Fujiya and Miyagi, Transparent Things (Skiva, 2007)

På pappret såg den av svenskar producerade MTV-tv-serien This is our music helt fantastisk ut. Ett gäng popnördar åkte världen runt och snokade upp musik som skulle vara makalöst bra, och som ännu inte hade hittat ut till de stora massorna. Nu är det några år sen den gick, men hur som helst blev jag rätt besviken. Inte många av de band/artister de lyfte fram höll riktigt måttet. Ett par tre akters namn knappade jag emellertid in i mobilens anteckningsfunktion för framtida granskning.

Hittade nyligen en fullängdare med ett av banden: Fujiya & Miyagi. Bandet spelade bläppsynth med gitarrinslag. Lät rätt fint.

Skivan jag tjackade (på utmärkta skivaffärn Other Music (Betyg: e e e e) i NY, BTW) kom i fjol och heter Transparent things. Skön ljudbild, men det här med melodier ror de inte riktigt i hamn. Dessutom har jag för ovanlighetens skull stora problem med sången. Vokalisten kan uppenbarligen inte sjunga. Det gör mig normalt inte ett dugg. Sjung på bara: det får bära eller brista! F & M-sångarn accepterar tyvärr sina tillkortakommanden och vågar inte låta det brista. Istället väljer han att sjunga med en halvviskande röst som mer eller mindre pendlar mellan två, max tre toner. Detta dödar låtarna effektivt, även om de i övrigt har någon form av substans.

Betyg: e e

Popaganda (Festival, 2008)

Hade köpt endagsbiljett till Popaganda vid Eriksdalsbadet, Sthlm. Fredan. I dag alltså. Asasasbra Vapnet gick upp på scén 14.30. Kom loss från kneget 14.50. Slängde mig på hojen och var där 14.10. Tvåhundra meters kö. Shit. Polarna hade guskelov betat av en halvtimma i densamma, så jag gled in och fick armband efter blott tio minuters köande. Soft. När vi kom in hade Vapnet redan gått av. Shit.

Första akten vi såg blev i stället nya bekantskapen First Aid Kit. Hade rekat dem på Myspace. Gillade inte vad jag hörde. Live var det bättre. Två brudar med som gjorde nån singersongwritergrej. Kolla upp!

Sen kom regnet och Shout Out Louds gick på stora scen. Danderyds stolthet är väl förtvivlat träliga? även om den där P3-hiten håller.

Regnet byttes mot arktiska temperaturer och orsakade ett konstant huttrande resten av kvällen.

En konstsimklubb uppträdde i stora basängen. Överraskande intressant.

Sebastien Tellier klev därefter på. Seg.

Köade sedan (länge) för att äta en smaklig vegetarisk burgare. Det fanns inget socker till kaffet. Vet skäms, Popaganda!

Såg nån låt med Hercules & Love Affair. Underkänt.

Huvudskälet till att jag sökt mig till Skanstull denna afton var Säkert. Vid 20-rycket ställde hon sig på stora scén. Såg henne på Cirkus i höstas. Då blev det högsta betyg. Jägarns vad bra! Nu kan jag nog bara dra till med näst högsta betyg. Jorå, det var go i Norlinskan, men helheten satt inte som en smäck. Att hennes nya material inte riktigt håller måttet gör mig en smula orolig inför en eventuell uppföljare till hennes fullkomligt brillanta debut...

Rundade av med slutet på Embassys gig. De funkar inte live. Tyvärr. Deras Futile Crimes-fullängdare innehåller ju tio perfekta poplåtar.

Fick lift hem av ett par polare som dissade Säkert. Electrofåntrattar. De jämförde henne med Idde Shoultz och Staffan Hellstrand. Tja, ni hör ju själva: ren galenskap. Även om sådana påståenden enbart förtjänar att bemötas av ihjältigande så följde en infekterad debatt. Tack för skjutsen, i alla fall.

Betyg: e e e

(Ja, min kameramobil är sjukt budget...)

Peter Noble, Burnley

Veckans spelare #34

Har lite catchin' up to do på fussbollfronten, så (även) denna vecka fläskar vi till med tvenne gentlemän...

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

David Nish, Derby

Veckans spelare #33

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Doppler (Bok, 2005)

Ibland läser man om börsmäklare som kommer till någon form av insikt och öppnar ett surdegsbageri. Eller så är det nån VD som tänker att "va fan" och blir jakfarmare i Buthan.

Erlend Loe är en lyckad författare från Norge. Nu spekulerar jag bara, men antagligen håller han på att kvävas av sin egen framgång. Troligen har han inte tillräckligt med guts för att bli eremit, så han blev det i fantasin och skrev en bok om det.

Doppler handlar om en tvåbarnsfar med fru och påkostad villa mitt i karriären. Efter en cykelvurpa går det upp för honom att han valt helt fel väg i livet. Han tar avstånd från sitt tidigare, duktiga liv och flyttar ut i skogen. Vi får ta del av hans självförakt och funderingar kring det här med duktighet.

Duktighet är en egenskap jag själv inte besitter; faktiskt rätt intressant att följa en duktig persons inre liv. Men den stora behållningen med boken är naturligtvis Loes egensinniga och bizarra humor. Boken är tvärrolig från början till slut.

Vad sägs tex om huvudpersonens val av plats för eremitliv: ett par hundra meter in i skogen. På bekvämt avstånd till en ICA-butik. Han störs ofta av söndagsflanerande "moderater", som han kallar dem.

Vidare blir han ofrivilligt polare med en älgkalv. Dessutom bestämmer han sig för att bygga en ashög totempåle till minne av sin döde far.

Den här boken gillar jag.

Betyg: e e e e

Stop driving us crazy (Podcast, 2007)

Tjackade en ipod nano. Har så smått börjat ge mig ut i podcastrymden. Hittade en bank med gamla uråldriga tecknade kortfilmer; Vintage Tooncast. Tankade ner ett par på måfå. Stötte på en märklig grej.

Metodistkyrkan i USA producerade för uppskattningsvis ett halvt sekel sedan en animerad tiominutersfilm i sammarbete med någon sorts amerikansk motsvarighet till trafiksäkerhetsverket. Man ville få folk att köra nyktra.

Filmen är helt far out och utomordentlig tråkig. Glåmigt tecknad. Oengagerad jazz som bakgrundsmusik. Billiga ljudeffekter.

Storyn är helt fläpp: några varelser som bor på mars, är kristna och som påminner om bilar till utséendet har andats upp allt syre på mars (!) och flyr till jorden. Där blir de polare med de riktiga bilarna. De får veta hur bedrövligt det är att vara bil - allt för många bilister krökar ju. De kristna marsianerna blir förfärade och flyr fältet. End of story.

Jag blev underbart förvirrad vid första titten. Andra titten var, som sagt, enbart trälig. Bättre kan ni, metodistkyrkan!

Betyg: e e

Män som hatar kvinnor (Bok, 2005)

Jag brukar sätta en ära i att inte befatta mig med massiva knakelibraksuccéer. Ibland händer det att frun befattar sig med dylika succéer och hävdar att hon tror att jag faktiskt skulle gilla alstret i fråga. Hon har alltid rätt. Ja, jag gillade verkligen Da Vinci-koden. Och, ja, jag gillade verkligen Snabba Cash.

Ettan i Stieg Larssons Millenniumtrilogi då? Ja, jag köpern. Inte rakt av, men jag köpern. Jag förnimmde läslust under de dagar jag plöjde den. Den är spännande, som faen, och det duger gott och väl.

Larsson har tyvärr en ovana att rapa detaljer. Karln trilla ju av pinn innan böckerna gavs ut. Antar att förlaget inte hade hjärta att peta i en död mans text. Men jägarns vad Män som hatar kvinnor skulle ha vunnit på att få alla jäkla detaljer bortskalade!

Betyg: e e e e

Leicester Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #4
Under sommarmånaderna kompenserar Eclecticum sidans minskade recensionsmängd med några bonusbilder från Engelska ligan. Finns Topp's Chewing Gum fortfarande? Hur som helst är det deras samlarbilder (från 1977) jag oblygt publicerar, och hoppas slippa stämmas av.

Half Nelson (Film, 2006)

Daniel Dunne jobbar på ett plugg i ett rätt rough kvarter i Brooklyn. Han är historialärare och dissar årtalsupprapning. Istället försöker han få eleverna att förstå orsakerna till att historien har sin gång. Han tränar ett knattelag i basket och på fritiden skriver han en barnbok.

Dessutom röker han crack, snortar kokain, krökar och partar rätt friskt.

Låter som en komedi, men detta är ett allvarligt och gripande drama.

En av hans elever, en tjej, hittar honom utslagen på gympans toaletter en sen eftermiddag. Flickans bror skakar galler efter knarkbrott, farsan är frånvarande och morsan jobbar natt. De två utvecklar en speciell relation.

Den här filmen är så icke-klyschig att man bara sitter och gapar. Ryan Gosling, som spelar lärarn, gör ett makalöst jobb. Shareeka Epps, eleven, är något så ovanligt som en fulländad barnskådis.

Regissören, Ryan Fleck, har tamejsatan gjort allt rätt (speciellt förtjust är jag i den Dogmaaktiga (von Trier & co) kamerahanteringen)!

Filmen blev ju Oscarsnominerad och har vunnit en container priser. Och nu blir det även topranking på Eclecticum.

Betyg: e e e e e

Alfie Conn, Tottenham

Veckans spelare #32
Har lite catchin' up to do på fussbollfronten, så denna vecka fläskar vi till med tvenne gentlemän...

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Terry Yorath, Coventry

Veckans spelare #31
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Fleet Foxes (Skiva, 2008)

Det här är det nya som skulle vara så bra. Fleet Foxes nya skiva fick 9 av 10 på siten som är nåt sorts nav i indieuniversum: Pitchforkmedia.com. Även övriga kritiker smälte som smör av folkpoparna från Seattle. P3 pluggade dem hårt. De spelade i dagarna i Sverige och fick toppomdömen.

Det är lätt att förstå att vissa tycker att detta är bra skit. Feet Foxes har en "drömsk" ljudbild och sjunger i stämmor. Det låter vid första kontakten en smula spännande. Men, de saknar något som gör att de, helt i sin ordning, kommer att vara bortglömda nästa sommar: melodier. Ok, visst finns där melodier, men bandet borde verkligen utveckla sin kvalitetskontroll. Melodierna blir skenbart vackra i Fleet Foxes speciella sound, men folk kommer att tröttna. Jag gjorde det efter två lyssningar. Det var frun som köpte plattan. Den får bara åka in i stereon när jag är ute.

För övrigt vill jag bara avrunda med påpeka att stämsångsarren i sig är mördande träliga. Vill ni höra vad jag kallar ett knäckande effektivt stämsångsarr så klicka fram mitt inlägg från 8/3. Klicka sedan vidare till angiven myspaceadress.

Betyg: e e

Marie Antoinette (Film, 2006)

Trailern avgjorde saken. Ett knippe scener från Marie Antoinette rullade samtidigt som Age of Consent dunkade ostört: ett av mina favoritband New Orders allra bästa låtar. Filmen skulle ses!

Recensionerna var bara försiktigt positiva, så det fick bli ett bibliotekslån i stället för ett biobesök.

Yrkestyckarna hade rätt: filmen är helt OK. Varken mer eller mindre.

I vanlig ordning levererar Sofia Coppola, regissörn, filmvärldens bästa soundtrack.

I övrigt är det en rätt sävlig film. Färgsprakande men enkel. Kirsten Dunst är bra.

Betyg: e e e

Derby Team Leaders

Oätt opp i kryllat! #3
Under sommarmånaderna kompenserar Eclecticum sidans minskade recensionsmängd med några bonusbilder från Engelska ligan. Finns Topp's Chewing Gum fortfarande? Hur som helst är det deras samlarbilder (från 1977) jag oblygt publicerar, och hoppas slippa stämmas av.

Keith Weller, Leicester

Veckans spelare #30
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje vecka presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Barnhemmet (Film, 2007)

Var tvungen att se den här rykande heta rullen, regisserad av Juan Antonio Bayona, fort som faen. Den har ju fått makalöst bra recensioner. Guillermo del Toro (regissör av finfina Pans Labyrint) ska i egenskap av producent och finansiär haft grym input. Men framförallt skulle det vara en sån där ofattbart überläskig skräckis.

I like skräckisers.

Kan inte sluta fascineras över att man kan sitta i världens tryggaste land, i sitt trygga hem, i en najs soffa med en go wirre och förnimma skräck.

Just den här filmen har de finaste ingredienserna i genren: en familj flyttar till ett nytt, stort, ensligt hus där onämnbara saker tidigare inträffat. I och med att upplägget var detsamma i den bästa otäckfilm som någonsin spelats in, Stanley Kubriks The Shining, kan man lugnt påstå att jag var eld och lågor när filmen rullade i gång.

Filmen är snygg, dramatisk och spännande. Det visade sig vara ett misstag att vänta sig en sån där neverending horrormangling. Antalet ståpälsmoments ligger till och med under skräckfilmssnittet. Men, den är helt klart sevärd.

Har du mot förmodan missat The Shining och Pans Labyrint så lägg hellre din dyrbara tid på de filmerna.

Betyg: e e e