Funny Games (film, 1997)

Den här filmen är en ren och skär nattmara. Två psykopater gör intrång hos ett överklasspar och deras tioårige son och utsätter dem för tortyr.

Filmen är inte alls vulgär, utan snygg, långsam och raffinerat gastkramande. Regissören Michael Haneke är ute på tabumark, så undvik för guds skull filmen om du är nervsvag.

Vill passa på att jämföra Funny Games med Eden Lake som jag skrev om i augusti. De är mycket lika på så sätt att vanliga, hederliga människor råkar bifinna sig på fel plats vid fel tidpunkt och och råkar ofattbart illa ut.

Eden Lake är nog några procent outhärdligare i och med att även förrövarna i viss mån är vanliga människor. I Funny Games har vi trots allt att göra med med gamla hederliga maniacs.

Remaken som kom för ett par år sen lockar oerhört.

Betyg: e e e e e

Anvil! The story of Anvil (film, 2008)

Steve "Lips" Kudlow är femti bast, bor i Toronto med fru och barn och kör ut skolmat. Han kan inte släppa sin dröm: att hans heavy metal-band skall brejka.

Lips och trummisen Robb Reiner bildade sitt band Anvil för 31 år sen. Alla heavy metal-lyssnare världen över vet vilka Anvil är: de hade ett par halvhittar tidigt åttiotal. I samma veva lirade de på samma festivaler som Scorpions, Bon Jovi och Whitesnake. Många tungviktare i genren nämner Anvil som influenser.

Det ville sig inte riktigt för bandet, karriären gick käpprätt utför. Under 00-talet fick de mest nöja sig med gig på, typ, Torontos sunkigaste pubar. Skivbolagen vill inte ta i dem med tång.

Men Lips har bestämt sig: Anvil bara ska lyckas.

Anvils gamla roddare Sasha Gervasi, framgångsrik diversearbetare i kultursvängen, följde Anvil med kamera från 2005 och ett par år framåt. Detta resulterade i filmen Anvil! The story of Anvil som kom på dvd i år.

Filmen är en ren njutning. Den skildrar livslång vänskap, musikindustrin och hur det här med hang on to your dream kan ta en till både fantastiska och förnedrande platser.

Lyssnade du på musik under åttiotalet måste du se den här. Verkligen måste.

Betyg: e e e e e

Vinland det goda (bok, 1999)

Det finns åtskilliga publikationer där det spekuleras om var Vinland låg. Vinland är platsen i Nordamerika där Leif Eriksson byggde ett läger. Det finns ett antal amatörer, både knäppgökar och seriösa, som gör hemsidor och trycker egna böcker om sina teorier.

Faktum är att Mats G Larsson är den skribent med högst akademisk rang som jag stött på i frågan. Docent står det framför honom i telefonkatalogen. Inte ens Helge Ingstad som efter träget letande hittade vikingahus på Newfoundland var fackman.

Larsson hävdar i sin bok Vinland det goda från 1999 att Vinland måste ligga på ön Nova Scotia, Kanada.

Liksom alla andra som gör anspråk på att ha identifierat platsen saknar han arkeologiska bevis. Så: visst kan ha rätt. Visst kan han ha fel.

Oavsett vilket bör man läsa Vinland det goda. Larsson är en pedagogisk och ödmjuk skribent med ett njutbart språk.

Som en bonus har han översatt de gamla isländska sagorna Grönlänningasagan och Erik Rödes saga, i vilka vinlandsexpeditionerna avhandlas, till svenska och bifogat dessa i boken.

Betyg: e e e e e

The Vinland Sagas (bok, 2008)

Är du det mista intresserad av historia har du säkert en plats i en svunnen tid du drömmer om att besöka. Undertecknad skulle ju ge sin högra arm (underarmen åtminståne... den vänstra) för att få en plats på den skuta Leif Eriksson seglade till Nordamerika med.

Eriksson bodde i den Grönländska vikingakolonin som under ett par århundraden blomstrade, för att sedan tyna bort under ytterligare ett par århundraden. Hans, och tre efterföljares resor till Nordamerika finns beskrivna i de två isländska sagorna Grönlänningasagan och Erik Rödes saga, i folkmun kallade Vinlandssagorna. Vid det här laget har jag läst en hel del om sagorna, men inte själva sagorna. Hittade Penguin Classics-utgåvan The Vinland Sagas på en nätbokhandel.

Inte nog med att man får en lättgenomtränglig engelsk nyöversättning av sagorna, vilka dessutom visade sig vara fantastisk läsning. Den lilla skriften är även fullmatad med kartor, släktträd, ritningar, bakgrunder och kommentarer till sagorna. Vidare finns en lista över var sexton auktoriteter på området genom årens lopp menat att Vinland (själva platsen där Eriksson bosatte sig) borde ligga.

Karln som skrivit introduktionen, Gísli Sigurðsson, slänger själv fram en egen hypotes om Vinlands koordinater: Prince Edwards Island, Kanada.

En makalöst bra introduktion till Vinlandsäventyren.

Betyg: e e e e e

Ps. Läs gärna mitt inlägg från 18:e nov i fjol och direkt ovanstående inlägg.

Dolt Hot (film, 2005)

Såg du den här på tvåan häromdan?

Jag gjordet.

Faktiskt den första rullen jag ser med tyske regissören Michael Haneke.

Långsam, kuslig och snygg thriller.

Den hade fått ett e till om det inte hade varit för det provocerande antiklimaxet till slut.

Säg inte att Hanekes ännu mer hyllade Funny Games gör en lika besviken! Den köpte vi nämligen på dvd nyligen...

Betyg: e e e

The Office (Am), fjärde säsongen (Tv-serie, 2007)

I den här säsongen framgår det med all önskvärd tydlighet att jänkarnas The Office-version är något alldeles extraordinärt.

Flera av avsnitten når inte upp till normal office-standard, likförbannat är dessa avsnitt åndå bättre än alla andra humorserier som rullar i etern/kablarna.

Som vanligt är den i sin helhet en ren njutning, eller hur man nu skall uttrycka det: serien bygger ju på pinsamheter. Pinsamheterna är faktiskt så smärtsamma att det krävs utomjordisk viljestyrka för att inte stänga av tv:n.

Parmiddagen hos Michael och Jan lär bli en tv-klassiker. Lars Norén har mycket att lära av det avsnittet.

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här är fruktansvärt bra. Och roligt. Och outhärdligt.

Jag blir upprymd av blotta tanken på säsong 5 och 6.

Betyg: e e e e e

Det mörka hotet (film, 1999)

Sexåringen är ju svårt insnöad på Star Wars. Har betat av de filmer jag har, de gamla, medelst sitta-i-knät-och-snabbspola-förbi-de-läskiga-scenerna modellen.

Ettan, Det mörka hotet, såg jag naturligtvis på bio när den kom -99. Jag sov större delen av filmen. Lånan på bibblan.

Jo, den är lika trälig som jag minns den. Tramsig och oengagerande. Nog för att de flesta datoranimerade figurer i filmen är fåniga, men Jar Jar Binks som har en mycket framträdande roll lyckas på egen hand sänka filmen flera nivåer. Denne karaktär är George Lucas största yrkesmässiga tabbe. (Ett hardcore Star Wars-fan lär ha släppt en version av filmen (The Phantom Edit), där alla Jar Jar Binks-scener är bortklippta.)

Men även om man har överseende med denne figur så är filmen en enda stor gäspning.

Fina skådespelarinsatser, en del sköna effekter och det faktum att musiken inte "updaterats" gör att vi kan vara ganska generösa och ge rullen en tvåa.

Betyg: e e

Nicke Nyfiken 2 (film, 2009)

Har alltid gillat Nicke Nyfiken-böckerna. Framförallt H A Rays teckningar. Färgerna är bäst.

Första filmen såg frun med barnen; nu var det min tur. Storyn var ju delvis Bolt-stöld (Se recension 081206): ett djur i showbiz (en elefant) får hjälp av annat djur (apan) att färdas från NY till Kalifornien för att återförenas med nära och kära.

Föredömligt anspråkslös rulle med skön dialog.

För övrigt recenserade jag soundtracket till NN 1 080927. Då var jag inte nöjd. Så är fallet även denna gång.

Betyg: e e e

George Telfer, Everton

Månadens spelare #60
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Broder Daniel Forever (Film, 2009)

Broder Daniel är/var ett av världens bästa band.

Jag brukar hävda att det är extremt ont om fulländade fullängdare. Den här orkestern har faktiskt gjort en av dessa femettor. Deras andra skiva, "Broder Daniel", innehållar bara fantatiska låtar. Efter att ha sett BD-dokumentären Broder Daniel Forever på SVT i går fick den snurra ett par varv i stereon. Kan meddela att 3,5-åringen ville höra Go my own way om och om igen.

Nåväl: den här filmen handlar om bandets avskedskonsert och förberedelserna inför denna. Filmteamet lyckas bli riktigt närgångna. Det blir en hel del nerv när vi får se gruppmedlemmarna hinka bira, spela biljard och diskutera om de verkligen ska lägga av.

Det går heller inte värja sig mot scenerna när gruppen kramar om Anders Göthbergs (gitarrist som i fjol hoppade från Västerbron) föräldrar i kulisserna direkt efter giget.

En del kanske frågar sig om sångaren Henrik Berggren är en stor konstnär eller en prettopajas. Ointressant om du frågar mig. Har man skrivit så många fantastiska låtar kommer man faktiskt undan med vad som helst.

Betyg: e e e e