Coventry Team Leaders

Oätt opp i kryllat #9

Inget passar bättre än att runda av 2010 med den nionde bilden i serien Oätt opp i kryllat!

*

Gott nytt!

Kim Jong-Il looking at things (hemsida, 2010)

I nordkoreas diktators arbetsbeskrivning står det tydligen att man bör göra studiebesök.

Massor med studiebesök.

Av bildmaterialet att döma, som den obetalbara nordkoreanska statens nyhetsbyrå, KCNA, pumpar ut är Kim Jong-Il ute och flänger land och rike runt med sitt hov stup i kvarten. Han är alltid omgiven av ivrigt antecknande människor (journalister?) vid sina besök vid fabriker, butiker, byggarbetsplatser, lantbruk, militärförläggningar, med mera, med mera. Kim har ju förstått att det gäller att spela intresserad och pilla, vrida, vända och närgranska så mycket som möjligt. Dessa ögonblick förevigas med kamera. Då härskaren har ett tämligen lustigt signalement blir varje bild en komisk liten tavla.

Någon Portugalbaserad person har fått den lysande idén att i en blogg (http://kimjongillookingatthings.tumblr.com/) publicera dessa bilder, rakt upp och ner, med ultraminimalistiska bildtexter (looking at a door, looking at candy, looking at octopuses, looking at mineral water, looking at dolls, looking at pigs etc).

Resutatet är monumentalt roligt.

Betyg: e e e e e

Allrakäresta syster (pjäs, 2010)

Kort liten barnpjäs som går på Stadsteatern i Stockholm. Denna institution brukar ju borga för kvalitetsgrejer, sägs det. Pjäsen bygger på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

Trots att jag läst boken 250 gånger blir jag genuint berörd av uppsättningen. Fyraåringen gillar den oxå skarpt.

Kvalitet.

Betyg: e e e e e

Inception (film, 2010)

Så-jävla-cool-film, har man ju hör att Inception ska vara.

Jovars, nog finns där en klase coola komponenter. Specialeffekterna är superfräsiga och skådisarna är prima. Så långt allting gott.

Sen är den här med miljön: scenerna utspelar sig huvudsakligen i karaktärernas drömmar, och i drömmar de drömmer i drömmen, och i drömmar de drömmer i drömmens dröm. Här övergår det coola i trams.

Sen har vi själva storyn - trälig så att klockorna stannar. Varken mer eller mindre.

Betyg: e e e

Kjell (tv-serie, 2009)

Kjell är en Svt-grej som kommer efter småbarnsprogrammen på onsdagar.

Trodde först att detta var en skapelse av gänget bakom den fenomenala Allram Eest som dykt upp i tv då och då under nollnolltalet.

Men så vitt jag förstår är detta en ren spin off-serie.

Kjell handlar om några dockor som glider runt i Stockholm, och andra ställen, och pratar en massa goja i femminutersavsnitt. Dialogerna är helt koko (och nog mest skapade för att roa vuxna). Karaktärerna är klippt underbara.

Kärlek vid första ögonkastet.

Betyg: e e e e e

Lost, femte säsongen (tv-serie, 2009)

Treor blev det rakt över i betyg på säsong 1-3 här på Eclecticum. En fyra fick fjärde säsongen.

En radda av säsong fems inledande avsnitt har tyvärr alldeles för mycket av den vara som gjorde tidiga Lost till enformigt: massa ofokuserat spring i djungeln. Det är uppenbart att manusgruppen levererat för lite material till den tid tv-bolaget önskat.

Det lilla manus som finns håller tack och lov relativt hög kvalitet, men är allokerat till de sex-sju sista avsnitten - av sjutton.

Tack vare den fina finalen blir trots allt den kvardröjande känslan positiv.

Betyg: e e e e

Holy War (låt, 1983)

I still haven't found what I'm looking for, sjöng den där irländska ensemblen U2. En annan irländsk ensemble Thin Lizzy fick mig nyligen att brista ut I have found what I'm looking for!

Sökandet torde har börjat för ca tjugo år sedan. Jag minns att jag fortfarande bodde hemma hos föräldrarna. P3 rullade i vanlig ordning. Det var en sån där provocerande situation när man slår på radion, kommer in i en låt man inte hört tidigare och knockas av att den är så alltigenom fantastisk. Men, radioprataren väljer att inte presentera den. Nuförtiden är det bara att rycka fram lurn och köra låten genom Schazam, eller kolla spellistor på nätet. Tidigt nittiotal var detta science fiction i kubik, så dagarna efter Låten återstod bara frustation.

Låten, som skulle kunna klassificeras som metal, hade ett gudabenådat riff och jag tyckte mig känna igen Phil Lynotts stämma. Jag hade ett par Thin Lizzy-vax inspelade på kassett - där hittade jag den inte.

Detta var mitt under min punkperiod, så att leka metaldetektiv var inte förenligt med min image. Alla jag umgicks med hade sedan några år konkat ner metalskivorna i källarn. I landsortssamhället jag bodde i fanns dessutom ingen skivaffär, så där kunde jag inte smygsnoka.

Riffet och sångslingan förföljde mig år efter år. Under cd-eran hände det, när jag kom i håg det, att jag plockade fram en Lizzyfullängdare i en butik för provlyssning. Jag gick alltid bet.

För två och ett halvt år sen lånade jag alla Lizzyskivor av grannen (kolla här!). Jag kunde konstatera att jag haft fel - låten matchade inget alster. Något annat band låg alltså bakom det underbara stycket.

Tillbaka på ruta minus ett.

För ett par veckor sen var jag soffliggandes pga av bonnförkyldning/svalgkatarr. Dumsurfade på Spotify. Råkade få syn på skivan Thunder and Lightning med nämnda orkester. Thunder and Lightning? Hade fasen inget minne av att grannen skickade med den. Vid närmare eftertanke nämnde han nog att han saknade en skiva.

En av låtarna på skivan hette Holy War. Jag klickade direkt på den. Titeln passade på något sätt perfekt i hop med atmosfären i låten som jag mindes den.

Pangtjong! Där satt den! Oätt opp i kryllat!

Den var precis så bra som jag minns den. Live, på skivan Life, låter den ännu bättre, och jag kan inte svära på det men frågan var om det inte var liveversionen jag hörde i pojkrummet för drygt ett halvt liv sen.

Hur många gånger jag lyssnat på den de senaste veckorna? Nittonmiljarder gånger.

Betyg: e e e e e

Peter Osgood, Southampton

Månadens spelare #74

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Oceans (film, 2009)

Naturfilm kan man inte få för mycket av. Att de går upp på vita duken hör inte till vanligheterna. Så när Oceans gick på en bio nära mej satt jag i publiken.

Bara det faktum att det är en naturfilm gör att jag gillar den, men jag hade väntat mig fler positiva överaskningar.

Berättandet är något jag brukar uppskatta i naturfilm - här får det stå tillbaka till förmån för bilder. Det lilla berättande vi får oss till livs är dessvärre ganska torrt - och satsningen på det estetiska blir heller inte särdeles eggande. Till största delen är det rätt ordinära bildlösningar. Båtar som kämpar i stormar, filmade i fågelperspektiv är ett undantag.

En grej som berör starkt är studiebesöket under en hajfensfångstbåt. Hajar stympas på samtliga fenor, kastas tillbaka i havet och sjunker likt sprattlande jättekorvar ner i djupet. I scenen därpå befinner sig kameramännen brevid ett stympat djur som våndas på havets botten. Oerhört plågsamt att se denna snuffmovieliknande sekvens.

Filmen, som regisserats av Jacques Perrin, är sevärd i en biosalong. Men som sagt, det blir alla naturfilmer.

Betyg: e e e

Gabba Gabba, säsong 2 (tv-program, 2010)

Händer att man ligger och relaxar i soffan samtidigt som barnen kollar barnprogram. Detta har råkat ske under några onsdagar. Efter barnprogramen för de små går då Gabba Gabba som är en show som vänder sig till gissningsvis mellanstadie-/högstadieungdomar. Men mest behållning för man nog om man är vuxen.

Satan! vad roligt det är.

Nu i december, tex, gick en sketch där vanvettigt snygga, men zombieartat korkade luciakandidater intervjuades. Reportern blir naturligtvis vansinnig när en kandidat spyr ur sig floskler som "jag vill bidra till fred på jorden". "Berätta för mig exakt hur du skall bidra till fred på jorden!!!", kontrar reportern. Med en nollställd min rabblar kandidaten då upp folkslagen i Afganistan och går igenom handlingsprogram för hur försoning mellan grupperna skulle kunna komma till stånd.

Ett stående inslag är Bäckenbottenskolan. Här får vi följa vardagslunken på skolan med supernormala elever och überstörd personal. Skolsköterskemottagningen är i en klass för sig. När eleverna stiger in på denna befinner de sig nämligen i nån sorts von triersk Riket-värld med den karaktäristiska filmklippningen och allt. Skolsköterskan har spretigt hår, häxnaglar, bruna tänder, hår på bröstet (!) och väser på danska till eleverna.

Som du förstår vrider man sig skratt i inslag efter inslag.

Delar av Pang Prego-gänget ingår i den mycket kompetenta Gabba Gabba-truppen, vilket tydligt satt sina spår på jargongen i denna blivande barn-/ungdoms-/vuxenklassiker.

Betyg: e e e e e