There will be blood (Film, 2007)

En av nollsjus mest omskrivna rullar. Såg den först i går.

Det börjar fantastiskt bra. Första halvtimman är sävlig och i princip dialoglös. Det är 1800-tal och västern är verkligen vild och dess underjord oexploaterad. Vi får följa Daniel Day-Lewis som går från ensam, barskrapad oljeletare till storfräsare i branschen. Efter en timma har jag sett en vacker och spännade film om ett avgörande skede i värdshistorien. Jag lutar mig tillbaka och ser fram mot en fortsatt storslagen historialektion.

Dessvärre tonas oljespåret ner under de sista nittio minutrarna och filmen blir nåt sorts relativt ordinärt familjedrama.

Hade man haft mer fokus på oljan hade There will be blood i min värld möjligen kunnat förtjäna alla utmärkelser som haglat över den.

Betyg: e e e

Alan Kennedy, Newcastle

Månadens spelare #53

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Min granne Totoro (Film, 1988)

Den japanske filmskaparen Hayao Miyazaki blev ju geniförklarad för några år sen när Spirited away kom. Inte så konstigt: karl är ju ett geni. Filmen har allt, samtidigt som den är helt obegriplig.

Numera kan man tjacka fyra av hans alster i nån sorts box. Jag gjordet för ett par veckor sen.

Ungarna ville först se filmen Totoro. Mycket längre kom vi inte. De vill bara se om den och om den och om den.

Jag ser precis vad de gillar: ett syskonpar har en fantasivärld med mysiga djur. Skön film för barn.

Själv har jag inget behov av att se den mer än en gång. Spirited away, däremot, vänder sig även till vuxna och den ska jag plugga in i dvd:n så fort tillfälle ges.

Betyg: e e e

Frida Hyvönen på Dramaten (Konsert, 2009)

Såg Frida Hyvönens dramatengig. Till och börja med rev hon av nästan hela nya skivan. I och med att den plattan är fantastisk är hon hemma redan där. Hon framför låtarna på sin flygel, kompad av en cellist (som då och då plockar fram en elbas) och en trummis. Ibland uppenbarar sig en trumpetare på scenen. De gör ett prima jobb. Trots att jag är lite svag för falsksjungning imponeras jag av Hyvönens röst. Utan att anstränga sig för fem öre sätter hon varenda sketen ton.

Scenbygget är en annan grej som imponerar. När jag var tio vek jag för första gången upp konvolutet till Kiss dubbel-lp Alive II. Liksom miljoner andra kids ramlade jag omkull av upphetsning: scenbygget var så-jävla-coolt. Sedan den dagen går jag igång på platåer på scenen.

På Hyvönens scen finns fyra stycken.

Nice.

I övrigt är hon underlig på ett skönt sätt. Tar omotiverade promenader på scen. Ramlar av pianostolen. Slår halvhjärtade slag på en gonggong.

Betyg: e e e e

Melodifestivalen 2009 (Tv-program, 2009)

Under mina år som punkare, för ett halvt liv sen, var Melodifestivalen Den Store Satan. Det där satt i länge. Numera tittar jag på stora sverigefinalen. Jag känner mig bara lite smutsig efteråt: på det hela taget brukar det vara en rätt underhållande tillställning.

Tre låtar var faktiskt bra: Carlione af Ugglas Snälla, Snälla, Agnes Love, Love, Love och (framför allt) Emilias You're My World.

Programledaren Petra Mede gör ett lysande jobb i Morgonsoffan. I Melodifestivalen är hon jobbig. Hon klämmer in skämt med skohorn, typ tre i varenda mening, vilket bara blir utmattande.

Überfinalen i Moskva skall jag försöka undvika: där har du en kalkonkavalkad som heter duga.

Betyg: e e e

Franz Ferdinand, Tonight (Skiva, 2009)

Nu får trettifem personer kicken. Läste nånstans att efter Franz Ferdinands monumentala framgång med debuten 2004 var deras skiv- och bokningsbolag tvugna att nyanställa trettifem pers för att kunna hålla i gång franzapparaten. Delvis logiskt, då låten Take me out förtjänt blivit en klassiker. Oh, vad bra den är. Men resten av skivan sög.

Senaste skivan Tonight är från början till slut en katastrof. Låtarna har ingenting. I början inbillar jag mig att åtminstone trumma-/basbeatet som är ryggraden i de flesta låtar är något att ha. Men efter två låtar uppdagas det att de inte förmår göra något intressant av detta heller.

Superträlig, melodilös, icke-catchy lunk rakt igenom.

Franzsuget torde inom kort vara helt utplånat. Taskigt för de trettifem.

Betyg: e

Fever Ray (Skiva, 2009)

The Knifes (Karin Dreijers, som är Fever Ray, band) första var mycket lovande. Låten Bird från skivan höll världsklass. Skiva nummer två, Deep Cuts, var helt otrolig! Flera av låtarna kvalade in på 2003:s topp 10.

När tredje vaxet kom, 2006, tänkte jag: nu kommer kollapsen. Och kollapsen kom. Skivan Silent Shout var tämligen ointressant.

Kanske soloprojektet Fever Ray blir en nytändning för Kakan, hoppades jag.

Det blevet inte.

Den låter ungefär som Silent Shout. Melodifattig. Tråkig. Seg.

Please, Kakan: skippa allt arty och satsa på såna där finfina poprökare The Knife snöt ur sig under decenniets första hälft.

Betyg: e e

Hannibal (Film, 2001)

Hamnade framför tv:n under ett besök hos föräldrarna. Tv 3 visade Hannibal. Kommer i håg när den kom. Totalsågad. Idel ettor och tvåor. Såhär åtta år senare kostar en del recensenter på sig en trea.

Märkligt.

Faktiskt helt obegripligt. Manus är makalöst bra, spännande och kusligt. Regin har få brister. Julianne Moore och Anthony Hopkins är tiptop.

Stark fyra. Tro mig.

Men läs hellre boken. En femma till den.

Betyg: e e e e

The Tudors, första säsongen (DVD-box, 2008)

Trea. Mer kan jag inte ge. Och då är jag generös. När det blev som mest träligt röstade jag för att vi skulle avbryta säsongen. Frun var nästan på, men la in sitt veto till slut.

Bortsett från Sam Neill var det mycket mainstreamskådespeleri. Storyn var gravt oinspirerande. Den lyfte lite grann när knugen hotade bryta med påven.

De två sista avsnitten var till och med helt ok. I dag skrev SvD om andra säsongen: kände otippat en vag lust att nån gång, i brist på annat, kanske se tvåan.

Betyg: e e e

Willie Carr, Wolves

Månadens spelare #53
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.