En färd till Island 1857 (bok, 1976)

Ytterligare en gammal mossig reseskildring som jag hittade i svärfars bokhylla.

Just en sån bok jag går i gång på. Att få en ögonvittnesskildring från förhållandena på 1800-talets Island är tjufyra karats guld för en amatörgeograf. I teorin.

En färd till Island 1857 utgörs av höjdpunkterna från Lundastudenten Nils O:son Gaddes halvårslånga rundridning på ön. Tråkigt nog upptar drygt hälften av boken äventyren på häst - hur brant den och den stigen var, hur strid den och den forsen var. Då hans resesällskap är geolog blir det lite väl mycket av den träliga vetenskapen: glaciärer, vulkaner och gejsrar.

Visst bjuds vi på en del etnologi men alldeles för lite.

Artonhundratalssvenska är ju aldrig fel ("Vad maten anbelangar, så har den en ganska sträng domare i undertecknad"), så, tja, halvbra bok kan vi väl säga.

Betyg: e e e

Brendans resa (bok, 1978)

Vem upptäckte Amerika?

Frågar du folket på de amerikanska kontinenterna så svarar de Christroffer Columbus (förutom den kvarts miljard jänkare som är fullständigt allmänbildningsbefriade).

Leif Eriksson, torde de flesta nordbor hävda. Utom hädangångne Thor Heyerdahl som höll styvt på Egyptierna.

Det finns (långsökta) teorier om allt från kineser till japaner till walesare till västafrikanerna från Maliriket

Irländarna är dock säkra på sin sak: det var irländarna. De irländksa munkarna närmare bestämt. Det finns en skrift som sägs skildra en transatlantisk resa genomförd under 700-talet. Skepparen var en viss S:t Brendan. Med sig hade han ett drygt dussin bröder. (Observera att Brendan inte var den förste munken. Skriften antyder att trippen var något sorts studieresa till ett redan befintligt brödraskap.)

Tim Severin är en akademiker och författare som på sjuttiotalet drog en Heyerdahl och sydde i hop en tidstypisk båt av oxhudar på ett träskelett. Han kom fram. Projektet finanseierades bla med ett förskott på boken Brendans resa, som beskriver äventyret.

Severin redogör för hela proceduren: idén, researchen, byggandet och resan. Själva resan blir naturligtvis höjdpunkten - framförallt den omåttligt vådliga rutten Island - Grönland med stormar och såsmåningom isberg.

Som skribent är han anspråkslös, relativt torr men har samtidigt en värme i sitt berättande.

En liten delikatess för oss upptäcktsfärdsälskare!

Betyg: e e e e

Ps. De enda av vetenskapen erkända arkeologiska bevis för precolumbiansk kontakt pekar mot Leif Eriksson Ds.

The Concretes, All Day (Singel, 2010)

The Concretes är ett av de där, vi kan kalla dem, kontaktbanden. Banden som får mycket rampljus och bra dealar, inte på grund av utmärkt talang, utan tack vare goda kontakter. I just Concretes fall snackar vi mycket goda kontakter.

Ok, vissa kontaktband har faktiskt talang, men The Concretes har hittills bara visat på medelmåttiga låtskrivarfärdigheter.

Hittills, ja.

Senaste singeln All Day är en perfekt poplåt. Det är bara att njuta av årets kanske bästa komposition och hoppas att orkestern snyter ur sig ett par såna här till.

Betyg: e e e e e

Mike Channon, Southampton

Månadens spelare #73
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Toy Story 3 (film, 2010)

Trots att Disney gjort flera produktioner jag verkligen gillar så är jag alltid skeptisk inför varje möte med en ny disneyrulle. I min värld är det osannolikt att multinationella superüberföretag ska kunna leverera nåt annat än kommersiellt dravel. Det är ju naturligtvis helt fel: många riktigt kompetenta konstnärer jojnar glatt disneyklubben när de öppnar sin stinna plånbok. Och sen Disney tjackade sjukt kompetenta animationsfirman Pixar har de kapacitet att leverera filmer i världsklass. Sorgligt men sant.

Toy Story är faktiskt en av de bästa animerade filmer jag sett. Den har mycket hjärta. Den är galet spännande. Den borrar djupt i ämnet separation - jag blir rörd. Men framför allt är den rolig. Jag vek mig dubbel av skaratt flera gånger. Bla finns några scener med Barbie och Ken (som är rena flörtar med oss sjuttiotalistföräldrar) som är fantastiskt jävelroliga!

Plockar man på sig genusglajjerna läggs emellertid en smula sordin på stämningen: gissa vilket kön all dagispersonal har. Gissa vilket kön alla sopåkare har. Gissa vilket kön alla handlingskraftiga, fartiga leksaker har. Etc. Etc. Där måste jag Disney ett kännbart straff: jag plockar bort ett "e" från betyget. En fyra landar den på!

Betyg: e e e e

Waltz with Bashir (Film, 2008)

Ari Folman är en israelisk regissör som 1982 var soldat i libanonkriget. Decennier senare gjorde han en film av sina egna, vidriga hågkomster från tiden i armen. Han letade även upp ett antal soldatpolare från förr. Intervjuerna med polarna, liksom deras och Folmans minnen, är animerade.

Lika andfådd man blir av hur vacker filmen är, lika chockerad blir man av ögonvittnesskildringarna från striderna. Filmen avslutas med masakrerna i Sabra och Shatila, som Folman upplevde. I de allra sista scenerna glider animationen över i riktigt dokumentärfoto med drivor av lik av både vuxna och barn. Där tangeras gränsen för det uthärdliga.

Waltz with Bashir är riktigt, riktigt bra.

Svt:s Filmklubben, med Fredrik Sahlin som filmjockey, visade den häromsistens.

Betyg: e e e e e

Starke man (tv-serie, 2010)

Han i Hipp Hipp har hittills inte gjort nåt jag gillar.

Snubblade över hans nya svt-serie Starke man i ansnitt fem. (Betade av de andra i svt play)

Den var asbra. Hipp Hipp-killen gör en lysande prestation som som skådis. Han har även medverkat vid författandet av det riktigt bra manuset. Regin har snott åstskilliga grepp från världens genom tiderna bästa tv-serie The Office (slarvigt kamerafokusarbete, mycket handkamera, mardrömstrista kontorsmiljöer etc etc), vilket är bra. Även huvudkaraktären Lars-Göran har många gemensamma drag med David Brent, chefen från helvetet i The Office.

Kort sagt: topprankning!

Betyg: e e e e e

Samariern och hans döttrar (film, 2009)

I veckan visade Kunskapskanalen dokumentären Samariern och hans döttrar. Den handlade om en far och hans tre döttrar, där de senare valt att lämna församlingen till förmån för ett sekulärt leverne En av döttrarna heter Sophie Tzdaka och är tydligen populär tv-personlighet i Israel.

Församlingen finns i just Israel och är en fullkomligt unik sådan. De ca 500 medlemmarna utgör en rest av den Samariska befolkningen vars tro är någon sorts parallellreligion till judendomen. Övertygelsen är bra mycket äldre än kristendomen - på Jesus tid fanns det en halv miljon samarier.

Fantastiskt tyckte jag! som anser att det här med folkspillror är bland det mest intressanta som finns.

Stackars samarierna! Kan ingen hjälpa dem! Trots att jag tycker att religion är suspekt måste deras tro till varje pris bevaras!

Det är inte det minsta synd om samarierna.

Man blir chockad över att se hur sekten fungerar. Männen i sekten (kvinnorna får inte komma till tals) säger att de utan tvekan skulle skära halsen av de anhöriga som lämnar religionen. Att Sophie Tzdaka och hennes systrar kan visa sig i Holon, förorten till Tel Aviv där de håller till, är alltså inte att tänka på.

Den mobbning och utfrysning fadern utsatts för av känner inga gränser. Ren terror.

Vad är det egentligen med de religiösa?!?

Kan ingen ge samarierna en kram och en kopp varm choklad och säga "chill out, hur är det egentligen fatt, så här får man faktiskt inte göra."

Bra film.

Betyg: e e e e

The Bear Quartet, Monty Python (skiva, 2010)

Moby Dick från '97, Personality Crisis fråm '98, My War från '99. Det var ljuvligt att vara Bear Quartet-fan straxt innan sekelskiftet! Bandet släppte tre lysande fullängdare. Where do you put your hate från Moby Dick är en sån där sitter-som-en-smäck-låt som jag nynnar nån gång i veckan. År ut och år in.

Även föregångarna Holy Holy och (framför allt) Everybody Else från '95 hade sina kvaliteter.

Den senare Gay Icon från '00 hyste också ett par fantastiska poplåtar, men här trillade bandet ner i samma fälla som många andra sönderhyllade band (Radiohead är ett bra exempel): de löpte amok i studion och började experimentera som besatta. Bandet själva köper nog inte verbet experimentera - de skriver säkert sitt hjärtas melodi. Men va fan, det låter ju som experiment - och nästan bara som misslyckade sådana-och i slutet av dagen är det det enda som räknas. Det är en olycklig utveckling för alla parter utom för själva bandet och för skitnödiga skivrescencenter. Trist, för talangen finns ju kvar. Sångaren Matti Alkbergs sidoprojekt brukar vara fantastiska.

Jag ger varje nytt BQ släpp många chanser i stereon - men även denna gång blir jag besviken.

Betyg: e e

Ps. Vill bara i rättvisans namn upplysa om att bandet faktiskt släppte några fina poplåtar på Angry Brigade från '03 Ds.

Tony Evans, Cardiff

Månadens spelare #72

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.