gäller romanskrivande. Det här med personbeskrivningar kan hon sannerligen. Ibland blir man kanske lite matt av att ständigt få ta del av alla reflektioner alla figurer gör av allting som händer, men det är en smaksak.

Boken är lång. 678 sidor. Inget fel med det, men hon lyckas inte upprätthålla drama riktigt hela vägen.

Hade hon komprimerat skrivandet hade det blivit toppbetyg. Nu får hon nöja sig med en fyra.

Betyg: e e e e

Eremiterna i Tajgan (bok, 1996)

På 1600-talet konstaterade den ryske patriarken Nikon att att andaktsböckerna inte höll måttet längre. Sedan landets kristnande år 988 hade de utsatts för ett flertal nyöversättningar. Om man jämförde med ursprungstexterna hade mängder av fel hopat sig. Nikons korrigeringar innebar bla att processioner runt kyrkan nu skulle utföras motsols, inte medsols. Ordet "halleluja" skulle sjungas tre gånger istället för två. Korstecknet skulle göras med tre fingrar - inte två.

Nu tog det hus i helvete.

Andaktsböckerna skulle man inte tafsa på, ansåg vissa. De tog avstånd från hela patriarkskapet och kallade sig gammaltroende. De gammaltroende splittrades i sin tur i mer eller mindre fanatiska fraktioner. En del sekter tyckte att om man stannar en sekund till i den här av Nikon förpestade världen så hamnar man i helvetet. De brände ner sina byar, inklusive sig själva.

En del nöjde sig med att bilda byar så långt ute i tjottahejti det över huvudaget var möjligt, för att hålla världen på avstånd.

Vissa av dessa byar lyckades förbli fullständigt isolerade en bra bit in på 1900-talet.

Under andra världskriget hamnade en grupp soldater i en av byarna. De var på jakt efter desertörer i ödemarken. En ung hardcore-gammaltroende vid namn Karp Lykov tänkte att det var då själva fan! tog sin familj och flydde tjufem mil, rakt in i extremt svårgenomtränglig tajga.

Där lyckades han leva utan någon som helst kontakt med omvärlden till 1978. Med fru och fyra barn, varav de två yngsta föddes i skogen.

-78 snubblade en grupp geologer över familjen. Hustrun var vid det här laget avliden.

En journalist vid namn Vasilij Peskov blev vän med de gammaltroende (som efter decennier i tajgan blivit rätt illa däran). Han besökte dem då och då och publicerade artiklar om besöken i Komsomolskaja Pravda. Senare släppte han denna bok. Tydligen känner alla i Ryssland till familjen Lykov.

Det här är en av de bästa dokumentära böcker jag läst. Då är det inte Peskovs språk som gör boken till en läsupplevelse utöver det vanliga, utan just de bisarra människoödena.

Deras värld som tidigare präglats av böner, stenhårt arbete och ett gränslöst nikonhat (ånej: de glömmer aldrig det där med tre fingrar (sant!)) ställs på ända när geologerna gör entre. Boken beskriver vad som händer med familjen tom 1993 och är ett skolexempel på när verkligheten överträffar dikten.

Betyg: e e e e e

Micky Burns, Newcastle

Månadens spelare #57
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Morrissey (gig, 2009)

Morran var i stan. Kände att en gång ska man väl se karln. Merparten av det han åstadkom med the Smiths var ju odiskutabelt top ranking. Som soloartist har han i min värld inte övertygat lika mycket. Textmässigt har han i årtionden tillhört världseliten, men har man gett sig in i popbranschen måste även musiken klaffa. Där är han ojämn. I början spottade han ur sig ett gäng sköna låtar (Suedehead och Interesting Drug var allra bäst). Sen orkade jag inte med honom – tills Vauxhall and I kom -94. Asbra fullängdare. Sen tog det ytterligare tio år innan han levererade nåt som fick mig att höja på ögonbrynen. Plattan You are the quarry var prima med den helt fantastiska The first of the gang to die som största utropstecken.

Tyvärr härstammade cirka hälften av låtarna han spelade på hovet från hans träliga perioder. Jag är rädd att även om jag hade fått göra hans setlista (för den hade ju blivit fulländad ;)) så hade giget inte blivit fantastiskt. Morran hade nämligen instruerat sitt kompband att ägna sig åt relativt hård rock istället för pop. Det är skramligt, brötigt och sjukt hög volym. Varför gör han så?

Men han är en magnetisk scenpersonlighet och man fick i alla fall en antydan till ståpäls när han rev av This Charming Man, Girlfriend in a coma och nämnda The first of the gang to die.

Betyg: e e e

Keith Coleman, West Ham

Månadens spelare #56
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Antichrist (film, 2009)

Såg von Triers senaste i en ödslig mastodontbiosalong.

Nu har han försökt sig på skräck.

Upplägget är klassiskt. Ett par förlorar sitt enda, treåriga barn i en fallolycka. (Kan f ö meddela att hela fallolyckan åskådliggörs tydligt. I slowmotion. Jävla von Trier.) Paret åker ut till sin vanvettigt ensligt belägna stuga. Där blir det horror.

Jo: jag blir rädder. Storyn är helt ok och innehåller en bra twist. Bra skådisar. Snyggt filmad. Ljudet är läbbigt.

Någon kunde kanske sagt åt von Trier att klippa bort en del arty scener.

Men framför allt kunde någon sagt åt honom att klippa bort scenerna där könsorgan misshandlas på onämnbara sätt. Kraftigt inzoomade. Glasklar bild.

Känns bara fånigt när en toketablerad filmare vill ”chockera”. Jag antar att han börjar få slut på idéer.

Betyg: e e e

Deportees, Under the pavement - the beach (Skiva, 2009)

Deportees nya innehåller When they come som är en blivande klassiker. När våra kids har 00-fester om tjuge år kommer den att dåna ur högtalarna.

Hela skivan har en aura av skvalradio över sig. Har man för avsikt att, som Deportees, leverera kvalitetsmusik är man ute på tunn is om man laborerar med sådant sound. Nu har plattan förvisso inga fler femettor som When they come, men likväl lyckas de snickra i hop en platta jag vill lyssna på mer än en gång. Alla andra låtar är någorlunda starka.

Jag drämmer till med fyra, men vill poängtera att den är svag.

Betyg: e e e e

Florence Valentin, Spring Ricco (skiva, 2009)

Det är ingen lätt match att lyssna på Florence Valentin. Love Antell, som skriver alla låtar, hymlar inte med att han plagierar hej vilt.

Visst är det så att man i nästan varje refräng och vers tänker: suck, den där Ebba Grön-låten, den där the Clash-låten, den där Christer Sandelin-låten, etc, etc, et-jävla-cetera.

Inte bara melodier utan även sound och sångstil kan tydligt härledas till andra artister. Många recensenter tycker att han minsann skall få äta upp plagierandet och avfärdar honom. Dessutom dras han med svåra trovärdighetsproblem då han som gammal Östermalmare skriver revolutionära texter.

Visst kan man avfärda Florence Valentin.

Men man kan också koppla på reptilhjärnan och bara låta sig ryckas med med. Det svänger satan och låtarna är bra! De tre inledande låtarna Spring Ricco (låter mer Glasvegas än Glasvegas), Mitt allt och Vårt hem, vår borg håller fantastisk klass.

Dessvärre innehåller platten en del dippar. Kolla gärna in förra fullängdarn Pokerkväll i Vårby gård, bra rakt av. Eller ännu hellre debut ep:n Allt dom bygger upp ska vi meja ner. En av de bästa svenska ep:na nånsin.

Betyg: e e e e

Värld av is (bok, 2008)

Läste att Naturvårdsverket delat ut stependiet årets naturforograf. Femton papp och en utställning på Naturhistoriska kan Mireille de la Lez casha in.

Fick hennes fotobok, där hennes ex Fredrik Granath skrivit texterna, i julklapp. Jag läste den, men då bloggen halvt går på sparlåga blev det ingen recension. Ger ett snabbt omdöme nu i stället.

Man behöver inte bläddra många sidor för att konstatera att det här är bilder i världsklass. Gång på gång undrar man hur fasen hon burit sig åt för att få till så närgångna bilder.

Granaths texter blir dessvärre lätt floskler. Men det är oundvikligt: den globala uppvärmningen är ju världens mest omskriva ämne. Försök själv skriva en bildtext om en hotad isbjörn utan att låta tjatig.

Betyg: e e e e e

Joe Jordan, Leeds

Månadens spelare #55

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

George Mobergs samling (utställning, permanent)

Var på Gotland i helgen. Ett skyfall fick oss att ta skydd i Bläse kalkbruksmuseum. Arme man! tänker du säkert. Alls icke: jag går ju i gång på såna här ställen. Tokigt va?

Vi fick en guidning och en lektion i kalkbränning av en synnerligen underhållande och pedagogisk herre. Utställningarna skrek budget, men sånt bekommer inte mig ett dyft. Det var ta mig tusan en resa som heter duga att få ta del av kalkknegarnas vardag med allt vad det innebar av miserabla arbetsförhållanden, bildandet av syndikalistföreningar och softa eftermiddagar på Agnes Café.

Höjdpunkten var George Mobergs samling. Moberg flyttade som mycket ung till Bläse från Småland för att arbeta i kalkbrottet. Detta gjorde han till pensionen. Han levde kvar i socken tills han 1977 trillade av pinn drygt 90 år gammal. På fritiden snidade han träskulpturer. Han sålde inte en enda, utan levde med sina träpjäser i ett litet torp. När han var i 70-årsåldern blev han övertalad att ställa ut sina alster på bibblan i Visby. Succén var ett faktum. Moberg gick bort som en erkänd konstnär.

Nu finns alla hans träalster på Bläse kalkbruksmuseum, där de hamnat efter bla en tripp till Millesgården i Stockholm.

Motiven är mest bibliska. Hans kompetens med kniven är djupt imponernade.

Betyg: e e e e

Elliords himlar (bok, 2004)

Juli -00 fick jag syn på ryggen av boken Boring postcards i en engelsk bokhandel. Innan jag ens plockat ner boken från hyllan hade jag rankat den som en av mina favoritböcker.

Jag hade rätt: varje bild visar ett brittiskt vykort från förra seklets mitt plus minus ett par decennier. Varje bild är iögonenfallande glåmig: insidan av tunnlar, förskräckliga shoppingcenter, husvagnscampingar etc etc. En fröjd att bläddra i, mao.

Har sen dess stött på några svenska utgåvor i genren: Tråkiga vykort, Kitschiga vykort och Elliords himlar.

Lånade Elliords himlar från 2004 på bibblan först i går. De förra böckerna bygger på kort som någon helt ostrukturerat samlat på sig och osorterat tryckt i en bok.

Elliords himlar, å andra sidan, är en bok om vykortsfotografen Elliord Mattson (1905-1992) från Roslagen. Först får vi ta del av en kort med mycket ambitiös biografi om densamme. Bla intervjuas hans son. Därefter följer sida upp och sida ner med hans makalösa kort. Hans senare alster visar ett Sverige som försvann precis när mitt långtidsminne i barnaålder vaknade till liv. Hans tidigare visar ett Sverige jag såg när jag satt och bläddrade i mormor och morfars fotoalbum. Man blir lite rörd.

Betyg: e e e e e