Mick Coop, Coventry

Veckans spelare #8

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Lost, första säsongen (tv-serie, 2005)

Det finns flera problem med tv-serier.

1) Man måste befinna sig vid en tv-apparat vid en speciell tidpunkt vecka efter vecka. Det är inte OK att elektroniska apparater styr ens dyrbara tid.

2) De är oftast dåliga. Det senaste exemplet: Californication. Började sändas vid månadsskiftet. Sjukt hypad. De ”häftiga” replikerna levereras i kulsprutetempo. Men lyssna på dialogerna: nån postpubertal snubbe har suttit och finslipat varje replik in absurdum. Dialogerna ser säkert läckra ut i tryck, men när de läses av skådisar blir de enbart löjeväckande.

3) De är för lika varandra. Svenska deckare: kloner. Engelska deckare: kloner. Amerikanska deckare: dito, men några få undantag.

4) De är för långa. Den gyllene längden två säsonger á sex avsnitt överskrids konstant.

Om man hittar en tv-serie som faktiskt är bra och som känns något sånär nyskapande så är dvd-boxen en välsignelse. Att själv kunna planera sitt tittande är gött. En del extramaterial kan dessutom ge serien ett extra lyft.

Nu till saken: det är ju trots allt mysigt att chilla i tv soffan när ungarna knoppat in, så jag och frun tjackade Lost. Första säsongen. Tänkte ge den en chans. Den har ju fått en Star Warsoid fanskara och tilldelats så många utmärkelser att den måste ju ha någonting.

Efter tio avsnitt är det just själva chillandet i soffan som gör att man pallar. Det som sker på tv-skärmen gör mig uttråkad och en smula upprörd. Hur kan folk dyrka detta? De överlevande från flygplanskraschen springer runt i djungeln/playan och varje avsnitt slutar med status quo. Det mest dramatiska som hänt efter tio avsnitt är att man sett en isbjörn och hittat en lucka i marken. Varje avsnitt serverar även tillbakablickar på någon av de överlevandes liv. Jag kan inte så mycket om manusförfattande, men känns det inte lite b att alla överlevande (som det blickas tillbaka på) har råkat ut för ruskigt dramatiska prylar?

En har vunnit 1,5 miljarder på lotto.

En har haft ett band som varit på världsturné. Nu är han heroinist.

En tillhör den koreanska maffian.

En har jagats över halva världen av snuten.

En är fd elitsoldat från irakiska armén.

Etc, etc.

Ja, du ser själv. Hittar inte en duktig manusförfattare dramatik i vanliga människors liv? Det blir efter ett tag tröttsamt med alla uppblåsta livsöden.

Men, jag ska inte vara för gnällig. Efter tolv tretton avsnitt hamnar man i nån sots lost-koma och jag kanske älskar det jag ser, men jag köpert. Kan nog sträcka mig till att säga att Lost landar på strax över medel.

Jag inbillade mig att den nu pågående, fjärde, säsongen är den sista. Vi hade därför lösa planer på att beta av dessa fyra boxar de kommande åren. Skulle via google konfirmera detta precis nu. Om jag tolkar www rätt så finns det planer på sex säsonger. Stämmer detta? Sex säsonger med Lost pallar jag inte: i såna fall har jag sett mitt sista Lost-avsnitt.

Betyg: e e e

28 weeks later (film, 2007)

Såg efter-katastrofen-zombierullen 28 days later för nåt år sen. Grannen, ett skräckfilmsfreak av rang med många hundra filmer i sin samling, tyckte att den filmen var en av de bättre som gjorts. Själv tyckte jag att den var medelmåttig. Lite för många longörer för min smak (temposänkningar är ok, men inte longörer), zombisarna var föga skräckinjagande och jag ville nog haft aningen bättre skådespelarkvalitet för att ranka den högre (grannen tyckte skådisarna var asbra...). Regissören Danny Boyle har ju tidigare gjort Trainspotting, som är en höjdare. Men han har även regisserat The Beach, som bygger på Alex Garlands underhållande bok med samma namn. Den rullen blev väl halvdan. Även 28 dagar senare är gjord efter ett Garland-manus.

Till uppföljaren, 28 weeks later, överlät Boyle och Garland regi- och författarsysslorna till annat folk, och satte sig själva i producentteamet. Lyckat drag, det vankas nämligen horror på högsta nivå.

Zombisarna som terroriserade Storbritannien i första filmen, och som dog, är fortfarande döda. I 28 weeks later börjar det bli dags att återkolonisera UK. Man börjar i en tungt militariserad enklav i London. Ett par barn rymmer från enklaven. Det blir tokigt.

Det är obehagligt spännande hela tiden. Man har uppenbarligen skickat sminkpersonalen på fortbildning: zombisarna (naturligtvis kommer de tillbax…) ser nämligen helt jävla nasty ut. Robert Carlyle har en huvudroll! Där har du en skådis med stor yrkesskicklighet. Snyggt och kusligt filmat. Bra musik. Mycket bra slut.

Hittar inga fel.

2000-talets bästa skräckis so far.

Betyg: e e e e e

ICA Kvantum, Sickla (musak, 2007/2008)

Vad sägs om det här DJ-setet? Först Massive Attacks Tracey Thorn-samarbete Protection. Sen två av världens fem bästa låtar på raken: Elton Johns Goodbye yellow brick road och Jackson 5:s I want you back. Därefter REM:s allra bästa låt, The sidewinder sleeps tonight. Efter det, tre störtsköna soulevergreens: Stevie Wonders Signed sealed delivered, Chairman of the boards Give me just a little more time och Curtis Mayfields Move on up. Sen en dos disco när den är som bäst: Ashford & Simpsons Bourgie bourgie. Tryckartajm: The Temptations med Just my imagination (Running away with me). Sedan rullar det på med The Jams A town called Malice, The Cures Boys don't cry och Human Leagues Love action.

Fantastiskt. Eller hur?

Detta är inget fantasiset; jag har hört det. På riktigt. På en het klubb på Söder? Nope. På ICA Kvantum i Sickla, Nacka, när jag gått där och tjackat blöjor, isterband och matlagningsgrädde. Ska jag vara ärlig så hörde jag inte alla låtar under ett och samma inköpstillfälle, utan lite då och då på sistone. Detta är bara ett urval, men; snittkvaliten på ICA Kvantums musak är mycket hög. Och det gör mig förbryllad.

Varför spelar de så bra musik? Under hela mitt liv har jag bara hört snustorr skvalradio i livsmedelsbutiker. Här ligger en hund begraven. En konsult måste vara inblandad. Troligen har nån musakkonsult sagt åt dem att de kan få upp omsättningen en smula om de slänger in lite kvalitetsgrejer i högtalarsystemet. Det här ställer jag inte upp på! Så här behandlar man inte Curtis Mayfield. Dessutom anser jag att det är var mans plikt att göra precis tvärtemot vad reklambranschen vill att man skall göra. Reklam handlar om masspsykos och sånt ägnar sig nazister åt.

Sorry Kvantum. Willys ligger på andra sidan parkeringen. De spelar asdålig musik. Men jag tänker inte bidra till att ni, genom att exploatera The Jam, plockar marknadsandelar från dem.

Clive Whitehead, Bristol City

Veckans spelare #7
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

James och Karin, Barnlåtar (skiva, 1974)

Hade aldrig den här, men jag har hört de flesta låtar i och med att alla (sextio- och) sjuttiotalister går och sjunger på dem stup ett. Vi spelade till och med ”Du flyter bäst när du har väst ” i punkgruppen jag var med i på högstadiet. Men originalen har jag aldrig hört. Min femåring fick den i födelsedagspresent häromdan.

Asbra skiva. Jag säger det igen. Asbra skiva.

Jag lyssnar på den oftare än femåringen. Svänger satan! Melodierna sitter som smäck. James Hollingworths röst är gudomlig. Sjuttiotalssoundet är magiskt.

Andres Lokko släppte en samlingsskiva med folkmusik i Feberserien i förfjol. Hade "Barnlåtar" inte varit riktad till barn, och framförd på engelska och så hade majoriteten av låtarna lätt platsat på den samlingen.

Om jag har fattat rätt släppte duon en ”vuxenskiva” 1974: Medvind. (Tror tidningen Sonic skrev nåt om det för ett par nummer sen, men ligger sjukt efter med läsningen.) Den ska illa kvickt införskaffas.

Betyg: e e e e e

Death Proof (film, 2007)

Jag skulle nog vilja påstå att Tarantino is in da house igen. Pulp Fiction var, trots sitt jävla övervåld, en riktig femetta. Jackie Brown? Trälig. Kill Bill vol 1? Trälig. Kill Bill vol 2? Trälig. Nu är karln som sagt på banan igen. Fenomenal casting. Tvärläckra barer fyllda med skådisar i t-shirts man skulle ge sitt högra ben för. Soundtracket spelar i samma division som Pulp F. Frågan är om någon huvudperson haft ett flottare namn: Stuntman Mike (spelad av Kurt Russel). Quentin Tarantinos dialoger är helt ohämmade och tar andan ur en. Där har vi dessvärre filmens enda problem: Tarantino vet om att han är dialogchampion, och koketterar med det. Det blir på sina ställen så mycket snirkliga dialoger att man blir matt.

Storyn är så erbarmligt hjärndöd att filmen skulle blivit en kalkon i händerna på vilken annan regissör som helst. Tarantino gör en rolig, läcker och spännande film av manuset, som han själv skrivit. Det säger en del om hans storhet.

Betyg: e e e e

Brev till utlandet (bok, 2006)

Har du läst Brev till samhället, Eric Ericsons första bok? Om inte: gör det! Han presenterar i den en ny typ av humor där han skriver klippt galna brev till på måfå utvalda (?) företag, föreningar och myndigheter. Han kan i sina brev tex upplysa ett företag om att han kommer infinna sig på dess kontor ett visst datum och klockslag med 200 smådjur. Eller så skriver han till stadsråd och informerar om att han sytt en dräkt i bark och metall som han gärna skulle vilja överlämna. På varje uppslag visas Ericsons brev och adressatens skriftliga svar. Helt omöjligt att inte garva. Hans enda syfte är, som det står i ettans förord, att skapa panik.

I "tvåan", Brev till utlandet, presenteras några av de tusentals brev Ericson skrivit till sina offer utanför Sveriges gränser. En del "bus" är rena upprepningar från första boken, men vad hundan: man garvar likväl högt på de flesta uppslag.

Fyra straka ecleticum-e:n ska han ha! Försök se SVT:s dokumentär om Ericson, som gick för nåt år sen.

Betyg: e e e e

Dai Davies, Everton

Veckans spelare #6

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Thunder (figur, 2008)

Vill du höra nåt ofattbart roligt? Gå in på sr.se. Klicka på P3. Klicka på program A-Ö. Klicka på Mammas nya kille. Klicka på Thunder. Lyssna.

Betyg: e e e e e

Vårsalongen på Liljevalchs (konstutställning, 2008)

Går nästan aldrig på konstutställningar, men Liljevalchs vårsalong vill jag helst inte missa. Här hittar man alltid några sköna verk. Konceptet känns dessutom lite indiefestival, vilket tilltalar mig. I år var det väl inga alster som stack ut från mängden, men genomsnittnivån var hög. Ellinor Eklunds textilskulpturer, är väl favoriten om jag måste välja någon.

Ett par saker gör mig lite fundersam. I katalogen skriver Liljevalchs ”Den jury som inte förstummas över den kreativitet som råder i landet finns inte.” I landet? 101 konstnärer har valts ut. Av dessa kommer en förkrossande majoritet från Stockholm med förorter. 75% mellan tummen och pekfingret. Nästan alla resterande kommer från något ställe max 15 mil från huvudstaden, Götet med omnejd eller Skåne. Övriga fem kommer från Oslo, Karlshamn, Luleå och Umeå (två st). Vad beror detta på? Är konstnärer från landsorten sopor? Skickar de inte in något till vårsalongen? Bor det inga konstnärer på vischan? Jag antar att de flesta konstskolar ligger i någon av storstadsregionerna, men vad fasen, det måste väl finnas massor av unga konstskapare i de ca 15 helt orepresenterade landskapen?

Dessutom, en grej som inte är unik för vårsalongen: varför är konstvärlden så sjukligt fixerad vid utbildning. Vid alla utställningar får man veta var konstnären ställt ut tidigare. Relevant. Utöver detta får man en detaljerad lista över vilka utbildningar konstnären gått. Varför? Varför?!? I filmeftertexterna får vi aldrig veta vilken skolning skådisarna har. På konsertertaffischer framgår aldrig musikernas examina. Ingen annanstans i samhället får man en persons utbildning upptryckt i fejat på samma sätt som i en konsthall, och det är kanske här vi har minst behov av denna information. Ett schysst konstverk är ett schysst konstverk, på samma sätt som en bra låt är en bra låt. Måste man ha denna information för att kunna bedöma ett verks kvalitet? Det är helt klart nåt skumt med denna företeelse. Tror jag undviker konsthallar till nästa vårsalong.

Match Point (film, 2005)

Vilket ståhej det var runt den här rullen! Woody Allen regisserade (han sa själv att det var den bästa film han gjort). Snorheta Scarlett Johansson i en huvudroll. Mestadels fin kritik. Oscarsnomineringar etc etc.

Hade jag höga förväntningar? You bet.

Efter 80 minuter vill jag bara stänga av – det händer strängt taget ingenting. Ett meningslöst triangeldrama i inre Londons övre överklass. Förvisso en miljö som sällan synts på film – och kulisserna är makalöst välgjorda – men så segt.

Frun, som sett den tidigare, menar att snart händer det något coolt. Och det gör det. När det återstår en kvart sker ett mord. Det blir lite spännande och filmen räddas från ett totalhaveri.

Men varför allt detta ståhej? Allen har gjort ca 800 bättre filmer.

Betyg: e e

A Very Short History Of The World (bok, 2004)

För en massa år sen frågade jag en polare som läste historia på universitetet om det fanns någon bok för icke-fackfolk som täckte in rubbet. Mina historiekunskaper har alltid varit högst medelmåttiga och en quick fix hade jag länge letat efter. Polarn hävdade att det inte fanns någon dylik bok. Troligen hade han taskig koll: han läste bara a-kursen. Men om det nu fanns någon har åtminstone inte jag lyckats snoka upp den.

I julas armbågade jag fram genom folkmassorna på Akademibokhandeln bakom NK. Plötslig låg den bara där, tydligt exponerad: A very short history of the world. Högg ett ex och började läsa den redan i den oändliga kön till kassan.

Boken är skriven av en australiensisk historieprofessor vid namn Geoffrey Blainey. Han har tidigare släppt boken A short history of the world. Blainey ansåg tydligen att världshistorien kan komprimeras ännu mer. Han föresatte sig inför A very… att klämma in allt, från att vi knatade ut på Afrikanska savannen till idag, på 450 bildlösa sidor. En handfull kartor slinker med.

Hur i helvete ska karln lyckas sy ihop det här? undrar man. Inte vet jag. Jag är då rakt inte rätt person att uttala mig om hans urval av historiska skeenden är optimalt. Däremot kan jag säga att det är riktigt trevlig läsning; det är bra flyt i texten och mina fragmentariska historiekunskaper knyts ihop (ibland blir det rena aha-upplevelser).

Kan tänka mig att historikereliten fnyser åt hans projekt, det borras ju inte speciellt djupt. Jag ser detta som en samling trailers: blev själv sugen på att läsa mer om tex aboriginals, Madagaskar, kristendomens tidiga expansion och USA:s födelse, och för detta är historikereliten skydig honom ett stort tack!

Blainey har i alla fall fått mig att slippa sitta som ett fån när det diskuteras historia i fikarummet på jobbet (vilket inte är alltför ofta, men ändå…).

Betyg: e e e e e

David Webb, QPR

Veckans spelare #5
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Fotbollboken '73 (bok, 1973)

För mig är matcherna 50 % av behållningen med fotboll. Minst lika rafflande är det att gräva ner sig i fotbollsstatistik. En tabell är poesi. Fotbollboken är späckad av all tänkbar statistik om svensk och viss utländsk fotboll, och således helt underbar. Sedan tidigare har jag Fotbollboken från 2001 och 1984. Fick häromkvällen syn på Fotbollboken ’73 i fönstret till den eminenta second hand-affären i Blå bodarna vid Slussen (synd bara att innehavarn kränger porr också…). Gick dit dan efter och köpte den för en tjuga.

Boken täcker det för mig viktigaste året i sportens historia: 1972. SM-guld till laget i mitt hjärta: Åtvidabergs FF. Finns några trevliga texter om klubben, men boken innehåller även en del annan fonky fakta som fick mig i spinn. Tänkte bjuda på ett urval.

Johnny Klüft, Carolinas farsa, noteras för sex matcher och tre mål för Öster.

Stefan Allbäck, Marcus farsa, spelade tio matcher för Örgryge.

Elfsborg spelade i tvåan, men gick upp till allsvenskan.

IFK Göteborg slutade bara tvåa i tvåan: inget avancemang där alltså.

Helsingborg kravlade sig upp från träsket och knep en plats i tvåan.

Trelleborg fick fortsätta harva i trean.

I England avancerade Aston Villa från trean till tvåan.

Någon tidigare ägare har med bläckpenna korrigerat att Stahl Riesa, näst sist i Öst-Tyska ligan, minsann inte hade fjorton bortaförluster utan tretton.

Bajens klubbadress är en c/o dito. (Hammarby Idrottsförening c/o Gösta Tufvesson, Stagneliusvägen 27, 6 tr, 112 59 Stockholm.)

Alla svenska klubbars ledare presenteras med hemtelefonnummer. Åtvidabergs vice ordförande Karl-Melker Kindstrand hade telenr 12345. Går det undvika att busringa till ett sådant nummer? Nej. Jag och en polare gjorde just detta typ ’86. Karl-Melker blev helt jävla mad.

Betyg: e e e e

Tidningsåret 2007

Tänkte bara göra en 2007-summering till: tidningar. Tre stycken stack ut.

Serien Rocky är makalöst rolig. När det gäller formuleringskonst är upphovsmannen Martin Kellerman sverigeledande. Tidningen Rocky innehåller en hel del annat: andra serier, intervjuer, reportage och recentioner. Även om redaktionen inte består av de vassaste skribenterna så är ämnesvalen oftast fenomenala. Skulle iochförsig uppskatta om de upphörde med dataspelbevakningen.

Fotbollsblaskan Offside är en ren njutning. De lyckas på något sätt få till allt de skriver om, vare sig det är en intervju med någon av sportens fixstjärnor eller ett reportage om tredjedivisionens Västra Frölundas katastrofala resa till bortamatch i Visby. Tråkigt nog är vissa nummer alldeles för tjocka.

Tidningen Sex utkom med sitt tionde och allra sista nummer i år. Har ännu inte lyckats lista ut hur jag skall klara mig utan den. Den bästa tidning jag någonsin läst. Punkt. Sex var en renodlad intervjutidskrift. Det fanns överhuvudtaget ingen röd tråd i deras val av intervjuoffer, förutom att de alla var omåttligt intressanta människor. Nischlösheten tilltalade mig enormt. De intervjuade allt som rörde på sig: före detta terrorister, skateboardpionjärer, kvinnliga monstertruckförare, kufar, bästsäljande författare, gamla fanzineredaktörer, designers, regissörer, musiker, Linjus på linjens tecknare mfl mfl.

Allt har sin tid. Det skriver jag lätt under på. Men snälla Sex: bara ett nummer till...