John Connolly, Birmingham

Veckans spelare #51
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

...nu, tar jag jullov.

Bruno K Öijer (Diktuppläsning, 2008)

Läser aldrig poesi brukar och bli uttråkad av all scenkonst (utom konserter). Men det känns som att man en gång i livet bör se Bruno K Öijer live.

Tillfällena då jag under hans framförande på Södra Teatern tappar fokus och börjar tänka på annat är få, vilket är ett bra betyg. Han har själv sagt att han strävar efter att skriva så enkla dikter att de skall kunna förstås av tioåringar. Skön inställning. Tror han lyckas: jag känner mig faktiskt inte speciellt lost under särskilt många dikter, tror jag.

Svårt att hitta ett lämpligt adjektiv för hans unika sätt att läsa. Fascinerande, kanske jag kan dra till med. Kommer att tänka på en bowlare. Innan varje dikt tar han sikte på mikrofonen. Sen kommer dikten, som i Öijers värld mynnar ut i en strike: han knyter näven framför sig, rycker ner den och utstöter ett belåtet "yes".

Betyg: e e e e

Nu tar Eclecticum jullov. Go jul å gott nytt.

Skägget i brevlådan (Julkalender, 2008)

I år var det dags att efter mer än ett par decennier återknyta bekantskapen med julkalendern. Äldsta kotten är fem; bra ålder att introducera detta fenomen. En fantastisk trevlig bonus var att genierna Anders Johansson och Måns Nilsson agerar i dramat (dessvärre ingick inte Anders i manusgruppen).

Dialogerna mellan just Anders och Måns är som förväntat riktigt, riktigt bra. Men trots att det finns en Anders och Månssk aura över hela projektet så blir summan lite avslagen. Naturligtvis kan de inte flippa ur hur mycket som helst, vilket är synd, då målgruppen är barn.

Kulisserna är läckra, men man har inte vinnlagt sig om att variera de olika miljöerna. Blir lite estetiskt monotomt efter bara sex-sju avsnitt.

Sen springs det hit och dit och slås i dörrar non stop. Det är fars och fars är dåligt.

Men, femåringen är såld. Han tycker det är asbra och citerar det dagarna i ända.

Betyg: e e e

Stoke Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #6

Går ju in i en sån där period då bloggandet tyvärr halkar ner på prioriteringslistan. Eclecticum kompenserar sidans minskade recensionsmängd med några bonusbilder från Engelska ligan. Finns Topp's Chewing Gum fortfarande? Hur som helst är det deras samlarbilder (från 1977) jag oblygt publicerar, och hoppas slippa stämmas av.

Pat Rice, Arsenal

Veckans spelare #50

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Härskarringen (Filmsvit, 1999 mm)

Såg filmerna när de kom. Tjacka boxen när den kom. Såg den. Såg den igen häromsistens.

Naturligtvis rågillade jag böckerna när jag som femtonårig rollspelare läste dem. Filmerna var maffiga. Jo - jag tyckte även de var bra, men masspsykosfaktorn skall inte förringas. Det var även lite kittlande att se de förlängda versionerna på dvd.

Nu har man för första gången sett dem med lite distans och perspektiv.

Alver och orcher? Är det nåt å ha? Njaaa, det vetefan...

Men trots alla knytt är JRR Tolkiens ringen-böcker riktigt fina äventyrsromaner. Regissören Peter Jackson har inte klåpat sig när det kommer till adapteringen.

Dessutom har ingen, trots att snart ett decennium förflutit, lyckats få till lika häpnadsväckande masscener. Och såna finns det många av.

Betyg: e e e e

Glasvegas (Skiva, 2008)

Den stora frågan är varför så många respekterade musikjournalister valt att hylla just Glasvegas. Deras debut är nämligen högst medelmåttig.

Det är klart; har man en klang som för tankarna till Jesus & the Mary Chain, kommer från Glasgow och har en frontman som ser ut som en ung Joe Strummer så har man mycket gratis.

När det kommer till komposition har de allt kvar att bevisa. Det kan inte vara själva musiken som fått världspressen i gå ner i spagat.

Jag räknar inte ut dem: både Suede och Daft Punk hypades trots svaga debutskivor. Först några år efter hypen levererade de ett par knäckande bra plattor. Återstår att se om Glasvegas kan göra samma bedrift.

Betyg: e e e

Viv Busby, Norwich

Veckans spelare #49
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Newcastle Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #5
Går ju in i en sån där period då bloggandet tyvärr halkar ner på prioriteringslistan. Eclecticum kompenserar sidans minskade recensionsmängd med några bonusbilder från Engelska ligan. Finns Topp's Chewing Gum fortfarande? Hur som helst är det deras samlarbilder (från 1977) jag oblygt publicerar, och hoppas slippa stämmas av.

Spotify (nåt mä data, 2008)

Att hänga i en bra skivaffär är sann livskvalité. Att hålla i en bra skiva, öppna fodralet, peta in den i stereon, njuta av ljudvågorna och försjunka i omslagets grafik är en akt som heter duga.

Hur är det med musikkonsumtion över www?

Inte vet jag. Har aldrig laddat ner nåt. Dels för att själva akten verkar vara helt njutningsbefriad. Dels för att det är så självklart att den som skriver och spelar in musik ska ha pröjs. Jag stjäl inte.

En polare pratade för ett par veckor sen om Spotify. En sajt som alla stora skivbolag anslutit sig till. Pyntar man in nån hundring i månaden så får man tillgång till all musik bolagen släppt.

Spotify lottar ut galet många prova-gratis-en-månad-lösenord. Fick ett sådant av en (annan) polare i onsdags.

Nu är jag i gång.

Framförallt får man får nöjet att betala för det man får. Det är inte som att befinna sig i en skivaffär, men stark livskvalité av ett helt annat slag.

Ny fick jag chansen att kolla upp Glasvegas nya: den som alla säger är så utomjordiskt revolutionerande bra. Det man hört på P3 låter slätstruket, så inte fan tjackar man fullängdarn. Å betalt ska skottarna ha, det håller jag styvt på. Saken måste undersökas - Spotify löser problemet!

Förstasidan bjussar på Guns'n'Roses nya. En skiva jag är sjukt nyfiken på, men aldrig skulle köpa eller stjäla. Spotify is da solution.

Nästan allt på sidan är klickbart. Huxflux har man omedvetet hamnat på japanska Shonen Knifes sida - ett band jag i tio år sneglat på, men aldrig orkat ta mig an. Nu kan jag surfa mig igenom deras katalog på nån timma.

Gamla metallåtar man hade på kasetter som försvann redan i slutet av åttiotalet hittar man på trettio sekunder. Utan att man är kriminell.

Lutar åt att jag blir en trogen prenumerant, även om myspace är oslagbart om man är in the mood för lite äkta indie.

Betyg: e e e e e

Bolt (Film, 2008)

Råkade komma över biljetter till en förhandsvisning av Disneys kommande animerade film Bolt. Med svenskt tal.

Story: helt ok.

Animation: tip top.

Jaktscenen som pågår under filmens första tio minuter: faktiskt en av de coolare jag sett, alla kategorier.

Efter inledningen upphör all ultraaction och den blir en gullig familjefilm. En hund med vanföreställningar transporteras från LA till NY av misstag. Han försöker ta sig tillbax till LA och sin matte med assistans av en utmärglad katt och en hamster istängd i en plexiglassfär.

Betyg: e e e

George Best, Fulham

Veckans spelare #48
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Röde Orm (Bok, 1941)

Förr eller senare skall man läsa den här, sägs det. En svensk klassiker. Framröstad som den tredje bästa svenska boken nånsin i en undersökning för några år sen. Antar att folkpartiet skulle tatt med den här i sin litteraturkanon de tjatade om för ett par år sen.

Hur förhåller det sig nu då; skall man läsa den?

Man kan läsa ett stycke ur den, i en antologi tex. Det räcker. Boken är kanske mest berömd för Frans G Bengtssons avoga inställning till verbformer där plural inte markeras. Dessa verb tillsammans med hans fulländade formuleringsförmåga och persongalleri gör att stycken av boken blir riktigt njutbara.

Så här låter det tex när en biskop talar om för Orm att två friare fajtats om hans fästmö i en klosterträdgård hon är fången i.

- Det är illa att ställa till dylikt invid ett nunnekloster, ty därav kunna de fromma systrarnas själar taga allvarlig skada. Men det är sant att hos henne kommer sig sådant mera av tanklöshet än av ond vilja.
- Dogo båda? frågade Orm.
- De kommo sig, fast deras sår voro svåra, sade biskopen.

Varför behöver man då inte läsa hela boken? Frans G var sannerligen ingen mästare på storys, om du frågar mig. Han har mest staplat dramatiska och i bland dråpliga episoder på varandra. En banal road movie till sjöss kan man kalla den. Skall jag vara ärlig orkade jag bara läsa första delen "Sjöfarare i västerled". Del två; "Hemma och i österled" får vara.

Tur för författaren att han inte lever i dessa dagar. Hans romanfigurer kallar nämligen profeten Mohammed både det ena och det andra - fatwarisken hade varit stor.

Betyg: e e e

Black Sabbath, Dio-eran

Ber att få återuppta min Sabbath-tråd. Har spisat de två åttiotalsskivorna med Ronnie James Dio på sång (läste fö nånstans att herr Dio unleashed the fucking fury när han upptäckte att hans namn stavats "Ronnie Dio" på liveskivan Live Evil).

Är det inte så att Heaven and Hell bland allmänheten anses vara den bättre av de två? Vill bara tillkännage att undertecknad föredrar Mob Rules.

Dessutom vill jag påstå att hur bedrövlig en Sabbath skiva under Ozzy-eran var så innehöll den alltid minst en fantastisk låt. Bägge Dio-skivor är helt ok, men saknar en enda fantastisk låt.