USA. 1960- och 70 talen. Aldrig har människan skapat finare kultur. Jag snackar soul.Här skulle jag kunna bre ut mig i evighet, men jag vill bara konstatera att det rörde sig om en högst tillfällig pik. Enstaka soulartister glimmade till under 80-talen. Därefter var genren enligt min ödmjuka mening snudd på fullständigt urvattnad.
Några få artister gör tappra försök att fånga feelingen från de gyllene decennierna. Sharon Jones and the Dap Kings utgör ett exempel.
Hade faktiskt noll koll på denna ensemble innan jag såg dem på Berns, Stockholm. Snabblyssnade på ett par MySpace-alster dagarna innan och gillade vad jag hörde.
På konserten gör de det mästa rätt: kläderna, poserna, sättningen, intensiteten. Gillar man den mer funkiga sidan av 60- och 70-talssoulen måste detta vara den perfekta konserten. Det bjuds på en överdos James Brownig soul. Själv går jag mer i gång på Motown- och Phillysoul, men fick åtminståne en förnimmelse av det gudomliga.
Betyg: e e e
