Passport to Enclavia (bok, 2008)

Samlare (av tex frimärken och skivor) och skådare (av tex tåg och fåglar) får förr eller senare bara kickar av rariteter. När det gäller mitt atlasläsande har jag kommit till stadiet att om jag får syn på en avvikelse av det ena eller andra slaget ökar pulsen. Det kan vara ofattbart ensligt belägna öar eller bizarra former hos själva landmassan.

När jag en gång i tiden blev varse existenen av enklaver visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Helt fantastiskt! Ungefär som om en fågelskådare skulle få syn på en vitryggig hackspett. Eller som om en skivsamlare skulle komma över ett ex av förstapressningen av Pulps debutsingel.

En enklav är ett stycke av en nation som är helt omsluten av en annan nation. I Europa existerar endast fyra äkta enklaver.

Vitali Vitaliev är en journalist med samma enklavfascination som jag. Han är sedan länge brittisk (och australiensisk) medborgare, men härstammar ursprungligen från Ukraina. Vitaliev ställde sig frågan: vad innebär det att vara europe? Under några veckor reste inte bara från enklav till enklav, utan även till enklavliknande områden. Tex områden i Schweiz som pga av topografiska barriärer bära kan nås från grannländer.

Jag skaffade boken för att få torra fakta om dessa områden: varför finns de och vad gör gemene man där i dag? Att Vitaliev oavbrutet drar upp anekdoter från sitt liv och sina resor störde mig i början. Jag begrep heller inte varför han ältade europeisk identitet hit och dit.

Efter ett tag betraktade jag emellertid hans stickspår som trevliga bonusar. Han är faktiskt riktigt rolig! Dessutom levererar han exakt den fakta jag är ute efter. Han träffar allt från borgmästare till städpersonal överallt där han drar fram, så han lyckas penetrera samhällena rätt djupt.

Om han får svar på sin fråga om vad det innebär att vara europe blir jag inte riktigt klok på. Däremot drar han i slutet av boken en annan slutsats: EU är dåligt. Att han är EU-skeptiker står snart klart, och han menar att hans resor gett honom vatten på hans kvarn.

Gillar du kåserier och/eller geografi skall du definitivt läsa Passport to Enclavia.

Betyg: e e e e

Valhalla Rising (film, 2010)

Undertecknad är ju vinlandfixerad. Beviset: bläddra igenom bloggen och du hittar en skrälldus recensioner av litteratur i ämnet. Om du hade etta i so kan jag meddela att Vinland var namnet vikingarna gav landet de hittade väster om Grönland. De lärde tvistar om koordinaterna. Det går således inte säga om denna film utspelar sig i just Vinland, men ett gäng vikingar förirrar sig åtminståne till Nordamerika pre-Leif Eriksson.

Den här rullen har mycket som skulle kunna göra den till en toppenfilm: bra skådisar (Mads Mikkelsen för att nämna en). Otroligt foto i vidunderligt vackra miljöer. En story jag gillar skarpt, trots att den är korkat enkel.

Dessvärre drar ett par ingredienser ner helhetsintrycket. One Eye, huvudpersonen som spelas av Mikkelsen, är synsk.

Dåligt.

Många, långa partier är omåttligt konstnärliga och pretentiösa.

Mycket dåligt.

Men, filmen är definitivt sevärd och har du någon form av vikingaintresse dristar jag mig till att kalla den oumbärlig.

Betyg: e e e e

Frank Munro, Wolves

Månadens spelare #66

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Nicky Siano's legendary The Gallery (Skiva, 2004)

Har man tillgång till all världens musik i datamaskinen måste varje skivinköp göras med stor omsorg.

Kunde Nicky Siano's legendary The Gallery, en sex år gammal vinytrippel, månne vara ett kap? (The Gallery var en klubb i New York som med rätta kan kallas legendarisk.)

Fick syn på den i en skön skivhandel i Köpenhamn. Efter att ha sett "underrubriken", the original New York Disco 1973-77, lyfte jag den reflexmässigt och vaggade likt en zombie fram till kassan med tom blick och sade "måste...ha...måste...ha".

I'm gonna let my heart do the walking med en sen upplaga av The Supremes var nästan den enda låt jag hade hört innan, och den är ruggigt bra.

Tyvärr visade det sig att det var den enda låten som var ruggigt bra. I can understand it med Bobby Womack var också bra, men utöver dessa pendlade kvaliten mellan godkänd och medioker.

Hade verkligen räckt med Spotifyversionen. Där rök 169 spänn.

Betyg: e e e

Jimmy Rimmer, Arsenal

Månadens spelare #65

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

S.O.W.L. FM och C.U.T.E. FM (fiktiva radiostationer, 2009)

Skrolla neråt lite grann när du läst detta. Där hittar du ett inlägg om det eminenta mobiltelefonspelet Driver.

När man glider runt i spelets bil kan man välja mellan tre fiktiva radiostationer. S.O.W.L FM, C.U.T.E FM och K.U.L.T FM. Alla spelar 70-talsdoftande musik.

K.U.L.T. FM är inget vidare. Seg, hårdare rock.

De två andra däremot är helt fantastiska. S.O.W.L. kör soulig, mestadels instrumental funk. C.U.T.E. kör bedårande, surfdoftande pop. Jag brukar vrida på spelet, välja kartläget så att alla ljueffekter stängs av och bara radion hörs. Sen pluggar jag in mobilen i stereon och diggar.

Vilka låtarna är har jag ingen aning om.

Får köra dem genom Shazam vid tillfälle (identifiera-musik-app, om du inte visste).

Till och med S.O.W.L.:s fejkade mellansnack är njutbart. En tjomme som låter som Barry White säger saker som "Just got a phone call. News is bad. A brother got killed in a gang fight. The funeral will be held for the community tomorrow, Saturday. You can pay your respects at 8 am, at the church at Grand Central. Here's a song in memory of our friend." Coolt.

Betyg: e e e e

Strange maps (blogg, 2006-)

Jag gillar kartor. Strange maps är en otroligt underhållande och lärorik blogg om kartor. Udda kartor.

Så här skriver upphovsmannen, Frank Jakobs, i det första inlägget från september 2006 om sitt projekt:

I like maps. I like weird maps, the kind you won’t find in a regular atlas. Maps of countries that never existed – or never will exist. I’ve given up on categorizing the maps I’ve collected so far – irredentism, alternate history,… – and decided to just be a little less anal. So, just for fun, here are the weirdest maps I found on the internet.

Han publicerar inte bara kartor rakt upp och ner, utan kåserar underhållande och initierat runt varje karta.

På bilden ser du ett exempel på vad man kan hitta i bloggen: en karta över skolor i Tyskland som fortfarade bär namn efter nazister.

Jacobs publicerar även inskickade bidrag. Bla annat foton på moln som ser ut som länder, företagslogotyper med finurliga kartanknytningar och bizarra antika kartor.

Han är oerhört produktiv och jag gläds åt att jag fortfarande har hundratals inlägg kvar att utforska.

Besök! http://strangemaps.wordpress.com/

Betyg: e e e e e

Söderfamiljen (irrblogg, 2009-)

Fantastiskt rolig irrblogg. Åtminståne om man bor i 08-området.

Bloggen Söderfamiljen skrivs av "Mattias Nilsén" som är en Södermalmsboende, surdegsbakande småbarnsförälder som jobbar med webbaserad reklam. Han talar om Söderandan som en nyfrälst.

Mellan raderna kan man läsa att han betraktar sig som guds gåva till mänskligheten. I själva verket har han en vidrig människosyn.

Läs bloggen från början, för att full behållning av bomben han släppte nu i mars!

Adress: http://soderfamiljen.wordpress.com/

Betyg: e e e e e

The Wrestler (film, 2008)

Storyn är ruskigt simpel. En fribrottare som var superhet på 80-talet lever övergiven i en trailer camp. Den enda som lyssnar på honom är en strippa på stamstripklubben, som övertalar honom att försöka återuppta kontakten med dottern som förskjutit honom. Han hankar sig fram genom strömatcher. En arrangör fixar en comebackmatch. Där har du hela upplägget.


Trots det primitiva manuset är detta en riktig pärla. Varje scen gör ont i hjärtat, dels tack vare regissörn, Darren Aronofsky, som får allt som sker framför kameran, i ett iskallt New Jersey, att skrika ensamhet. Men framför allt tack vare Mickey Rourkes själva uppenbarelse. Hans plastikopererade, solarierebruna, tvättäkta föredetting-look ger rullen en extra dimension. Karln har ju mer eller mindre genomgått samma resa som fribrottaren han gestaltar.


Betyg: e e e e e

Nybuskis (bok, 2009)

Får man skämta om vad som helst? Frågan dyker ibland upp i olika sammanhang. Serietecknaren Simon Gärdenfors verkar ha skrivit en lista på de känsligaste tabuna som upprättats i den västerländska civilisationen. Därefter har han knåpat i hop "111 roliga skämtteckningar" kring dessa tabun. (Jo, skämten kan faktiskt inte bli grövre. Jag lovar. Övergreppshumor, är Gärdenfors egen beteckning på genren.)

Jag har ju läst det mesta Gärdenfors publicerat och vet vad han är för filur (se tex min recension av Simons 120 dagar). Jag älskar hans tecknarstil och jag garvar högt åt de flesta av hans enrutare i denna bok.

Är man ovan vid Gärdenfors måste de här grova övertrampen upplevas som tämligen motbjudande. Ungefär samma fenomen uppstod under 80-talets heavy metal-paranoia: utomstående var säkra på att alla hårdrockare var satanister.

Men, helt bekväm känner jag mig inte. Gärdenfors tillhör mig veterligen inte någon förtryckt minoritet. Om han har utsatts för övergrepp vet jag inte. Ändå skämtar han om fenomenen. Jag tillhör ingen förtryckt minoritet och har heller inte utsatts för övergrepp. Ändå garvar jag åt hans bok. Man borde kanske skämmas.

Betyg: e e e e e