Atlantens öar (Bok, 1995)

Atlantens öar av Tord Wallström ser rätt anspråkslös ut. Även när man snabbt tittar igenom den. Men vilket praktverk! Karln har verkligen besökt nästan alla öar i Atlanten. Han rapporterar sakligt och återhållet om vad han upplever. Vi får en kort men ruggugt informativ historik om varje ö. Han letar upp vanligt folk på alla öar och i vissa fall makthavarna. Wallström skriver förvisso i jagform till och från, men han har inget behov av att utlämna sig själv, vilket man kan få för mycket av i vissa reseskildringar.

Han har även tagit de flesta foton - de är opretentiösa men, återigen, informativa.

Som geografiautist är det rätt och slätt underbart att läsa om tex obebodda Sable island; en sandbank långt, långt utanför Newfoundlands kust med en vildhästkoloni som funnits där så länge man kan minnas. Eller om Tristan da Cuhna som ligger mitt emellan Sydafrika och Argentina. Där finns världens med råge mest isolerade by. Alla de 200 invånarna härstammar från fem snubbar som av en eller annan anledning spolades upp på ön för ett par-, trehundra år sen. Även stora skéenden får gott om utrymme, som slavhandeln och diverse krig.

Det sägs att en bra bok ger perspektiv - Atlantens öar är en tsunami av perspektiv.

Betyg: e e e e e

Jimmy Conway, Manchester City

Veckans spelare #43
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Låt den rätte komma in (film, 2008)

Hoppade för ett par år sen av bussen vid midnatt. Hade varit på galej och var tvungen att avverka en femtonminuterspromenad genom en ödslig del av kommunen, långt från boende, för att komma hem. Detta utspelade sig när jag höll på att läsa John Ajvide Lindqvist fulkomligt lysande och fruktansvärt otäcka roman Låt den rätte komma in. Promenaden, under kusliga träd och med bakgrundsljudet av plåt som gnisslade i vinden, var så läbbig att jag trodde jag skulle skita på mig.

Boken är verkligen så bra som alla säger.

Såg nyss filmen, i regi av Thomas Alfredson efter ett manus av författaren.

De fenomenala miljöskildringarna i boken har Alfredson absolut lyckats föra över till duken. Dekor och kostym är en ren njutning. Dessutom har man lyckats casta några av de bästa barnskådisarna jag sett i en svensk rulle. Vuxenskådisarna är f ö oxå felfria. Jo, filmen är otäck, och bra, men riktigt samma nivå som boken når den inte upp till. Boken innehåller fler vändningar och personporträtten är lite vassare.

När Lindqvist intervjuades i SVT:s Babel korade programledaren Daniel Sjölin filmens Håkan (vampyrens "pappa") till en av litteraturhistoriens obehagligaste karaktärer. Instämmer helt. Håkan har tyvärr en relativt undanskymd roll i filmen. Filmen hade troligen nått toppnivå om detta monster fått mer utrymme i Alfredssons skapelse.

Betyg: e e e e

Vapnet, Döda fallet (Skiva, 2008)

Det finns en handfull gyllene år i populärmusikhistorien. Det senaste inträffade enligt min mening 2005. Av den uppsjö fantastiska låtar som släpptes framfördes hela fyra stycken av östersundsensemblen Vapnet. EP:n Ge dom våld, som innehåller dessa fyra, är en sån där liten sak man matar in i stereon när man känner för en dos fullkomlig njutning (nej; har inte kablat över den till ipoden. Skulle lätt lyssna sönder plattan).

Efter ytterligare några släpp finns nu fullängdarn Döda fallet i skivbutikerna. Jag har ju, med facit i hand, aldrig varit ett stort fan av detta format. Det finns många fullängdare som är nästan fantastiska, men att en fullängdare inte håller hela vägen är en naturlag. Några enstaka undantag, som bekräftar regeln, finns självfallet.

Döda fallet är en riktigt bra skiva. De svaga länkarna är till och med bättre än 95% av all aktuell pop. Det kryllar av fyror. Antalet låtar som tangerar Ge dom våld-divisionen är till antalet tre: Allt skrivs om, Såg aldrig dig och Det rör inte hjärtat. Skall mycket till om dessa tre inte hamnar på 2008:s top 20 efter nyår.

Min femåring har gått och nynnat på Allt skrivs om. Säger en del om hur catchy grejer låtskrivarn Martin Abrahamsson slänger i hop.

Betyg: e e e e

John Hollins, QPR

Veckans spelare #42

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Råttatouille (Film, 2007)

Det här med data är ju rätt fräsigt. Måste faktiskt medge att jag blev oerhört imponerad över grafiken i den här rullen. Sekvenserna när vi följer råttåbäket i kloakerna var grymt bra. Vatten, som ju är ett erkänt bökigt element att återge digitalt, har programerats med total perfektion (liksom andra vätskor, för den delen). På sina ställen är Råttatouille ett rent konstverk.

Jag kräver dock betydligt mer av ett manus för att kalla filmen riktigt bra. Storyn är fånig - en råtta får en klåpare att laga mat av yppersta världsklass genom att styra densamme medelst hårryckningar.

Hoppas att Pixar kan köpa ut sig från Disney - då skulle riktigt spännande saker kunna hända.

Betyg: e e e

Chairman of the board, Surf Soundtracks '64 to '74 (Skiva, 2007)

Skivbolaget Harmless har med sin arkeologi i den phonky musikens mylla tidigare bjudit på positiva överaskningar. Har flera utgåvor från deras "Pulp Fusion"-serie. Bra grejer.

Räknade således med att de i denna surfmusiksamling skulle ha rotat fram gamla sorgligt förbisedda, sköna, Beach Boys- eller Dick Dale-wannabees.

En missräkning.

Chairman of the Board, Surf Soundtracks '64 to '74 innehåller mest råurflippad psykedelisk pop, trälig garagefunk eller meningslösa instrumentala grejer framförda på aukustisk gura.

Blir trots allt lite nyfiken på filmerna från vilka soundtracksen härstammar.

Betyg: e e

The Trial of Colonel Sweeto (Bok, 2007)

Döm inte en bok efter omslaget, heter det. Ibland gör jag det ändå.

Fick syn på den här på bibblan. Omslaget utgörs (som du kan se) av en mobb bestående av uppjagad konfektyr som står i begrepp att bränna en förtvivlad, ensam karamell på bål. Redan där tyckte jag att det var en höjdarbok.

Slöbläddrade i den. Konstaterade att den innehöll nästan tvåhundra färgsprakande, morbida och helt jävla skruvade seriestrippar.

Väl hemma sträckläste jag den, blev förälskad i den och beställde den bums.

Upphovsmannen heter Nicholas Gurewitch och är precis en sån där serietecknare jag beskrev i 19/9-recensionen: allt han gör är magiskt bra (åtminstone allt i denna samling). Han publiceras tydligen i ett gäng engelskspråkiga vecko- och månadsmagasin.

Som tecknare är han brilliant. Utan problem pendlar stripparna mellan ett dussin olika, tekniskt fulländade, både mono- och polykroma stilar.

Ett exempel på en typisk Gurewitch-story: en ensam liten gosse ser moloken ut och säger "Boy, I'd sell my soul for a puppy". I ruta två blir han bönhörd och en hundvalp uppenbarar sig. I ruta tre och fyra har de en jättemysig dag med frisbeekastning och tittande på magnifik solnedgång. I den femte och sista rutan ser vi pojken fjättrad i kedjor i en obehaglig ställning i ett inferno av eld. Slut.

Betyg: e e e e e

John Beck, Coventry

Veckans spelare #41
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Mamma Mu och Kråkan (Film, 2008)

Det blir ju allt vanligare med "filmer för hela familjen". Dvs filmer där upphovsmännen slänger in lite skämt och referenser med adress mamma och pappa. Tex får ju Shrek-filmerna ohyggligt mycket positiv kritik för att den kryllar av prylar som vårdnadshavarna kan skrocka åt. Ja, jag noterar dem, men tycker att de är rätt torra (undantag: i Shrek den tredje, när Shrek och hans sidekicks besöker en medeltida high school, sätter någon odåga en lapp på åsnans röv med texten "I suck-eth").

Uppskattar faktiskt renodlade barnfilmer mer.

Då kan man tro att jag kommer att plussa Mamma Mu & Kråkan, som jag såg på bio med femåringen i söndags. Rätt seg och föga originell historia måste jag tyvärr meddela. Även estetiskt lämnar den mycket att önska. Nickade till och med till ett antal gånger. Femåringen, däremot, var uppslukad och vred sig av skratt. Hade han delat ut e:n hade det säkert blivit tusen stycken. På den här sajten sköter jag e:na och tre svaga dito blir det.

Betyg: e e e

Vicky Cristina Barcelona (Film, 2008)

Biotajm i fredags. Hade egentligen tänkt se Batman men den gick bara ute på vischan: i Heron city. Hamnade i stället på en sverigepremiär

Snorrika jänkare i europeisk konstgallerimiljö. Nästan lika långt från min vardag som, säg, scifi-, zombie- eller fantasyrullar. Men va fasen, Woody Allens relationsdrama är rätt underhållande. Även om Javier Bardem, Penelope Cruz och Scarlett Johansson tillför filmen en viss magi så är storyn tämligen banal (bortsett från trekanten, som ju inte är supervanlig i romantiska komedier).

Betyg: e e e

Maria full of grace (Film, 2004)

En av mina absoluta favoritregissörer är britten Ken Loach. Han är dessvärre rätt ojämn, men har en extremt hög högstanivå. Maria full of grace är som en riktigt bra Loachrulle, i latinomiljö.

Men, medan Loach serverar elände i kvadrat snackar vi här elände i kubik.

Den gravida tonåringen Maria bor i en håla i Colombia. Hon blir av med jobbet. Sen bär det raskt av utför - hon befattar sig nämligen med den colombianska knarkmaffian. Maria sväljer ett stöddigt parti kapslar med vitt pulver. Tanken är att hon ska till New Jersey för att kacka ut dem, ge dem till några läskiga karaktärer och på så sätt dra in lite snabba cash.

Historien är ruskigt spännande, ja rent av utomjordiskt übergastkramande. Flera gånger vill man bara stänga av filmen. Saker och ting går naturligtvis överstyr, men Joshua Marston, regissör tillika manusförfattare, förstår att vi behöver ett hoppingivande slut. Gudskelov.

Filmen är enkel. Inga arty klipp. Ingen skitnödig ljussättning. Återhållsamt skådespeleri. Hur. Bra. Somhelst.

Betyg: e e e e e

The Black Sabbath Story, Volume One (DVD, 2002)

Ett oväntat fynd har kastat mig rakt in i en liten Black Sabbath-period (Ozzy-eran, naturligtvis). För snart två år sen hittade jag The Black Sabbath Story, volume one, begangnad på den utmärkta dvd-butiken Bara dvd i Sickla strax utanför Stockholm. När jag några dagar senare hade för avsikt att sjunka ner i tv-soffan för att se den var omslaget tomt. Sånt händer när man har småbarn. Jag ville verkligen se den. Men trots flera finkamningar av lägenheten under ett par års tid så förblev skivan borta (eller slängd).

Dammade tv:n förra veckan. För en gångs skull vippade jag försiktigt upp burken för att komma åt dammet på undersidan. Där var den. Yippie-ka-yey.

Att beskåda alla rara liveframträdenden och videos är ju rena julafton, inte tu tal om saken. Omslaget gör gällande att vi kommer att bjudas på Sabbath-storyn in their own words. Säkert. Basisten Geezer Butler och gitarristen Tony Iommi sitter mest och river av fåniga anekdoter under någon minut mellan de musikaliska inslagen. Trummisen Bill Ward figurerar bara i ett kort uttalande i extramaterialet. Ozzy Osbourne hade givetvis varit kul att höra, men hans fru är ju sjukligt selektiv när det gäller hans åtaganden.

Hursomhelst, musiken är knäckande bra och dessa inslag har jag sett åtskillga gånger under veckan.

Betyg: e e e e

Baia Degli Angeli 2 (Skiva, 2007)

I teorin borde jag inte ta i den här med tång. Mina upplevelser med Baia Degli Angeli, första volymen, ledde till ett första klassens antklimax (se recension 4/9). Men, som jag tidigare antytt, finns orden disco och the 70's på ett skivomslag plockar jag som i trans åt mig detsamma. Befann mig således, efter ett bibliotekbesök, framför stereon med Baia Degli Angeli 2 häromdan.

Inledningsvis kunde jag konstatera att fotografierna i det medföljande, feta, häftet mest var tagna under de senare årens nostalgiaftnar på klubben: hade helst sett bilder från back in the days.

Rent musikaliskt bjuckar den gamle resident-jockeyn Daniele Baldelli på en betydligt mer njutningsbar mix än i ettan. Riktigt medelmåttig, faktiskt! Discomusik har ju förmågan att bjussa på fenomenala kickar, även om dessa uteblir så bjuds vi ett paket småtrevliga discotrudilutter. Hittar jag den här på rea för en hundring i framtiden kommer jag definitivt att placera den i varukorgen!

Betyg: e e e

Emlyn Hughes, Liverpool

Veckans spelare #40

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Lost, tredje säsongen (tv-serie, 2007)

Jahopp. Då har man sett tredje säsongen. Kanske inte mina mest välutnyttjade femton timmar och förtisex minuter. Trean är som tvåan, och ettan. I bland bra, i bland dålig (se recensioner 26/5 och 28/2). Lite effektivare tempo kanske, och ett klart bättre slut om jag skall leta positiva prylar.

Men, sorry Lost, mer än tre e:n kan jag då rakt inte dela ut. Ser faktisk ut som om Lost-eran är över i det eclecticumska hemmet. Suget efter säsong fyra är för närvarande riktigt svagt. Var på lokala stormarknaden för ett par timmar sen. Tjackade Dexter, första säsongen. Har träffat åtskilliga människor som hyllat den, så nu blir det krajm framöver.

Betyg: e e e