Eclecticum tar sabbat

Eclecticum får vila på obestämd framtid. Blev plötsligt sugen på att bara blogga om geografi. Kolla in http://kartrummet.blogspot.com/.

Må fridens liljor kanta din väg.

Underkastelsen (film, 2010)

Var och tittade på Stefan Jarls senaste, dokumentären Underkastelsen

Denna gång har Jarl tagit sig an kemisamhället. Han analyserar sitt eget blod och får beskedet att han har åt helvete många kemikalier i systemet som inte alls hör hemma där. (Gravida och) 30 år yngre skådespelerskan Eva Röse låter sig också kollas och får också skräckinjagande provsvar.

Jarl intervjuar ett tjugotal professorer i kemi och toxikologi, från olika länder. Budskapet är att sen mitten av 1900-talet har marknaden tagit fram fler och fler kemikalier. De säljs, hamnar i våra kroppar via mat, kläder, leksaker och strängt taget precis allting. Decennier efter exponeringen upptäcks de negativa effekterna och det kan ta ännu längre tid innan lagstiftningen hinner i fatt.

Filmen bryter faktiskt ner en psykiskt - den är en ren och skär domedagsprofetia. En professor hävdar som slutkläm hotet från kemikalierna är betydligt mer akut och fasansfullt än hotet från den globala uppvärmningen Framför allt är det reproduktionen som håller på att avvecklas. Som exempel lyfts det faktum fram att nästan 10 % av alla danska förlossningar är resultatet av konstgjord befruktning. Ökningen av den sjukliga fetman, adhd:n, allergier mm mm orsakas av kemikaliesamhället, menar man.

Filmvisningen var ett arrangemang av den lokala sektionen av Naturskyddsföreningen. Efter filmen vankades det frågestund med Annika Hanberg, professor i toxikolog vid Institutet för miljömedicin på KI. Gudskelov - denna stund blev även en form av debriefing efter traumat.

Som Hanberg säger: till och med jag, som kan så oerhört mycket om detta, och som har sett den fyra gånger, blir rädd av filmen.

Hon menar att många kemikalier givetvis är farliga, men att domedagen är nära förstående köper hon verkligen inte. Filmen mässar hela tiden om att vi underkastat oss den onda kemikalieindustrin och vi kan inte göra någonting. Alls. Hanberg tycker det är olyckligt att goda, hoppgivande exempel helt utelämnats. Som att konsumentmakt lett till att klorblekt papper utrotats i många marknader, liksom icke-miljömärkta tvättmedel.

En del konstateranden verkar dessutom ryckta ur ett sammanhang - att ökningen av inlärningssvårigheter hos barn härrör från kemikalier är långt ifrån vetenskapligt säkerställt. Vi kan ha blivit bättre på att diagnostisera helt enkelt. Hanberg tycker att det är bra med konumentupplysning, men, som hon säger, det vore väldigt olyckligt om denna film visades på tv.

Det ska den. I SVT den 12:e april. Säger någon i publiken.

O herregud! replikerar Hanberg och ser genuint chockad ut.

Är det en bra film? Själv har jag problem med att Jarl plötsligt och omotiverat, börjar ge deltagarna i sina filmer regi. I hans mest kända verk, Dom kallar oss mods, var det förvirrande att pundarna på Plattan huxflux började agera efter att Jarl i scen efter scen bara låtit kameran gå. Beklagligt nog drar han in Eva Röse i samma metodik.

Om Jarls pedagogik är bra, och lämplig, kan man diskutera i evighet, men den fungerar som väckarklocka. Tempot och fotot är läckert.

Betyg: e e e

Tågresan (tv-serie, 2009)

Att åka tåg har flera tjusningar. Rytmen. Landskapen utanför fönstren. Medpassagerarna, om vilkas livshistoria man kan fantisera i evighet.

Det senare har fängslat den holländske filmaren Rob Hof. Hof och hans son gjorde ett antal tågresor i länder världen över. De sökte upp slumpmässiga resenärer i vagnarna, började samtala med dem och lät kameran gå. I vissa fall hoppade de av tåget tillsammans med resenären, tillbringade några dagar med densamme vid resmålet, filmade, och reste vidare.

Hofarna hänger med en australiensisk sikh, en turkisk tjej med konstiga kläder (för att revoltera mot sin auktoritäre far), en nationalistisk advokat i Moskva och åtskilliga andra vanliga och ovanliga människor i Sydafrika, Chile med mera, med mera.

Programidén är en av de bättre jag stött på och resultatet blir helt fantastiskt. Just nu rullar den i Kunskapskanalen.

Rekommenderas!

Peter Cormack, Bristol City

Månadens spelare #77
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

En idiot på resa (tv-serie, 2010)

Ricky Gervais och Stephen Merchant har det inte lätt. Det första de gjorde för tv blev deras magnum opus. Komediserien the Office från 2001 blev en global knakelibraksuccé. Många, inklusive undertecknad, klassar den som riktigt stor konst. Serien Extras som blev deras andra tv-projekt var ohyggligt rolig och fick välförtjänt bra kritik. Men vi var många officefans som i avsnitt efter avsnitt satt och kände: "njaaa... killarna kan ju faktiskt ännu bättre än såhär." Dumt, naturligtvis, man skulle ju mycket väl kunna njuta rakt upp och ner av Extras.

Just nu rullar En idiot på resa på Svt, ett knasigt reseprogram Gervais och Merchant gjort med sin vän Karl Pilkington (som de tidigare sänt lite radio med). De först nämnda är tydligen fascinerade över att den senare är fullständigt och genuint ointresserad av resande, därtill sjukligt bekväm. Gervais och Merchant trodde att man skulle kunna göra tv på detta och skickade ut sin hemkäre vän till världens sju underverk med en kameraman som ständig följeslagare.

Jag försökte radera ut upphovsmännens CV ur medvetandet när jag slog på premiärepisoden. Även om serien är en riktigt kul idé på pappret så blir det riktigt träligt i praktiken. Jag såg inte alls det roliga i resenären. Själva skildringarna av resmålen är högst medelmåttiga. Orkade faktiskt inte se klart programmet. Råkade nyss se Peruavsnittet, del sju. Någon rolighet slinker det väl ur Pilkington, men projektet borde stannat på ritbordet.

Betyg: e e

Den perfekte vännen (Bok, 2009)

Han kan ju skriva, sägs det, Jonas Karlsson. Jag anser att det är sunt att förhålla sig skeptisk när en begåvning inom ett område plötsligt hyllas som begåvning inom ett annat. Karlsson är ju skådis till vardags. Vid det här laget har han kommit ut med två novellsamlingar, vilka jag har haft, återigen, sunt låga förväntningar på.

När hustrun tryckte ett dedikerat ex av hans andra bok i näven fanns det ingen ursäkt längre. Dags att se vad karln går för.

Jonas Karlsson kan skriva. Jodå. I ett par noveller testar han stilar han kanske inte borde testat. I någon novell leker han Paul Auster utan att lyckas. Men de flesta noveller lockar fram ren läslust med drama och ett eget, elegant och behagligt språk.

Har redan införskaffat debuten.

Betyg: e e e e

Sanctum (film, 2011)

Mötte en polare inne i stan för att se Sanctum enligt hans förslag, en film jag inte visste ett dyft om. Han upplyste mig om att den fått etta i betyg i DN, SvD och Expressen. Tvåa i betyg i Aftonbladet.

"Varför. I helvete. Föreslog du Sanctum?!" frågade jag, högst berättigat.

"Den handlar om dykning och klättring. Jag tror det är min typ av film." Resonerade han.

"Whatever."

Jo, karaktärerna är störtfåniga. Replikerna stundtals pubertala. Genusmässigt är det några kliv bakåt.

Själv tycker jag att det ibland är ganska spännande. Några grottforskare blir instängda i ett outforskat grottsystem på Papua Nya Guinea. Ett regn ovan jord vattenfyller systemet. Alister Grieron, regissörn, kunde gärna vräkt på med ännu mer klaustrofobi. Gudskelov slapp vi monster, som ju sabbade den i övrigt utmärkta grottfilmen Instängd.

Betyg: e e

Dinosaurier (film, 2007)

Var på Cosmonova, ute vid Naturhistoriska. Kollade in 3D-rullen Dinosaurier. På sin hemsida förtydligar Cosmonova att den sammanlagda längden av dinosurieanimationer är ca 10 minuter, av filmens totalt 40. Antagligen för att sänka förväntningarna hos kidsen.

Mycket riktigt: de få reptilscenerna ledde till att rullen inte gick hem fullt ut hos den yngre generationen i publiken.

Vad har man fyllt de andra 30 minutrarna med då, månne?

Paleontologi.

Jag, som tycker att vetenskap är en asskön pryl, satt således och njöt av hela filmen. Den var väldigt välgjord och pedagogisk. Vi får utmärkta redogörelser för peleontologers (fossilforskare) arbete i fält och i laboratorium. Riktigt läckra naturscener från Mongoliet vankas det också.

Dessutom är Christer Henriksson fenomenal som berättare.

Betyg: e e e e

16 Blocks (film, 2006)

SVT visade den norska andravärldskigsfilmen Max Manus häromsistens. Undertecknad samt hustru var taggade till tusen, men tröttnade efter en kvart - dialogen måste ha varit skriven av en högstadieelev.

Skruvade över till en sån där reklamkanal, som började sända en Bruce Willis-rulle. Hellre dussinaction än norsk kalkon, resonerade vi.

16 Blocks var verkligen ingen dussinaction. Kanske den bästa Willisfilmen nånsin. Nog för att persongalleriet var rätt stereotypt, men djävulsk välspelat. David Morse som spelade ond överkonstapel var fantastisk! Majoriteten av actionscenerna var modesta men effektiva. Balansen action/kvalitetsdrama var perfekt.

Se!

Betyg: e e e e

Lords of Chaos (New Edition) (Bok, 2003)

Jag har alltid undrat vad de pysslade med egentligen, de där norrbaggarna som tidigt nittiotal målade sig svartvita i fejjat, spelade snorhård djävulsmetal, tuttade fyr på kyrkor och ägnade sig åt mord.

Lords of chaos tar ett samlat grepp på i princip all hårdrock som skapats i Satans namn, och på de flesta kända brott i världen som begåtts under inflytande av denna. En störtflod av fakta med andra ord. Att sluka fakta är ju oftast ett sant nöje, men det var kapitlen om true norwegian black metal (faktiskt en numera etablerad term) jag var ute efter.

Hade black metal-rörelsen uppstått i USA eller England hade åtminstone jag knappt noterat den, men att en av världshistoriens mest våldsamma och urflippade konstformer skulle växa fram i det goa, gemytliga lusekoft-Norge är bara för mycket! I Jon Skolmen- land!

Dramatiken som skildras i norgekapitlen är skrämmande, sorglig och fascinerande En ren orgie i självmord, mord, hatbrott och kyrkbränder. Klimax är mordet på Mayhem-gitarristen och oslosatanisternas egen överstepräst Euronymous. Banemannen var hans egen basist Greven - norges mest notoriske kyrkbrännare.

Just Greven får uppseendeväckande stort utrymme - han anges som inspirationskälla för flera satanistiska/hedniska (läran han sedemera kom att bekänna sig till) brott runt om i världen. Dessutom får han oemotsagd lägga ut sina rasistiska konspirationsteorier med paranormala inslag, i många, långa intervjuer från finkan. Enligt vissa nätsidor kan förklaringen vara att den ene författaren, Michael Moynihan, högst sannolikt själv är fascist.

Upplagan jag läste var rejält redigerad och utökad jämfört med ursprunget - ytterligare ett varv i redigeringsapparaten skulle verkligen göra susen. Men visst är det fascinerande att ta del av vad unga män i grupp kan ställa till med.

Betyg: e e e e

Peter Lorimer, Leeds

Månadens spelare #76
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Hassan (samlingsskivor, 1994-1996)

Hittade de fem samlingsskivorna med Hassan på Spotify. Har under ett par veckor rivit av dem i lurarna under promenader/bussåkande till kneget.

Det var ju för tjyven snart 20 år sen man satt klistrad vid radion för att njuta av deras busrinningar i P3. Många av busen är klassiker och har citerats om och om igen. Hur har originalen åldrats, då?

Bra. Det mesta är faktiskt fortfarande roligt. Och en del är så jävla roligt att man garvar rakt ut på 71:ans buss. Rätt pinigt faktiskt.

Klassikern Do the choka choka (från Willamspäron) är kanske allra roligast - tillsammans med liveringningen Fel på telefon (från Oxbringa).

Betyg: e e e e e

The Human Centipede (film, 2009)

När (den utmärkta) skräckisen Seven kom var det många som sa att filmen var så omänskligt jävla sjuk att nu är nog gränsen nådd. Självklart höll jag med om att rullen var helt vidrig, men nånstans kände jag att det finns nog någon filmskapare där ute som kan lyfta det vämjeliga ytterligare en nivå.

Sen kom Saw. Visst hade jag haft rätt. Rent konstnärligt håller Saw-sviten inte samma klass som Seven men upphovsmannen James Wan visade att det mycket riktigt gick att tänja ytterligare på morbida vansinnigheter på vita duken.

Men det var först i och med The Human Centipede, vilken jag såg hos grannen häromsistens, som jag kände: shit pommes frites - nu har vi nått gränsen.

Det blir inte mer motbjudande än så här.

Rullen handlar om en tysk kirurg som kidnappar folk och syr i hop dem.

Så att de får gemensam, seriekopplad matspjälkningskanal.

Men va fan, du hör ju själv - ganska koko om du frågar mig!

Jag kände till upplägget innan jag såg filmen och funderade på hur man skulle kunna skriva ett manus kring en mänsklig tusenfoting. Själv tycker jag att manus faktiskt blev bra, även om filmen som helthet inte är en konstnärlig femmetta.

Betyg: e e e

Dexter - the third season (tv-serie, 2008)

Säsong 1 och 2 var fantastiskt bra - snygga och vanvettigt spännande kriminalserier med glimten i ögat.

Ta mig tusan - säsong tre är ett skolexempel på lyckad produktutveckling! med en liten invändning.

Man bara njuter allt eftersom avsnitten rullar på - på alla plan har det mesta blivit snäppet bättre.

Invändningen rör finalen. De sista avsnitten i de två första säsongerna var ena riktigt gastkramande, svettiga saker! Kan tyvärr inte säga detsamma om trean.

Men de många, många plusen gör att vi ta fram fem-stämpeln vid betygsättningen.

Betyg: e e e e e

The Vice guide to travel (film, 2006)

Vice är en gratistidning med huvudkontor i New York. Den utkommer i 19 editioner varav en skandinavisk. Tidningen är svår att få grepp om, relativt ofokuserad och helt underbar! Artiklarna är mycket välgjorda och handlar ofta om bisarra prylar.

Vicekoncernen släppte 2006 en likaledes bisarr dvd med några korta resereportage. Man skickade iväg sina säregna, inte helt sällan hårt krökande, medarbetare till Tjernobyl, Rios kåkstäder, byn i Paraguay i vilken Josef Mengele höll sig gömd när det begav sig och ytterligare några platser dit vanliga människor aldrig beger sig.

Då jag lider av en fixering av platser dit vanliga människor aldrig beger sig är denna publikation en skänk från ovan.

Helt fantastisk dvd!

Betyg: e e e e e

Alan West, Luton

Månadens spelare #75
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Ico, dataspel (2001)

Lånade spelet Ico på bibblan till sjuåringen. Han tyckte det var för krångligt och för läskigt (innan ni anmäler mig till myndigheterna: Ico har sjuårsgräns). Där emot blev jag helt såld på spelet. Hann bara spela början innan det var dags för återlämning, så det blev att gå till spelbutiken. Väl där förklarade man för mig att spelet släpptes i mycket liten upplaga, är slutsålt sedan många år och kommer aldrig in till begagnathyllorna.

Blev således Tradera. Hade en jäkla röta och hittade ett halvskabbigt ex för en knapp fyrhundring.

Har spelat duttvis under något år och gick nyligen i mål.

Idén låter kanske inte så upphetsande - man spelar en grabb med horn och en pinne i näven som fängslats i ett öde, gigantiskt slott. Man skall hjälpa honom, och en anorektisk, likblek flicka att ta sig ut.

Bara de storslagna vyerna över slottets olika delar är värda alla hundralappar. Man skulle kunna frysa valfri bild, rama in tv:n och hänga upp den som konst. Att man sen kan förflytta sig i konstverken ger en svindlande känsla.

För att kunna ta sig vidare mellan delarna krävs en rejäl dos kreativitet och problemlösning - man kan bli fast i timmar i ett rum.

I bland vankas det pinnfajt med svarta spöken.

Saknas någon ingrediens?

Nej.

Betyg: e e e e e

Den bruna maten, hemsida (2010)

Projektet Den bruna maten är fantastiskt, dels för att själva idén är genial, dels för att den verkligen genomförs.

Några vänner i Stockholm, gissningsvis sjuttiotalister själva, letade upp massa receptkort och diverse kokböcker från sjuttiotalet. Såna man nångång slagit upp och undrat hur-i-helvete kommer man ens på idén till såna här vämjeliga maträtter.

Kaffefläsk. Böckling och banan. Tomatgelé med äpplen.

Sällskapet bestämde att de regelbundet skulle träffas och laga en trerätters, och käka upp skiten. Tillagningen dokumenteras i ord, foto och filmklipp och läggs upp på nätet. Familjen Bruun, som sällskapet kallar sig, innehåller några riktigt duktiga skribenter. Fotot är pedagogiskt och lika roligt som texten.

Sidan innehåller många sköna bonusar. Sjuttiotalsikonen Ronnie Hellström intervjuas, liksom Kristina Valentin som under det bruna decenniet knegade på tidningen Allt om mats provkök och designade en uppsjö recept.

Resultatet blir rolig och nyskapande independent matjournalistik.

Betyg: e e e e e

2010

Sådärja - det nya decenniets första år kan läggas till handlingarna. I en recension i april insåg jag att jag inte bör ranka någonting överhuvudtaget i samband med summeringar.

I stället kör vi ett stycke brainstormande kring 2010.

Vad gäller film har det mest blivit gammal skåpmat Toy Story 3 var en rulle jag faktiskt såg på bio med barnen - snorbra. I övrigt blev det nog bara Oceans av tvåtusentiorna - medelmåttig. Litteratur då? Fråga inte mig - blev nästan uteslutande icke-fiktion av äldre datum under hela året. Är inne i en period där jag anser att verkligheten med råge överträffar dikten. Mycket facklitteratur mao. Blev trebarnsförälder under året, vilket är lika med mer tid framför tv:n. Har konstaterat att alla kanaler kan lägga ner, förutom Svt. Kunskapskanalen har skänkt ökat välbefinnande, liksom några prylar på ettan och tvåan (Starke Man och Grotesco, för att nämna några). Som vanligt var musik den konstform som gav störst antal kickar. Den största kicken av alla bjuckade förmodligen the Drums på med sin Book Of Stories. Jag inbillar mig att det lyckorus man förnimmer då man lyssnar på denna låt är exakt det rus en heroinist hoppas hitta i sin kemikalie. The Concretes överaskade med ett fulländat stycke pop i All Day. Väntan på Daft Punks nya alster höll på att ta kol på mig. Det faktum att deras soundtrack till rullen Tron var så kasst hade tagit kol på mig, om det inte varit för ett lysande undantag i låtlistan: Derezzed. Dansa Fastän med Säkert! var en snärtig sak. På Stornoways platta, Beachcomber's Windowsill hittar vi ytterligare en perfekt poplåt: Here Comes The Blackout...! Tror vi rundar av med de gamla Snook-medlemmarna Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Linnros Från Och Med Du var ruggigt bra, Adams-Rays Gubben I Lådan likaså. Eller förresten: Ett Land Som Inte Är med Peter Moren, What's The Point med Johnossi och In The Sun med She and Him är ju oxå fulländade kompositioner. Där bryter vi.