Inget är längesen (skiva, 2005)

Här på Eclecticum har vi proggveckor!

Lånade en fullkomligt lysande bok om proggen (jo, den kommer att recenceras här när jag är klar med den (en leak: det blir toppbetyg)).

Nu sitter jag här med en bunt progg-cd:s från bibblan och klickar fram ludna svenska artister från tidigt 70-tal på Spotify (de som finns där).

Blå Tåget är väl tillsammans med Hoolabandoola Band de första banden jag kommer att tänka på när jag hör ordet progg. Hoola har jag sen tidigare en samling med; den enda proggplattan jag äger, typ. Med Blå tåget hade jag bara hört Staten och Kapitalet. Hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig när jag tryckte in samlingen Inget är längesen i stereon.

Just Staten och Kapitalet är ju en liten pärla, men ingen representativ Blå Tåget-låt. Musiken spretar så att man blir åksjuk. Vi bjuds på lite kabartetmusik, en handfull sorters jazz, vals, lite rock, lite visa. Ett mischmasch där musiken till stor del är sövande trist.

Borde man alls lyssna på denna skiva? Jorå, den pulserar av doityourself-attityd och sån musik har alltid en viss charm. Torkel Rasmusson var ju sjuttiotalets Håkan Hellström. Han sjunger skenbart förskräckligt, men precis som Håcke prickar han tonerna och han har mer hjärta i rösten än de flesta.

De var fenomenala på att formulera sig, varje låt är mer späckad med politik än valfritt punkband hela karriärs. Lite rart att de framför sje-ljuden i texterna med saltsjöbadenuttal.

De senare årens texter glöder tyvärr inte det minsta. Här häcklas statsjeepar och kaff latte. Själva systemet är inte längre i fokus. Däremot lyckas de snickra i hop ett par sjöna melodier. Köpa skor vill jag särskit framhålla.

Betyg: e e e