16 Blocks (film, 2006)

SVT visade den norska andravärldskigsfilmen Max Manus häromsistens. Undertecknad samt hustru var taggade till tusen, men tröttnade efter en kvart - dialogen måste ha varit skriven av en högstadieelev.

Skruvade över till en sån där reklamkanal, som började sända en Bruce Willis-rulle. Hellre dussinaction än norsk kalkon, resonerade vi.

16 Blocks var verkligen ingen dussinaction. Kanske den bästa Willisfilmen nånsin. Nog för att persongalleriet var rätt stereotypt, men djävulsk välspelat. David Morse som spelade ond överkonstapel var fantastisk! Majoriteten av actionscenerna var modesta men effektiva. Balansen action/kvalitetsdrama var perfekt.

Se!

Betyg: e e e e

Lords of Chaos (New Edition) (Bok, 2003)

Jag har alltid undrat vad de pysslade med egentligen, de där norrbaggarna som tidigt nittiotal målade sig svartvita i fejjat, spelade snorhård djävulsmetal, tuttade fyr på kyrkor och ägnade sig åt mord.

Lords of chaos tar ett samlat grepp på i princip all hårdrock som skapats i Satans namn, och på de flesta kända brott i världen som begåtts under inflytande av denna. En störtflod av fakta med andra ord. Att sluka fakta är ju oftast ett sant nöje, men det var kapitlen om true norwegian black metal (faktiskt en numera etablerad term) jag var ute efter.

Hade black metal-rörelsen uppstått i USA eller England hade åtminstone jag knappt noterat den, men att en av världshistoriens mest våldsamma och urflippade konstformer skulle växa fram i det goa, gemytliga lusekoft-Norge är bara för mycket! I Jon Skolmen- land!

Dramatiken som skildras i norgekapitlen är skrämmande, sorglig och fascinerande En ren orgie i självmord, mord, hatbrott och kyrkbränder. Klimax är mordet på Mayhem-gitarristen och oslosatanisternas egen överstepräst Euronymous. Banemannen var hans egen basist Greven - norges mest notoriske kyrkbrännare.

Just Greven får uppseendeväckande stort utrymme - han anges som inspirationskälla för flera satanistiska/hedniska (läran han sedemera kom att bekänna sig till) brott runt om i världen. Dessutom får han oemotsagd lägga ut sina rasistiska konspirationsteorier med paranormala inslag, i många, långa intervjuer från finkan. Enligt vissa nätsidor kan förklaringen vara att den ene författaren, Michael Moynihan, högst sannolikt själv är fascist.

Upplagan jag läste var rejält redigerad och utökad jämfört med ursprunget - ytterligare ett varv i redigeringsapparaten skulle verkligen göra susen. Men visst är det fascinerande att ta del av vad unga män i grupp kan ställa till med.

Betyg: e e e e

Peter Lorimer, Leeds

Månadens spelare #76
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Hassan (samlingsskivor, 1994-1996)

Hittade de fem samlingsskivorna med Hassan på Spotify. Har under ett par veckor rivit av dem i lurarna under promenader/bussåkande till kneget.

Det var ju för tjyven snart 20 år sen man satt klistrad vid radion för att njuta av deras busrinningar i P3. Många av busen är klassiker och har citerats om och om igen. Hur har originalen åldrats, då?

Bra. Det mesta är faktiskt fortfarande roligt. Och en del är så jävla roligt att man garvar rakt ut på 71:ans buss. Rätt pinigt faktiskt.

Klassikern Do the choka choka (från Willamspäron) är kanske allra roligast - tillsammans med liveringningen Fel på telefon (från Oxbringa).

Betyg: e e e e e

The Human Centipede (film, 2009)

När (den utmärkta) skräckisen Seven kom var det många som sa att filmen var så omänskligt jävla sjuk att nu är nog gränsen nådd. Självklart höll jag med om att rullen var helt vidrig, men nånstans kände jag att det finns nog någon filmskapare där ute som kan lyfta det vämjeliga ytterligare en nivå.

Sen kom Saw. Visst hade jag haft rätt. Rent konstnärligt håller Saw-sviten inte samma klass som Seven men upphovsmannen James Wan visade att det mycket riktigt gick att tänja ytterligare på morbida vansinnigheter på vita duken.

Men det var först i och med The Human Centipede, vilken jag såg hos grannen häromsistens, som jag kände: shit pommes frites - nu har vi nått gränsen.

Det blir inte mer motbjudande än så här.

Rullen handlar om en tysk kirurg som kidnappar folk och syr i hop dem.

Så att de får gemensam, seriekopplad matspjälkningskanal.

Men va fan, du hör ju själv - ganska koko om du frågar mig!

Jag kände till upplägget innan jag såg filmen och funderade på hur man skulle kunna skriva ett manus kring en mänsklig tusenfoting. Själv tycker jag att manus faktiskt blev bra, även om filmen som helthet inte är en konstnärlig femmetta.

Betyg: e e e

Dexter - the third season (tv-serie, 2008)

Säsong 1 och 2 var fantastiskt bra - snygga och vanvettigt spännande kriminalserier med glimten i ögat.

Ta mig tusan - säsong tre är ett skolexempel på lyckad produktutveckling! med en liten invändning.

Man bara njuter allt eftersom avsnitten rullar på - på alla plan har det mesta blivit snäppet bättre.

Invändningen rör finalen. De sista avsnitten i de två första säsongerna var ena riktigt gastkramande, svettiga saker! Kan tyvärr inte säga detsamma om trean.

Men de många, många plusen gör att vi ta fram fem-stämpeln vid betygsättningen.

Betyg: e e e e e

The Vice guide to travel (film, 2006)

Vice är en gratistidning med huvudkontor i New York. Den utkommer i 19 editioner varav en skandinavisk. Tidningen är svår att få grepp om, relativt ofokuserad och helt underbar! Artiklarna är mycket välgjorda och handlar ofta om bisarra prylar.

Vicekoncernen släppte 2006 en likaledes bisarr dvd med några korta resereportage. Man skickade iväg sina säregna, inte helt sällan hårt krökande, medarbetare till Tjernobyl, Rios kåkstäder, byn i Paraguay i vilken Josef Mengele höll sig gömd när det begav sig och ytterligare några platser dit vanliga människor aldrig beger sig.

Då jag lider av en fixering av platser dit vanliga människor aldrig beger sig är denna publikation en skänk från ovan.

Helt fantastisk dvd!

Betyg: e e e e e

Alan West, Luton

Månadens spelare #75
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Ico, dataspel (2001)

Lånade spelet Ico på bibblan till sjuåringen. Han tyckte det var för krångligt och för läskigt (innan ni anmäler mig till myndigheterna: Ico har sjuårsgräns). Där emot blev jag helt såld på spelet. Hann bara spela början innan det var dags för återlämning, så det blev att gå till spelbutiken. Väl där förklarade man för mig att spelet släpptes i mycket liten upplaga, är slutsålt sedan många år och kommer aldrig in till begagnathyllorna.

Blev således Tradera. Hade en jäkla röta och hittade ett halvskabbigt ex för en knapp fyrhundring.

Har spelat duttvis under något år och gick nyligen i mål.

Idén låter kanske inte så upphetsande - man spelar en grabb med horn och en pinne i näven som fängslats i ett öde, gigantiskt slott. Man skall hjälpa honom, och en anorektisk, likblek flicka att ta sig ut.

Bara de storslagna vyerna över slottets olika delar är värda alla hundralappar. Man skulle kunna frysa valfri bild, rama in tv:n och hänga upp den som konst. Att man sen kan förflytta sig i konstverken ger en svindlande känsla.

För att kunna ta sig vidare mellan delarna krävs en rejäl dos kreativitet och problemlösning - man kan bli fast i timmar i ett rum.

I bland vankas det pinnfajt med svarta spöken.

Saknas någon ingrediens?

Nej.

Betyg: e e e e e

Den bruna maten, hemsida (2010)

Projektet Den bruna maten är fantastiskt, dels för att själva idén är genial, dels för att den verkligen genomförs.

Några vänner i Stockholm, gissningsvis sjuttiotalister själva, letade upp massa receptkort och diverse kokböcker från sjuttiotalet. Såna man nångång slagit upp och undrat hur-i-helvete kommer man ens på idén till såna här vämjeliga maträtter.

Kaffefläsk. Böckling och banan. Tomatgelé med äpplen.

Sällskapet bestämde att de regelbundet skulle träffas och laga en trerätters, och käka upp skiten. Tillagningen dokumenteras i ord, foto och filmklipp och läggs upp på nätet. Familjen Bruun, som sällskapet kallar sig, innehåller några riktigt duktiga skribenter. Fotot är pedagogiskt och lika roligt som texten.

Sidan innehåller många sköna bonusar. Sjuttiotalsikonen Ronnie Hellström intervjuas, liksom Kristina Valentin som under det bruna decenniet knegade på tidningen Allt om mats provkök och designade en uppsjö recept.

Resultatet blir rolig och nyskapande independent matjournalistik.

Betyg: e e e e e