Gabba Gabba, säsong 2 (tv-program, 2010)

Händer att man ligger och relaxar i soffan samtidigt som barnen kollar barnprogram. Detta har råkat ske under några onsdagar. Efter barnprogramen för de små går då Gabba Gabba som är en show som vänder sig till gissningsvis mellanstadie-/högstadieungdomar. Men mest behållning för man nog om man är vuxen.

Satan! vad roligt det är.

Nu i december, tex, gick en sketch där vanvettigt snygga, men zombieartat korkade luciakandidater intervjuades. Reportern blir naturligtvis vansinnig när en kandidat spyr ur sig floskler som "jag vill bidra till fred på jorden". "Berätta för mig exakt hur du skall bidra till fred på jorden!!!", kontrar reportern. Med en nollställd min rabblar kandidaten då upp folkslagen i Afganistan och går igenom handlingsprogram för hur försoning mellan grupperna skulle kunna komma till stånd.

Ett stående inslag är Bäckenbottenskolan. Här får vi följa vardagslunken på skolan med supernormala elever och überstörd personal. Skolsköterskemottagningen är i en klass för sig. När eleverna stiger in på denna befinner de sig nämligen i nån sorts von triersk Riket-värld med den karaktäristiska filmklippningen och allt. Skolsköterskan har spretigt hår, häxnaglar, bruna tänder, hår på bröstet (!) och väser på danska till eleverna.

Som du förstår vrider man sig skratt i inslag efter inslag.

Delar av Pang Prego-gänget ingår i den mycket kompetenta Gabba Gabba-truppen, vilket tydligt satt sina spår på jargongen i denna blivande barn-/ungdoms-/vuxenklassiker.

Betyg: e e e e e

Teenage Fanclub (konsert, 2010)

Såg Teenage Fanclub för tolv år sen, när britpopen (till vilken genre de (då i alla fall) med god vilja kunde anses verka i) sprattlade i sina sista dödsryckningar. Vad bandet anbelangar har mycket vatten flutit under broarna sen dess...inte.

Liksom AC/DC gör de sin grej. År efter år. Rak pop med stämsång. Vissa vill få det till att de aldrig tappade stinget. Själv anser jag att de fyra lp:na som följde på '95 års fantastiska Grand Prix känns en smula trötta.

Tidigare i år drämde de oväntat till med den finfina plattan Shadows. Klart man ser Klubben när de ändå är i stan! På Debaser.

Showmässigt får man väl ingen ståpäls av att stå och titta på en samling farbröder som rent visuellt påminner om okarismatiska matematikdocenter, och som (med undantag för Norman Blake) verkar fastspikade i golvet. Men, när man känner beatet från Grand Prix-alstren dunka i bröstkorgen, då blir det tamejsatan fjång i varenda hårsäck!

Betyg: e e e e

Broder Daniel, When We Were Winning (Bok 2009)

Impulslån på bibblan. Läste den på ett par timmar. Innehåller väl det mesta man kan förvänta sig av enkel bandbiografi. Rak och saklig text. Sköna bilder - varav en drös tidigare opublicerade.

För att vara vad den är finns inget att klaga på. Går bara och väntar på en riktig tegelsten om Sveriges bästa band. Jag vill veta mer!

Betyg: e e e e

Mad Men, säsong 3 (tv-serie, 2009)

"Jag har köpt en grej du inte kommer att gilla", sa hustrun när hon kom hem efter en shoppingrunda för ett par månader sen. Ur påsen slet hon upp Mad Men 3, och sa "Jag vill se den. Direkt."

Jag bara: "Suck."

Var aldrig speciellt förtjust i säsong 1 och 2. Nog för att jag visste att hon fattat tycke för serien, men vi hade ju faktiskt flera boxar som låg före i att-titta-kön.

Efter ett tag gav jag faktiskt med mig - mest för att kunna slänga fram som argument när jag drar i gång nästa beta-av-alla-bondfilmer-övertalningskampanj. När man ändå är gift skall man ju trots allt se serier tillsammans.

När jag recenserade säsong 2 skrev jag "En ganska bra såpa är vad Mad Men är. Varken mer eller mindre."

Jävligt bra skrivet. Passar även på Mad Men 3.

Hoppas på att återkomma med en komplett bondresencion inom kort.

Betyg: e e e

En färd till Island 1857 (bok, 1976)

Ytterligare en gammal mossig reseskildring som jag hittade i svärfars bokhylla.

Just en sån bok jag går i gång på. Att få en ögonvittnesskildring från förhållandena på 1800-talets Island är tjufyra karats guld för en amatörgeograf. I teorin.

En färd till Island 1857 utgörs av höjdpunkterna från Lundastudenten Nils O:son Gaddes halvårslånga rundridning på ön. Tråkigt nog upptar drygt hälften av boken äventyren på häst - hur brant den och den stigen var, hur strid den och den forsen var. Då hans resesällskap är geolog blir det lite väl mycket av den träliga vetenskapen: glaciärer, vulkaner och gejsrar.

Visst bjuds vi på en del etnologi men alldeles för lite.

Artonhundratalssvenska är ju aldrig fel ("Vad maten anbelangar, så har den en ganska sträng domare i undertecknad"), så, tja, halvbra bok kan vi väl säga.

Betyg: e e e

Brendans resa (bok, 1978)

Vem upptäckte Amerika?

Frågar du folket på de amerikanska kontinenterna så svarar de Christroffer Columbus (förutom den kvarts miljard jänkare som är fullständigt allmänbildningsbefriade).

Leif Eriksson, torde de flesta nordbor hävda. Utom hädangångne Thor Heyerdahl som höll styvt på Egyptierna.

Det finns (långsökta) teorier om allt från kineser till japaner till walesare till västafrikanerna från Maliriket

Irländarna är dock säkra på sin sak: det var irländarna. De irländksa munkarna närmare bestämt. Det finns en skrift som sägs skildra en transatlantisk resa genomförd under 700-talet. Skepparen var en viss S:t Brendan. Med sig hade han ett drygt dussin bröder. (Observera att Brendan inte var den förste munken. Skriften antyder att trippen var något sorts studieresa till ett redan befintligt brödraskap.)

Tim Severin är en akademiker och författare som på sjuttiotalet drog en Heyerdahl och sydde i hop en tidstypisk båt av oxhudar på ett träskelett. Han kom fram. Projektet finanseierades bla med ett förskott på boken Brendans resa, som beskriver äventyret.

Severin redogör för hela proceduren: idén, researchen, byggandet och resan. Själva resan blir naturligtvis höjdpunkten - framförallt den omåttligt vådliga rutten Island - Grönland med stormar och såsmåningom isberg.

Som skribent är han anspråkslös, relativt torr men har samtidigt en värme i sitt berättande.

En liten delikatess för oss upptäcktsfärdsälskare!

Betyg: e e e e

Ps. De enda av vetenskapen erkända arkeologiska bevis för precolumbiansk kontakt pekar mot Leif Eriksson Ds.

The Concretes, All Day (Singel, 2010)

The Concretes är ett av de där, vi kan kalla dem, kontaktbanden. Banden som får mycket rampljus och bra dealar, inte på grund av utmärkt talang, utan tack vare goda kontakter. I just Concretes fall snackar vi mycket goda kontakter.

Ok, vissa kontaktband har faktiskt talang, men The Concretes har hittills bara visat på medelmåttiga låtskrivarfärdigheter.

Hittills, ja.

Senaste singeln All Day är en perfekt poplåt. Det är bara att njuta av årets kanske bästa komposition och hoppas att orkestern snyter ur sig ett par såna här till.

Betyg: e e e e e

Mike Channon, Southampton

Månadens spelare #73
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Toy Story 3 (film, 2010)

Trots att Disney gjort flera produktioner jag verkligen gillar så är jag alltid skeptisk inför varje möte med en ny disneyrulle. I min värld är det osannolikt att multinationella superüberföretag ska kunna leverera nåt annat än kommersiellt dravel. Det är ju naturligtvis helt fel: många riktigt kompetenta konstnärer jojnar glatt disneyklubben när de öppnar sin stinna plånbok. Och sen Disney tjackade sjukt kompetenta animationsfirman Pixar har de kapacitet att leverera filmer i världsklass. Sorgligt men sant.

Toy Story är faktiskt en av de bästa animerade filmer jag sett. Den har mycket hjärta. Den är galet spännande. Den borrar djupt i ämnet separation - jag blir rörd. Men framför allt är den rolig. Jag vek mig dubbel av skaratt flera gånger. Bla finns några scener med Barbie och Ken (som är rena flörtar med oss sjuttiotalistföräldrar) som är fantastiskt jävelroliga!

Plockar man på sig genusglajjerna läggs emellertid en smula sordin på stämningen: gissa vilket kön all dagispersonal har. Gissa vilket kön alla sopåkare har. Gissa vilket kön alla handlingskraftiga, fartiga leksaker har. Etc. Etc. Där måste jag Disney ett kännbart straff: jag plockar bort ett "e" från betyget. En fyra landar den på!

Betyg: e e e e

Waltz with Bashir (Film, 2008)

Ari Folman är en israelisk regissör som 1982 var soldat i libanonkriget. Decennier senare gjorde han en film av sina egna, vidriga hågkomster från tiden i armen. Han letade även upp ett antal soldatpolare från förr. Intervjuerna med polarna, liksom deras och Folmans minnen, är animerade.

Lika andfådd man blir av hur vacker filmen är, lika chockerad blir man av ögonvittnesskildringarna från striderna. Filmen avslutas med masakrerna i Sabra och Shatila, som Folman upplevde. I de allra sista scenerna glider animationen över i riktigt dokumentärfoto med drivor av lik av både vuxna och barn. Där tangeras gränsen för det uthärdliga.

Waltz with Bashir är riktigt, riktigt bra.

Svt:s Filmklubben, med Fredrik Sahlin som filmjockey, visade den häromsistens.

Betyg: e e e e e