Frank Clark, Nottingham Forest

Veckans spelare #39
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Jack Johnson, Sing-a-longs and lullabies for the film Curious George (Skiva, 2006)

Brukar tjyvläsa brittiska musiktidningar på Pressbyrån i december. Hinner ju aldrig läsa dem hemma, men deras årsbästalistor vill jag inte missa.

Minns att Nicke Nyfiken-sountracket figurerade 2006. De tuffa tidningarna kunde naturligtvis inte ha med den på ordinarie listorna, men den fick nåt sorts hedersomnämnande i nån tidning. Soft: blir att kolla opp, tänkte jag.

Hitta den på bibblan för nån vecka sen.

Hela plattan är skriven och framförd av en hawaiian vid namn Jack Johnson. Skivan blev hans första listetta i staterna. Han var tydligen redan råpoppis i Nya Zeeland, med en skrälldus topplaceringar bakom sig.

Kan verkligen inte rekommendera den här. Provocerande slätstruken, lågmäld, torr pop. Han misslyckas kapitalt med all form av beröring. Det enda som gör att jag orkar lyssna på de tretton låtarna mer än en gång är att soundet och sättningen på sina ställen är helt ok.

En version av låten The 3 R's har du hört om du nånsin ringt till en mobiltelefoninnehavare med abonnemang hos en leverantör som heter som låten, fast kortare. Mobilversionen är mycket bättre än soundtrackversionen. (Just The 3 R's finns med i en version remixad av Beastie Boys sidekick Money Mark. Liksom 98 % av alla remixar blir resultatet sämre än ursprunget)

Undvik Sing-a-longs and lullabies for the film Curious George, men läs gärna böckerna. Filmen har jag inte sett, men min femåring gillarn.

Betyg: e e

Kocken (Film, 2005)

Ser sjukt sällan på filmer på tv (och unikt sällan på filmer på kanaler med reklamavbrott). Kommer i håg när Kocken kom. Den fick rätt ljumma recensioner, ingen pratade om den och den försvann in i dimman. Häromkvällen ploppade den upp i Tv 4:s tablå.

Fråga mig inte varför jag och frun började titta på den: det bara blev så. Kanske för att vi tycker att Kjell Bergqvist har något.

En bra psykologisk thriller. Varken mer eller mindre (eller, tja: psykologiskt drama (om den genren existerar)). Skulle Svenska Filminstitutet göra en lärarhandledning till skolan om en film om vänskap och makt/maktmissbruk skulle faktiskt Kocken vara ett bra material.

Betyg: e e e e

Doktor Kosmos, Hallå? (Skiva, 2008)

Blev för tolv-tretton år sen medsläpad på en tillställning i Uppsala. Det visade sig vara en Doktor Kosmos- släppfest: ett band som var totalt obekant för mig. Antar att det var Socialmedicin-releasen. Börja följa orkestern på allvar först i och med 1996 års Stjärnjerry, en rockopera. Över åren tyckte jag att de gick från klarhet till klarhet. Evas' Story från 2000 var en riktigt bra skiva. Reportage! Från 2002 tycker jag förtfarande är en av de tio bästa svenska skivorna nånsin (och låten Bredäng Centrum är en av de tio bästa svenska låtarna nånsin). Gruppen hade nu börjat tona ner de värsta tokroligheterna.

Sen var de roliga slut. Ett enkelt svar från 2005 är inte bara seg och ointressant, utan alldeles för lång (låten Lesbian Wannabe undantagen). Har knappt lyssnat alls på den.

Ensemblen borde vid det här laget kanske lagt ner: de för ett självkritiskt resonomang om just detta i en text på sin senaste fullängdare, Hallå? Själv rusar jag inte längre till skivbutiken vid släppdatumet för en Doktorn-skiva. Hallå? kom i våras; låna den först häromdan på bibblan.

Det visar sig faktiskt att musikaliskt är inte den kreativa trasan helt urvriden! De flesta låtar är faktiskt riktigt bra. Textmässigt går de dock på tomgång (vilket de f ö oxå insiktsfullt reflekterar över i en låt). Eller så kanske det bara är så att man en enda gång skulle vilja höra vänsterpoptexter skriva av någon marginaliserad stackare från landsorten. Var finns de?

Betyg: e e e

Falling off the map (Bok, 1994)

Impulsköp i skön bokhandel i NY i somras. Nån tjomme vid namn Pico Iyer hade skrivit reseskildringar. Enligt omslaget skulle han ha besökt riktigt jäkla obskyra platser på jorden (vilket jag går i gång på). Bläddrade igenom boken och såg att han varit i bla Nordkorea och Buthan. Coolt, tänkte jag, och köpten.

Visst; just Nordkorea och Buthan är ju knakelibrakknasiga länder, och dessa kapitel har ett visst läsvärde. I övrigt har han besökt bla Island, Australien och Cuba. Här har han inget nytt att tillföra, och det blir så tråkigt att man på sin höjd översiktsläser.

Han försöker skriva humoristiskt, vilket är lovvärt, men han är ändå torr på ett dåligt sätt.

Kanske kan kränga den här på ebay - boken visade sig nämligen vara signerad av författaren.

Betyg: e e

Paul Cooper, Ipswich

Veckans spelare #38

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Skateboard stickers (Bok, 2004)

Under ett par år i slutet av åttiotalets andra hälft åt, sov och andades jag skateboard. Jag var klippt talanglös, men det där med grupptillhörighet är ju en stor grej i den åldern.

Skateboard stickers visar sida upp och sida ner med hundratals klistermärken med brädes-, kläder- och butiklogotyper. Fatta vilket kärt återseende! Man blir nästan tårögd av alla dekaler från G&S, Alva, Powell Peralta och Vision Street Wear. Bruks-/popkonst när den är som bäst (låt vara att ett par alster är rätt sexistiska (inser man såhär 20 år år senare)).

Lite här och där har författarna Steve Munson och Steve Cardwell slängt in kortintervjuer med skejtgrafiker, åkare och fanatiska klistermärkessamlare.

Saknade bara något med Skull Skates, mitt märke.

Betyg: e e e e e

Du & jag (Bok, 2008)

När man läser serier man tycker är vanvettigt roliga blir man djupt imponerad av författarens fantasi. Vissa serieskapare kan man tycka är galet bra, men man kan tänka sig att om man fick tio, tjugo år på sig kanske man skulle kunna komponera åtminstone några enstaka skämt i klass med författarens.

Andra författare befinner sig i en helt egen sfär. Man inser att om man ägnade resten av sitt liv åt att komma på ett enda skämt i klass med författarens så skulla man gå bet. Jan Stenmark är en sådan.

Hur den karlns hjärna arbetar gäckar mig. Nästan allt han gjort fyller mig med beundran. Ingen serieskapares alster har fått mig att skratta högt lika ofta som hans.

Kollegan jag delade hytt med under konferensen på Östersjön i förrgår/går hade Stenmarks senaste med sig. Hade faktiskt missat att den finns i handeln. Sträckläste den. Asgarvade.

En av favoriterna: två män står utanför ett sovrumsfönster. En attraktiv kvinna befinner sig ett tiotal meter ifrån dem. Den ene mannen till den andre: är det verkligen någon idé att smygtitta när hon står vid grindstolpen? Den andre (argt): nu avviker vi inte från den ursprungliga planen!

39 spänn på pocket. Kanske den mest prisvärda produkten på marknaden just nu.

Betyg: e e e e e

Gerry Gow, Bristol City

Veckans spelare #37
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

The Office (Am), tredje säsongen (Tv-serie, 2006)

Ursprungliga, brittiska, the Office är och förblir ett av de finaste stycke kultur mänskligheten skådat. Ville bara klargöra det.

Blev bestört när jag för några år sedan fick reda på att jänkarna skulle göra en remake på tv-serien. Hur har de mage! tänkte jag. En nerladdarjunkie jag känner visade mig en sen afton 2005 ett par episoder. Jag blev paff: de hade grejat det.

Avslutade häromsistens tredje säsongen. Jag är numera djupt, djupt förälskad även i jänkarnas version. Brittiska versionen utgörs av fjorton avsnitt. Efter tredje vändan var amerikanarna uppe i ett femiotal episoder, så man kan lugnt påstå att ett eget office-universum skapats över there.

Vad ska man säga? Allt stämmer. Man blir kompis med varenda karaktär, trots att alla utom tre är riktiga ärkemiffon. Man bara häpnar över allt bländande skådespeleri. Huvudrollsinnehavaren, Steven Carell, hade en otacksam uppgift att matcha ursprungsbossen, spelad av seriens skapare Ricky Gervais. Han gör sin egen grej och som han lyckas.

Varje scenöppning är en njutning: man vet att det kommer att levereras första klassens humor/smärta. Dessutom: inga jävla pålagda skratt.

Hela livet ryms: glädje, sorg, ensamhet, tristess, party, religion, minoriteter, klassfrågor, politisk korrekthet. Rubbet.

Du måste se detta och du måste skaffa dvd-boxen (efter att först ha skaffat första och andra säsongen). Alla bortklippta scener är fenomenala (bla får vi se den pånyttfödda-kristna, pryda, bitchen Angela kallas promiskuös av en annan kristen snubbe). Vissa scener rätar även ut en del frågetecken (tex vad egentligen puman Jan ser hos sopan Michael, som hon dejtar).

Normalt blir jag mätt på en serie efter två säsonger. Nu vill jag bara ohämmat matas med office-säsonger. Fyran kommer snart på dvd. Femman har amerikansk premiär om ett par veckor. Gött.

Betyg: e e e e e