Eclecticum

Eclecticum tar sabbat

2011-03-27T14:23:00.001-07:00

Eclecticum får vila på obestämd framtid. Blev plötsligt sugen på att bara blogga om geografi. Kolla in http://kartrummet.blogspot.com/.

Må fridens liljor kanta din väg.

Underkastelsen (film, 2010)

2011-03-19T15:39:00.001-07:00

Var och tittade på Stefan Jarls senaste, dokumentären Underkastelsen

Denna gång har Jarl tagit sig an kemisamhället. Han analyserar sitt eget blod och får beskedet att han har åt helvete många kemikalier i systemet som inte alls hör hemma där. (Gravida och) 30 år yngre skådespelerskan Eva Röse låter sig också kollas och får också skräckinjagande provsvar.

Jarl intervjuar ett tjugotal professorer i kemi och toxikologi, från olika länder. Budskapet är att sen mitten av 1900-talet har marknaden tagit fram fler och fler kemikalier. De säljs, hamnar i våra kroppar via mat, kläder, leksaker och strängt taget precis allting. Decennier efter exponeringen upptäcks de negativa effekterna och det kan ta ännu längre tid innan lagstiftningen hinner i fatt.

Filmen bryter faktiskt ner en psykiskt - den är en ren och skär domedagsprofetia. En professor hävdar som slutkläm hotet från kemikalierna är betydligt mer akut och fasansfullt än hotet från den globala uppvärmningen Framför allt är det reproduktionen som håller på att avvecklas. Som exempel lyfts det faktum fram att nästan 10 % av alla danska förlossningar är resultatet av konstgjord befruktning. Ökningen av den sjukliga fetman, adhd:n, allergier mm mm orsakas av kemikaliesamhället, menar man.

Filmvisningen var ett arrangemang av den lokala sektionen av Naturskyddsföreningen. Efter filmen vankades det frågestund med Annika Hanberg, professor i toxikolog vid Institutet för miljömedicin på KI. Gudskelov - denna stund blev även en form av debriefing efter traumat.

Som Hanberg säger: till och med jag, som kan så oerhört mycket om detta, och som har sett den fyra gånger, blir rädd av filmen.

Hon menar att många kemikalier givetvis är farliga, men att domedagen är nära förstående köper hon verkligen inte. Filmen mässar hela tiden om att vi underkastat oss den onda kemikalieindustrin och vi kan inte göra någonting. Alls. Hanberg tycker det är olyckligt att goda, hoppgivande exempel helt utelämnats. Som att konsumentmakt lett till att klorblekt papper utrotats i många marknader, liksom icke-miljömärkta tvättmedel.

En del konstateranden verkar dessutom ryckta ur ett sammanhang - att ökningen av inlärningssvårigheter hos barn härrör från kemikalier är långt ifrån vetenskapligt säkerställt. Vi kan ha blivit bättre på att diagnostisera helt enkelt. Hanberg tycker att det är bra med konumentupplysning, men, som hon säger, det vore väldigt olyckligt om denna film visades på tv.

Det ska den. I SVT den 12:e april. Säger någon i publiken.

O herregud! replikerar Hanberg och ser genuint chockad ut.

Är det en bra film? Själv har jag problem med att Jarl plötsligt och omotiverat, börjar ge deltagarna i sina filmer regi. I hans mest kända verk, Dom kallar oss mods, var det förvirrande att pundarna på Plattan huxflux började agera efter att Jarl i scen efter scen bara låtit kameran gå. Beklagligt nog drar han in Eva Röse i samma metodik.

Om Jarls pedagogik är bra, och lämplig, kan man diskutera i evighet, men den fungerar som väckarklocka. Tempot och fotot är läckert.

Betyg: e e e

Tågresan (tv-serie, 2009)

2011-03-14T11:28:00.001-07:00

Att åka tåg har flera tjusningar. Rytmen. Landskapen utanför fönstren. Medpassagerarna, om vilkas livshistoria man kan fantisera i evighet.

Det senare har fängslat den holländske filmaren Rob Hof. Hof och hans son gjorde ett antal tågresor i länder världen över. De sökte upp slumpmässiga resenärer i vagnarna, började samtala med dem och lät kameran gå. I vissa fall hoppade de av tåget tillsammans med resenären, tillbringade några dagar med densamme vid resmålet, filmade, och reste vidare.

Hofarna hänger med en australiensisk sikh, en turkisk tjej med konstiga kläder (för att revoltera mot sin auktoritäre far), en nationalistisk advokat i Moskva och åtskilliga andra vanliga och ovanliga människor i Sydafrika, Chile med mera, med mera.

Programidén är en av de bättre jag stött på och resultatet blir helt fantastiskt. Just nu rullar den i Kunskapskanalen.

Rekommenderas!

Peter Cormack, Bristol City

2011-03-13T13:39:00.000-07:00

Månadens spelare #77
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

En idiot på resa (tv-serie, 2010)

2011-03-12T15:16:00.001-08:00

Ricky Gervais och Stephen Merchant har det inte lätt. Det första de gjorde för tv blev deras magnum opus. Komediserien the Office från 2001 blev en global knakelibraksuccé. Många, inklusive undertecknad, klassar den som riktigt stor konst. Serien Extras som blev deras andra tv-projekt var ohyggligt rolig och fick välförtjänt bra kritik. Men vi var många officefans som i avsnitt efter avsnitt satt och kände: "njaaa... killarna kan ju faktiskt ännu bättre än såhär." Dumt, naturligtvis, man skulle ju mycket väl kunna njuta rakt upp och ner av Extras.

Just nu rullar En idiot på resa på Svt, ett knasigt reseprogram Gervais och Merchant gjort med sin vän Karl Pilkington (som de tidigare sänt lite radio med). De först nämnda är tydligen fascinerade över att den senare är fullständigt och genuint ointresserad av resande, därtill sjukligt bekväm. Gervais och Merchant trodde att man skulle kunna göra tv på detta och skickade ut sin hemkäre vän till världens sju underverk med en kameraman som ständig följeslagare.

Jag försökte radera ut upphovsmännens CV ur medvetandet när jag slog på premiärepisoden. Även om serien är en riktigt kul idé på pappret så blir det riktigt träligt i praktiken. Jag såg inte alls det roliga i resenären. Själva skildringarna av resmålen är högst medelmåttiga. Orkade faktiskt inte se klart programmet. Råkade nyss se Peruavsnittet, del sju. Någon rolighet slinker det väl ur Pilkington, men projektet borde stannat på ritbordet.

Betyg: e e

Den perfekte vännen (Bok, 2009)

2011-03-10T12:40:00.000-08:00

Han kan ju skriva, sägs det, Jonas Karlsson. Jag anser att det är sunt att förhålla sig skeptisk när en begåvning inom ett område plötsligt hyllas som begåvning inom ett annat. Karlsson är ju skådis till vardags. Vid det här laget har han kommit ut med två novellsamlingar, vilka jag har haft, återigen, sunt låga förväntningar på.

När hustrun tryckte ett dedikerat ex av hans andra bok i näven fanns det ingen ursäkt längre. Dags att se vad karln går för.

Jonas Karlsson kan skriva. Jodå. I ett par noveller testar han stilar han kanske inte borde testat. I någon novell leker han Paul Auster utan att lyckas. Men de flesta noveller lockar fram ren läslust med drama och ett eget, elegant och behagligt språk.

Har redan införskaffat debuten.

Betyg: e e e e

Sanctum (film, 2011)

2011-02-26T04:24:00.000-08:00

Mötte en polare inne i stan för att se Sanctum enligt hans förslag, en film jag inte visste ett dyft om. Han upplyste mig om att den fått etta i betyg i DN, SvD och Expressen. Tvåa i betyg i Aftonbladet.

"Varför. I helvete. Föreslog du Sanctum?!" frågade jag, högst berättigat.

"Den handlar om dykning och klättring. Jag tror det är min typ av film." Resonerade han.

"Whatever."

Jo, karaktärerna är störtfåniga. Replikerna stundtals pubertala. Genusmässigt är det några kliv bakåt.

Själv tycker jag att det ibland är ganska spännande. Några grottforskare blir instängda i ett outforskat grottsystem på Papua Nya Guinea. Ett regn ovan jord vattenfyller systemet. Alister Grieron, regissörn, kunde gärna vräkt på med ännu mer klaustrofobi. Gudskelov slapp vi monster, som ju sabbade den i övrigt utmärkta grottfilmen Instängd.

Betyg: e e

Dinosaurier (film, 2007)

2011-02-17T13:36:00.001-08:00

Var på Cosmonova, ute vid Naturhistoriska. Kollade in 3D-rullen Dinosaurier. På sin hemsida förtydligar Cosmonova att den sammanlagda längden av dinosurieanimationer är ca 10 minuter, av filmens totalt 40. Antagligen för att sänka förväntningarna hos kidsen.

Mycket riktigt: de få reptilscenerna ledde till att rullen inte gick hem fullt ut hos den yngre generationen i publiken.

Vad har man fyllt de andra 30 minutrarna med då, månne?

Paleontologi.

Jag, som tycker att vetenskap är en asskön pryl, satt således och njöt av hela filmen. Den var väldigt välgjord och pedagogisk. Vi får utmärkta redogörelser för peleontologers (fossilforskare) arbete i fält och i laboratorium. Riktigt läckra naturscener från Mongoliet vankas det också.

Dessutom är Christer Henriksson fenomenal som berättare.

Betyg: e e e e

16 Blocks (film, 2006)

2011-02-12T02:07:00.001-08:00

SVT visade den norska andravärldskigsfilmen Max Manus häromsistens. Undertecknad samt hustru var taggade till tusen, men tröttnade efter en kvart - dialogen måste ha varit skriven av en högstadieelev.

Skruvade över till en sån där reklamkanal, som började sända en Bruce Willis-rulle. Hellre dussinaction än norsk kalkon, resonerade vi.

16 Blocks var verkligen ingen dussinaction. Kanske den bästa Willisfilmen nånsin. Nog för att persongalleriet var rätt stereotypt, men djävulsk välspelat. David Morse som spelade ond överkonstapel var fantastisk! Majoriteten av actionscenerna var modesta men effektiva. Balansen action/kvalitetsdrama var perfekt.

Se!

Betyg: e e e e

Lords of Chaos (New Edition) (Bok, 2003)

2011-02-07T12:28:00.001-08:00

Jag har alltid undrat vad de pysslade med egentligen, de där norrbaggarna som tidigt nittiotal målade sig svartvita i fejjat, spelade snorhård djävulsmetal, tuttade fyr på kyrkor och ägnade sig åt mord.

Lords of chaos tar ett samlat grepp på i princip all hårdrock som skapats i Satans namn, och på de flesta kända brott i världen som begåtts under inflytande av denna. En störtflod av fakta med andra ord. Att sluka fakta är ju oftast ett sant nöje, men det var kapitlen om true norwegian black metal (faktiskt en numera etablerad term) jag var ute efter.

Hade black metal-rörelsen uppstått i USA eller England hade åtminstone jag knappt noterat den, men att en av världshistoriens mest våldsamma och urflippade konstformer skulle växa fram i det goa, gemytliga lusekoft-Norge är bara för mycket! I Jon Skolmen- land!

Dramatiken som skildras i norgekapitlen är skrämmande, sorglig och fascinerande En ren orgie i självmord, mord, hatbrott och kyrkbränder. Klimax är mordet på Mayhem-gitarristen och oslosatanisternas egen överstepräst Euronymous. Banemannen var hans egen basist Greven - norges mest notoriske kyrkbrännare.

Just Greven får uppseendeväckande stort utrymme - han anges som inspirationskälla för flera satanistiska/hedniska (läran han sedemera kom att bekänna sig till) brott runt om i världen. Dessutom får han oemotsagd lägga ut sina rasistiska konspirationsteorier med paranormala inslag, i många, långa intervjuer från finkan. Enligt vissa nätsidor kan förklaringen vara att den ene författaren, Michael Moynihan, högst sannolikt själv är fascist.

Upplagan jag läste var rejält redigerad och utökad jämfört med ursprunget - ytterligare ett varv i redigeringsapparaten skulle verkligen göra susen. Men visst är det fascinerande att ta del av vad unga män i grupp kan ställa till med.

Betyg: e e e e

Peter Lorimer, Leeds

2011-02-05T14:58:00.000-08:00

Månadens spelare #76
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Hassan (samlingsskivor, 1994-1996)

2011-02-01T14:51:00.001-08:00

Hittade de fem samlingsskivorna med Hassan på Spotify. Har under ett par veckor rivit av dem i lurarna under promenader/bussåkande till kneget.

Det var ju för tjyven snart 20 år sen man satt klistrad vid radion för att njuta av deras busrinningar i P3. Många av busen är klassiker och har citerats om och om igen. Hur har originalen åldrats, då?

Bra. Det mesta är faktiskt fortfarande roligt. Och en del är så jävla roligt att man garvar rakt ut på 71:ans buss. Rätt pinigt faktiskt.

Klassikern Do the choka choka (från Willamspäron) är kanske allra roligast - tillsammans med liveringningen Fel på telefon (från Oxbringa).

Betyg: e e e e e

The Human Centipede (film, 2009)

2011-01-29T23:51:00.001-08:00

När (den utmärkta) skräckisen Seven kom var det många som sa att filmen var så omänskligt jävla sjuk att nu är nog gränsen nådd. Självklart höll jag med om att rullen var helt vidrig, men nånstans kände jag att det finns nog någon filmskapare där ute som kan lyfta det vämjeliga ytterligare en nivå.

Sen kom Saw. Visst hade jag haft rätt. Rent konstnärligt håller Saw-sviten inte samma klass som Seven men upphovsmannen James Wan visade att det mycket riktigt gick att tänja ytterligare på morbida vansinnigheter på vita duken.

Men det var först i och med The Human Centipede, vilken jag såg hos grannen häromsistens, som jag kände: shit pommes frites - nu har vi nått gränsen.

Det blir inte mer motbjudande än så här.

Rullen handlar om en tysk kirurg som kidnappar folk och syr i hop dem.

Så att de får gemensam, seriekopplad matspjälkningskanal.

Men va fan, du hör ju själv - ganska koko om du frågar mig!

Jag kände till upplägget innan jag såg filmen och funderade på hur man skulle kunna skriva ett manus kring en mänsklig tusenfoting. Själv tycker jag att manus faktiskt blev bra, även om filmen som helthet inte är en konstnärlig femmetta.

Betyg: e e e

Dexter - the third season (tv-serie, 2008)

2011-01-29T23:47:00.001-08:00

Säsong 1 och 2 var fantastiskt bra - snygga och vanvettigt spännande kriminalserier med glimten i ögat.

Ta mig tusan - säsong tre är ett skolexempel på lyckad produktutveckling! med en liten invändning.

Man bara njuter allt eftersom avsnitten rullar på - på alla plan har det mesta blivit snäppet bättre.

Invändningen rör finalen. De sista avsnitten i de två första säsongerna var ena riktigt gastkramande, svettiga saker! Kan tyvärr inte säga detsamma om trean.

Men de många, många plusen gör att vi ta fram fem-stämpeln vid betygsättningen.

Betyg: e e e e e

The Vice guide to travel (film, 2006)

2011-01-26T11:30:00.001-08:00

Vice är en gratistidning med huvudkontor i New York. Den utkommer i 19 editioner varav en skandinavisk. Tidningen är svår att få grepp om, relativt ofokuserad och helt underbar! Artiklarna är mycket välgjorda och handlar ofta om bisarra prylar.

Vicekoncernen släppte 2006 en likaledes bisarr dvd med några korta resereportage. Man skickade iväg sina säregna, inte helt sällan hårt krökande, medarbetare till Tjernobyl, Rios kåkstäder, byn i Paraguay i vilken Josef Mengele höll sig gömd när det begav sig och ytterligare några platser dit vanliga människor aldrig beger sig.

Då jag lider av en fixering av platser dit vanliga människor aldrig beger sig är denna publikation en skänk från ovan.

Helt fantastisk dvd!

Betyg: e e e e e

Alan West, Luton

2011-01-16T12:50:00.001-08:00

Månadens spelare #75
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Ico, dataspel (2001)

2011-01-11T13:43:00.001-08:00

Lånade spelet Ico på bibblan till sjuåringen. Han tyckte det var för krångligt och för läskigt (innan ni anmäler mig till myndigheterna: Ico har sjuårsgräns). Där emot blev jag helt såld på spelet. Hann bara spela början innan det var dags för återlämning, så det blev att gå till spelbutiken. Väl där förklarade man för mig att spelet släpptes i mycket liten upplaga, är slutsålt sedan många år och kommer aldrig in till begagnathyllorna.

Blev således Tradera. Hade en jäkla röta och hittade ett halvskabbigt ex för en knapp fyrhundring.

Har spelat duttvis under något år och gick nyligen i mål.

Idén låter kanske inte så upphetsande - man spelar en grabb med horn och en pinne i näven som fängslats i ett öde, gigantiskt slott. Man skall hjälpa honom, och en anorektisk, likblek flicka att ta sig ut.

Bara de storslagna vyerna över slottets olika delar är värda alla hundralappar. Man skulle kunna frysa valfri bild, rama in tv:n och hänga upp den som konst. Att man sen kan förflytta sig i konstverken ger en svindlande känsla.

För att kunna ta sig vidare mellan delarna krävs en rejäl dos kreativitet och problemlösning - man kan bli fast i timmar i ett rum.

I bland vankas det pinnfajt med svarta spöken.

Saknas någon ingrediens?

Nej.

Betyg: e e e e e

Den bruna maten, hemsida (2010)

2011-01-08T23:22:00.001-08:00

Projektet Den bruna maten är fantastiskt, dels för att själva idén är genial, dels för att den verkligen genomförs.

Några vänner i Stockholm, gissningsvis sjuttiotalister själva, letade upp massa receptkort och diverse kokböcker från sjuttiotalet. Såna man nångång slagit upp och undrat hur-i-helvete kommer man ens på idén till såna här vämjeliga maträtter.

Kaffefläsk. Böckling och banan. Tomatgelé med äpplen.

Sällskapet bestämde att de regelbundet skulle träffas och laga en trerätters, och käka upp skiten. Tillagningen dokumenteras i ord, foto och filmklipp och läggs upp på nätet. Familjen Bruun, som sällskapet kallar sig, innehåller några riktigt duktiga skribenter. Fotot är pedagogiskt och lika roligt som texten.

Sidan innehåller många sköna bonusar. Sjuttiotalsikonen Ronnie Hellström intervjuas, liksom Kristina Valentin som under det bruna decenniet knegade på tidningen Allt om mats provkök och designade en uppsjö recept.

Resultatet blir rolig och nyskapande independent matjournalistik.

Betyg: e e e e e

2010

2011-01-02T13:09:00.001-08:00

Sådärja - det nya decenniets första år kan läggas till handlingarna. I en recension i april insåg jag att jag inte bör ranka någonting överhuvudtaget i samband med summeringar.

I stället kör vi ett stycke brainstormande kring 2010.

Vad gäller film har det mest blivit gammal skåpmat Toy Story 3 var en rulle jag faktiskt såg på bio med barnen - snorbra. I övrigt blev det nog bara Oceans av tvåtusentiorna - medelmåttig. Litteratur då? Fråga inte mig - blev nästan uteslutande icke-fiktion av äldre datum under hela året. Är inne i en period där jag anser att verkligheten med råge överträffar dikten. Mycket facklitteratur mao. Blev trebarnsförälder under året, vilket är lika med mer tid framför tv:n. Har konstaterat att alla kanaler kan lägga ner, förutom Svt. Kunskapskanalen har skänkt ökat välbefinnande, liksom några prylar på ettan och tvåan (Starke Man och Grotesco, för att nämna några). Som vanligt var musik den konstform som gav störst antal kickar. Den största kicken av alla bjuckade förmodligen the Drums på med sin Book Of Stories. Jag inbillar mig att det lyckorus man förnimmer då man lyssnar på denna låt är exakt det rus en heroinist hoppas hitta i sin kemikalie. The Concretes överaskade med ett fulländat stycke pop i All Day. Väntan på Daft Punks nya alster höll på att ta kol på mig. Det faktum att deras soundtrack till rullen Tron var så kasst hade tagit kol på mig, om det inte varit för ett lysande undantag i låtlistan: Derezzed. Dansa Fastän med Säkert! var en snärtig sak. På Stornoways platta, Beachcomber's Windowsill hittar vi ytterligare en perfekt poplåt: Here Comes The Blackout...! Tror vi rundar av med de gamla Snook-medlemmarna Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Linnros Från Och Med Du var ruggigt bra, Adams-Rays Gubben I Lådan likaså. Eller förresten: Ett Land Som Inte Är med Peter Moren, What's The Point med Johnossi och In The Sun med She and Him är ju oxå fulländade kompositioner. Där bryter vi.

Coventry Team Leaders

2010-12-30T12:49:00.001-08:00

Oätt opp i kryllat #9

Inget passar bättre än att runda av 2010 med den nionde bilden i serien Oätt opp i kryllat!

Gott nytt!

Kim Jong-Il looking at things (hemsida, 2010)

2010-12-28T12:16:00.001-08:00

I nordkoreas diktators arbetsbeskrivning står det tydligen att man bör göra studiebesök.

Massor med studiebesök.

Av bildmaterialet att döma, som den obetalbara nordkoreanska statens nyhetsbyrå, KCNA, pumpar ut är Kim Jong-Il ute och flänger land och rike runt med sitt hov stup i kvarten. Han är alltid omgiven av ivrigt antecknande människor (journalister?) vid sina besök vid fabriker, butiker, byggarbetsplatser, lantbruk, militärförläggningar, med mera, med mera. Kim har ju förstått att det gäller att spela intresserad och pilla, vrida, vända och närgranska så mycket som möjligt. Dessa ögonblick förevigas med kamera. Då härskaren har ett tämligen lustigt signalement blir varje bild en komisk liten tavla.

Någon Portugalbaserad person har fått den lysande idén att i en blogg (http://kimjongillookingatthings.tumblr.com/) publicera dessa bilder, rakt upp och ner, med ultraminimalistiska bildtexter (looking at a door, looking at candy, looking at octopuses, looking at mineral water, looking at dolls, looking at pigs etc).

Resutatet är monumentalt roligt.

Betyg: e e e e e

Allrakäresta syster (pjäs, 2010)

2010-12-26T15:55:00.001-08:00

Kort liten barnpjäs som går på Stadsteatern i Stockholm. Denna institution brukar ju borga för kvalitetsgrejer, sägs det. Pjäsen bygger på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

Trots att jag läst boken 250 gånger blir jag genuint berörd av uppsättningen. Fyraåringen gillar den oxå skarpt.

Kvalitet.

Betyg: e e e e e

Inception (film, 2010)

2010-12-22T15:09:00.000-08:00

Så-jävla-cool-film, har man ju hör att Inception ska vara.

Jovars, nog finns där en klase coola komponenter. Specialeffekterna är superfräsiga och skådisarna är prima. Så långt allting gott.

Sen är den här med miljön: scenerna utspelar sig huvudsakligen i karaktärernas drömmar, och i drömmar de drömmer i drömmen, och i drömmar de drömmer i drömmens dröm. Här övergår det coola i trams.

Sen har vi själva storyn - trälig så att klockorna stannar. Varken mer eller mindre.

Betyg: e e e

Kjell (tv-serie, 2009)

2010-12-17T13:00:00.001-08:00

Kjell är en Svt-grej som kommer efter småbarnsprogrammen på onsdagar.

Trodde först att detta var en skapelse av gänget bakom den fenomenala Allram Eest som dykt upp i tv då och då under nollnolltalet.

Men så vitt jag förstår är detta en ren spin off-serie.

Kjell handlar om några dockor som glider runt i Stockholm, och andra ställen, och pratar en massa goja i femminutersavsnitt. Dialogerna är helt koko (och nog mest skapade för att roa vuxna). Karaktärerna är klippt underbara.

Kärlek vid första ögonkastet.

Betyg: e e e e e

Lost, femte säsongen (tv-serie, 2009)

2010-12-14T03:10:00.001-08:00

Treor blev det rakt över i betyg på säsong 1-3 här på Eclecticum. En fyra fick fjärde säsongen.

En radda av säsong fems inledande avsnitt har tyvärr alldeles för mycket av den vara som gjorde tidiga Lost till enformigt: massa ofokuserat spring i djungeln. Det är uppenbart att manusgruppen levererat för lite material till den tid tv-bolaget önskat.

Det lilla manus som finns håller tack och lov relativt hög kvalitet, men är allokerat till de sex-sju sista avsnitten - av sjutton.

Tack vare den fina finalen blir trots allt den kvardröjande känslan positiv.

Betyg: e e e e

Holy War (låt, 1983)

2010-12-12T14:45:00.000-08:00

I still haven't found what I'm looking for, sjöng den där irländska ensemblen U2. En annan irländsk ensemble Thin Lizzy fick mig nyligen att brista ut I have found what I'm looking for!

Sökandet torde har börjat för ca tjugo år sedan. Jag minns att jag fortfarande bodde hemma hos föräldrarna. P3 rullade i vanlig ordning. Det var en sån där provocerande situation när man slår på radion, kommer in i en låt man inte hört tidigare och knockas av att den är så alltigenom fantastisk. Men, radioprataren väljer att inte presentera den. Nuförtiden är det bara att rycka fram lurn och köra låten genom Schazam, eller kolla spellistor på nätet. Tidigt nittiotal var detta science fiction i kubik, så dagarna efter Låten återstod bara frustation.

Låten, som skulle kunna klassificeras som metal, hade ett gudabenådat riff och jag tyckte mig känna igen Phil Lynotts stämma. Jag hade ett par Thin Lizzy-vax inspelade på kassett - där hittade jag den inte.

Detta var mitt under min punkperiod, så att leka metaldetektiv var inte förenligt med min image. Alla jag umgicks med hade sedan några år konkat ner metalskivorna i källarn. I landsortssamhället jag bodde i fanns dessutom ingen skivaffär, så där kunde jag inte smygsnoka.

Riffet och sångslingan förföljde mig år efter år. Under cd-eran hände det, när jag kom i håg det, att jag plockade fram en Lizzyfullängdare i en butik för provlyssning. Jag gick alltid bet.

För två och ett halvt år sen lånade jag alla Lizzyskivor av grannen (kolla här!). Jag kunde konstatera att jag haft fel - låten matchade inget alster. Något annat band låg alltså bakom det underbara stycket.

Tillbaka på ruta minus ett.

För ett par veckor sen var jag soffliggandes pga av bonnförkyldning/svalgkatarr. Dumsurfade på Spotify. Råkade få syn på skivan Thunder and Lightning med nämnda orkester. Thunder and Lightning? Hade fasen inget minne av att grannen skickade med den. Vid närmare eftertanke nämnde han nog att han saknade en skiva.

En av låtarna på skivan hette Holy War. Jag klickade direkt på den. Titeln passade på något sätt perfekt i hop med atmosfären i låten som jag mindes den.

Pangtjong! Där satt den! Oätt opp i kryllat!

Den var precis så bra som jag minns den. Live, på skivan Life, låter den ännu bättre, och jag kan inte svära på det men frågan var om det inte var liveversionen jag hörde i pojkrummet för drygt ett halvt liv sen.

Hur många gånger jag lyssnat på den de senaste veckorna? Nittonmiljarder gånger.

Betyg: e e e e e

Peter Osgood, Southampton

2010-12-08T10:35:00.001-08:00

Månadens spelare #74

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Oceans (film, 2009)

2010-12-06T10:42:00.001-08:00

Naturfilm kan man inte få för mycket av. Att de går upp på vita duken hör inte till vanligheterna. Så när Oceans gick på en bio nära mej satt jag i publiken.

Bara det faktum att det är en naturfilm gör att jag gillar den, men jag hade väntat mig fler positiva överaskningar.

Berättandet är något jag brukar uppskatta i naturfilm - här får det stå tillbaka till förmån för bilder. Det lilla berättande vi får oss till livs är dessvärre ganska torrt - och satsningen på det estetiska blir heller inte särdeles eggande. Till största delen är det rätt ordinära bildlösningar. Båtar som kämpar i stormar, filmade i fågelperspektiv är ett undantag.

En grej som berör starkt är studiebesöket under en hajfensfångstbåt. Hajar stympas på samtliga fenor, kastas tillbaka i havet och sjunker likt sprattlande jättekorvar ner i djupet. I scenen därpå befinner sig kameramännen brevid ett stympat djur som våndas på havets botten. Oerhört plågsamt att se denna snuffmovieliknande sekvens.

Filmen, som regisserats av Jacques Perrin, är sevärd i en biosalong. Men som sagt, det blir alla naturfilmer.

Betyg: e e e

Gabba Gabba, säsong 2 (tv-program, 2010)

2010-12-03T14:24:00.001-08:00

Händer att man ligger och relaxar i soffan samtidigt som barnen kollar barnprogram. Detta har råkat ske under några onsdagar. Efter barnprogramen för de små går då Gabba Gabba som är en show som vänder sig till gissningsvis mellanstadie-/högstadieungdomar. Men mest behållning för man nog om man är vuxen.

Satan! vad roligt det är.

Nu i december, tex, gick en sketch där vanvettigt snygga, men zombieartat korkade luciakandidater intervjuades. Reportern blir naturligtvis vansinnig när en kandidat spyr ur sig floskler som "jag vill bidra till fred på jorden". "Berätta för mig exakt hur du skall bidra till fred på jorden!!!", kontrar reportern. Med en nollställd min rabblar kandidaten då upp folkslagen i Afganistan och går igenom handlingsprogram för hur försoning mellan grupperna skulle kunna komma till stånd.

Ett stående inslag är Bäckenbottenskolan. Här får vi följa vardagslunken på skolan med supernormala elever och überstörd personal. Skolsköterskemottagningen är i en klass för sig. När eleverna stiger in på denna befinner de sig nämligen i nån sorts von triersk Riket-värld med den karaktäristiska filmklippningen och allt. Skolsköterskan har spretigt hår, häxnaglar, bruna tänder, hår på bröstet (!) och väser på danska till eleverna.

Som du förstår vrider man sig skratt i inslag efter inslag.

Delar av Pang Prego-gänget ingår i den mycket kompetenta Gabba Gabba-truppen, vilket tydligt satt sina spår på jargongen i denna blivande barn-/ungdoms-/vuxenklassiker.

Betyg: e e e e e

Teenage Fanclub (konsert, 2010)

2010-11-30T14:00:00.001-08:00

Såg Teenage Fanclub för tolv år sen, när britpopen (till vilken genre de (då i alla fall) med god vilja kunde anses verka i) sprattlade i sina sista dödsryckningar. Vad bandet anbelangar har mycket vatten flutit under broarna sen dess...inte.

Liksom AC/DC gör de sin grej. År efter år. Rak pop med stämsång. Vissa vill få det till att de aldrig tappade stinget. Själv anser jag att de fyra lp:na som följde på '95 års fantastiska Grand Prix känns en smula trötta.

Tidigare i år drämde de oväntat till med den finfina plattan Shadows. Klart man ser Klubben när de ändå är i stan! På Debaser.

Showmässigt får man väl ingen ståpäls av att stå och titta på en samling farbröder som rent visuellt påminner om okarismatiska matematikdocenter, och som (med undantag för Norman Blake) varkar fastspikade i golvet. Men, när man känner beatet från Grand Prix-alstren dunka i bröstkorgen, då blir det tamejsatan fjång i varenda hårsäck!

Betyg: e e e e

Broder Daniel, When We Were Winning (Bok 2009)

2010-11-24T10:18:00.000-08:00

Impulslån på bibblan. Läste den på ett par timmar. Innehåller väl det mesta man kan förvänta sig av enkel bandbiografi. Rak och saklig text. Sköna bilder - varav en drös tidigare opublicerade.

För att vara vad den är finns inget att klaga på. Går bara och väntar på en riktig tegelsten om Sveriges bästa band. Jag vill veta mer!

Betyg: e e e e

Mad Men, säsong 3 (tv-serie, 2009)

2010-11-24T09:41:00.000-08:00

"Jag har köpt en grej du inte kommer att gilla", sa hustrun när hon kom hem efter en shoppingrunda för ett par månader sen. Ur påsen slet hon upp Mad Men 3, och sa "Jag vill se den. Direkt."

Jag bara: "Suck."

Var aldrig speciellt förtjust i säsong 1 och 2. Nog för att jag visste att hon fattat tycke för serien, men vi hade ju faktiskt flera boxar som låg före i att-titta-kön.

Efter ett tag gav jag faktiskt med mig - mest för att kunna slänga fram som argument när jag drar i gång nästa beta-av-alla-bondfilmer-övertalningskampanj. När man ändå är gift skall man ju trots allt se serier tillsammans.

När jag recenserade säsong 2 skrev jag "En ganska bra såpa är vad Mad Men är. Varken mer eller mindre."

Jävligt bra skrivet. Passar även på Mad Men 3.

Hoppas på att återkomma med en komplett bondresencion inom kort.

Betyg: e e e

En färd till Island 1857 (bok, 1976)

2010-11-17T00:16:00.000-08:00

Ytterligare en gammal mossig reseskildring som jag hittade i svärfars bokhylla.

Just en sån bok jag går i gång på. Att få en ögonvittnesskildring från förhållandena på 1800-talets Island är tjufyra karats guld för en amatörgeograf. I teorin.

En färd till Island 1857 utgörs av höjdpunkterna från Lundastudenten Nils O:son Gaddes halvårslånga rundridning på ön. Tråkigt nog upptar drygt hälften av boken äventyren på häst - hur brant den och den stigen var, hur strid den och den forsen var. Då hans resesällskap är geolog blir det lite väl mycket av den träliga vetenskapen: glaciärer, vulkaner och gejsrar.

Visst bjuds vi på en del etnologi men alldeles för lite.

Artonhundratalssvenska är ju aldrig fel ("Vad maten anbelangar, så har den en ganska sträng domare i undertecknad"), så, tja, halvbra bok kan vi väl säga.

Betyg: e e e

Brendans resa (bok, 1978)

2010-11-16T09:13:00.001-08:00

Vem upptäckte Amerika?

Frågar du folket på de amerikanska kontinenterna så svarar de Christroffer Columbus (förutom den kvarts miljard jänkare som är fullständigt allmänbildningsbefriade).

Leif Eriksson, torde de flesta nordbor hävda. Utom hädangångne Thor Heyerdahl som höll styvt på Egyptierna.

Det finns (långsökta) teorier om allt från kineser till japaner till walesare till västafrikanerna från Maliriket

Irländarna är dock säkra på sin sak: det var irländarna. De irländksa munkarna närmare bestämt. Det finns en skrift som sägs skildra en transatlantisk resa genomförd under 700-talet. Skepparen var en viss S:t Brendan. Med sig hade han ett drygt dussin bröder. (Observera att Brendan inte var den förste munken. Skriften antyder att trippen var något sorts studieresa till ett redan befintligt brödraskap.)

Tim Severin är en akademiker och författare som på sjuttiotalet drog en Heyerdahl och sydde i hop en tidstypisk båt av oxhudar på ett träskelett. Han kom fram. Projektet finanseierades bla med ett förskott på boken Brendans resa, som beskriver äventyret.

Severin redogör för hela proceduren: idén, researchen, byggandet och resan. Själva resan blir naturligtvis höjdpunkten - framförallt den omåttligt vådliga rutten Island - Grönland med stormar och såsmåningom isberg.

Som skribent är han anspråkslös, relativt torr men har samtidigt en värme i sitt berättande.

En liten delikatess för oss upptäcktsfärdsälskare!

Betyg: e e e e

Ps. De enda av vetenskapen erkända arkeologiska bevis för precolumbiansk kontakt pekar mot Leif Eriksson Ds.

The Concretes, All Day (Singel, 2010)

2010-11-09T10:20:00.001-08:00

The Concretes är ett av de där, vi kan kalla dem, kontaktbanden. Banden som får mycket rampljus och bra dealar, inte på grund av utmärkt talang, utan tack vare goda kontakter. I just Concretes fall snackar vi mycket goda kontakter.

Ok, vissa kontaktband har faktiskt talang, men The Concretes har hittills bara visat på medelmåttiga låtskrivarfärdigheter.

Hittills, ja.

Senaste singeln All Day är en perfekt poplåt. Det är bara att njuta av årets kanske bästa komposition och hoppas att orkestern snyter ur sig ett par såna här till.

Betyg: e e e e e

Mike Channon, Southampton

2010-11-08T12:24:00.001-08:00

Månadens spelare #73
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Toy Story 3 (film, 2010)

2010-10-24T10:45:00.001-07:00

Trots att Disney gjort flera produktioner jag verkligen gillar så är jag alltid skeptisk inför varje möte med en ny disneyrulle. I min värld är det osannolikt att multinationella superüberföretag ska kunna leverera nåt annat än kommersiellt dravel. Det är ju naturligtvis helt fel: många riktigt kompetenta konstnärer jojnar glatt disneyklubben när de öppnar sin stinna plånbok. Och sen Disney tjackade sjukt kompetenta animationsfirman Pixar har de kapacitet att leverera filmer i världsklass. Sorgligt men sant.

Toy Story är faktiskt en av de bästa animerade filmer jag sett. Den har mycket hjärta. Den är galet spännande. Den borrar djupt i ämnet separation - jag blir rörd. Men framför allt är den rolig. Jag vek mig dubbel av skaratt flera gånger. Bla finns några scener med Barbie och Ken (som är rena flörtar med oss sjuttiotalistföräldrar) som är fantastiskt jävelroliga!

Plockar man på sig genusglajjerna läggs emellertid en smula sordin på stämningen: gissa vilket kön all dagispersonal har. Gissa vilket kön alla sopåkare har. Gissa vilket kön alla handlingskraftiga, fartiga leksaker har. Etc. Etc. Där måste jag Disney ett kännbart straff: jag plockar bort ett "e" från betyget. En fyra landar den på!

Betyg: e e e e

Waltz with Bashir (Film, 2008)

2010-10-21T02:06:00.001-07:00

Ari Folman är en israelisk regissör som 1982 var soldat i libanonkriget. Decennier senare gjorde han en film av sina egna, vidriga hågkomster från tiden i armen. Han letade även upp ett antal soldatpolare från förr. Intervjuerna med polarna, liksom deras och Folmans minnen, är animerade.

Lika andfådd man blir av hur vacker filmen är, lika chockerad blir man av ögonvittnesskildringarna från striderna. Filmen avslutas med masakrerna i Sabra och Shatila, som Folman upplevde. I de allra sista scenerna glider animationen över i riktigt dokumentärfoto med drivor av lik av både vuxna och barn. Där tangeras gränsen för det uthärdliga.

Waltz with Bashir är riktigt, riktigt bra.

Svt:s Filmklubben, med Fredrik Sahlin som filmjockey, visade den häromsistens.

Betyg: e e e e e

Starke man (tv-serie, 2010)

2010-10-16T12:39:00.001-07:00

Han i Hipp Hipp har hittills inte gjort nåt jag gillar.

Snubblade över hans nya svt-serie Starke man i ansnitt fem. (Betade av de andra i svt play)

Den var asbra. Hipp Hipp-killen gör en lysande prestation som som skådis. Han har även medverkat vid författandet av det riktigt bra manuset. Regin har snott åstskilliga grepp från världens genom tiderna bästa tv-serie The Office (slarvigt kamerafokusarbete, mycket handkamera, mardrömstrista kontorsmiljöer etc etc), vilket är bra. Även huvudkaraktären Lars-Göran har många gemensamma drag med David Brent, chefen från helvetet i The Office.

Kort sagt: topprankning!

Betyg: e e e e e

Samariern och hans döttrar (film, 2009)

2010-10-14T10:07:00.000-07:00

I veckan visade Kunskapskanalen dokumentären Samariern och hans döttrar. Den handlade om en far och hans tre döttrar, där de senare valt att lämna församlingen till förmån för ett sekulärt leverne En av döttrarna heter Sophie Tzdaka och är tydligen populär tv-personlighet i Israel.

Församlingen finns i just Israel och är en fullkomligt unik sådan. De ca 500 medlemmarna utgör en rest av den Samariska befolkningen vars tro är någon sorts parallellreligion till judendomen. Övertygelsen är bra mycket äldre än kristendomen - på Jesus tid fanns det en halv miljon samarier.

Fantastiskt tyckte jag! som anser att det här med folkspillror är bland det mest intressanta som finns.

Stackars samarierna! Kan ingen hjälpa dem! Trots att jag tycker att religion är suspekt måste deras tro till varje pris bevaras!

Det är inte det minsta synd om samarierna.

Man blir chockad över att se hur sekten fungerar. Männen i sekten (kvinnorna får inte komma till tals) säger att de utan tvekan skulle skära halsen av de anhöriga som lämnar religionen. Att Sophie Tzdaka och hennes systrar kan visa sig i Holon, förorten till Tel Aviv där de håller till, är alltså inte att tänka på.

Den mobbning och utfrysning fadern utsatts för av känner inga gränser. Ren terror.

Vad är det egentligen med de religiösa?!?

Kan ingen ge samarierna en kram och en kopp varm choklad och säga "chill out, hur är det egentligen fatt, så här får man faktiskt inte göra."

Bra film.

Betyg: e e e e

The Bear Quartet, Monty Python (skiva, 2010)

2010-10-13T10:24:00.000-07:00

Moby Dick från '97, Personality Crisis fråm '98, My War från '99. Det var ljuvligt att vara Bear Quartet-fan straxt innan sekelskiftet! Bandet släppte tre lysande fullängdare. Where do you put your hate från Moby Dick är en sån där sitter-som-en-smäck-låt som jag nynnar nån gång i veckan. År ut och år in.

Även föregångarna Holy Holy och (framför allt) Everybody Else från '95 hade sina kvaliteter.

Den senare Gay Icon från '00 hyste också ett par fantastiska poplåtar, men här trillade bandet ner i samma fälla som många andra sönderhyllade band (Radiohead är ett bra exempel): de löpte amok i studion och började experimentera som besatta. Bandet själva köper nog inte verbet experimentera - de skriver säkert sitt hjärtas melodi. Men va fan, det låter ju som experiment - och nästan bara som misslyckade sådana-och i slutet av dagen är det det enda som räknas. Det är en olycklig utveckling för alla parter utom för själva bandet och för skitnödiga skivrescencenter. Trist, för talangen finns ju kvar. Sångaren Matti Alkbergs sidoprojekt brukar vara fantastiska.

Jag ger varje nytt BQ släpp många chanser i stereon - men även denna gång blir jag besviken.

Betyg: e e

Ps. Vill bara i rättvisans namn upplysa om att bandet faktiskt släppte några fina poplåtar på Angry Brigade från '03 Ds.

Tony Evans, Cardiff

2010-10-03T22:50:00.001-07:00

Månadens spelare #72

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Säkert!, Facit (skiva, 2010)

2010-09-25T12:11:00.001-07:00

Debuten från -07 hade allt.

Jamen den hade ju det! Det finns ytterst få fullängdare i detta land som toppar det vaxet!

Att uppföljaren skulle vara av samma kaliber var ju enligt musikens naturlagar uteslutet. Men några enstaka knakalibrakrökare kan mycket väl rymmas på dylikt vax.

Fisljummet, blir mitt första intryck. Men den ska ju växa, har jag hört från flera källor. Något skivor i min värld sällan gör, för övrigt, men jag är inte den som är den. Under några veckors tid återkommer jag till den.

Näe! Jag är rädd att plattan ytterst sällan kommer att liras i undertecknas hem i framtiden. Dansa, fastän skulle med nöd och näppe ha platsat på debuten, men annars låter Facit i mångt och mycket som tidiga Wannadies, vilket är ett underbetyg.

Betyg: e e e

Burma Chronicles (Bok, 2008)

2010-09-21T10:10:00.001-07:00

Guy Delisle är en kanadensisk serieskapare som av olika anledingar hamnar på udda platser under längre perioder. Han dokumenterar vistelsen och ger ut den i seriebokform.

Skrev för ett år sen om hans enastående bok Pyongyang som skildrar hans månader i Nordkorea.

Den här gången har han följt med sin fru till Burma (eller Myanmar som juntan envisas med att kalla sitt land). Fru Delisle knegar på Läkare utan gränser, så Herr Delisles roll blir att vara hemmapappa med deras ettårige son. Då de har hushållsnära tjänster utan extra kostnad hinner han med att färdigställa sin barnbok.

Pyongyang sträckläste jag. Burma Chronicles känns tråkigt nog en smula seg. Visst blir det några enstaka utsvävningar, men då han är hemmapappa blir det lite väl mycket fokus på vardagslivet i kvarteret och utlänningsklubbarna.

Dessutom känns Burma lite som en dussindiktatur - all oppostition krossas hämningslöst men den finns likväl. Utlänningar kan röra sig relativt obehindrat. Nordkorea däremot är en skapelse bortom det fattbara, således klart tacksammare att skildra.

Är du fascinerad av Bortre Orienten och/eller hjälporganisationer kan Burma Chronicles kanske ha sina poänger. Annars skippar du den här och läser Pyongyang.

Betyg: e e e

En enda man (film, 2009)

2010-09-17T07:22:00.001-07:00

Tom Ford, modeskaparen, har gjort en film. En enda man. Lånan på bibblan i går.

Filmen bygger på en roman från 1964, skriven av Christopher Isherwood. Den handlar om en professor som förlorar sin partner i en bilolycka. Han kämpar med att finna meningen med livet...och... tja, det är nog det hela. Det händer inte så mycket i filmen. Berättandet och dramatiken får stå tillbaka för stämning och skådespeleri.

Ett drama skall vara dramatiskt och det kan man verkligen inte anklaga den här skapelsen för.

Hoppas Ford tar sig an en annan bok nästa gång. Det kanske kan bli nåt.

Betyg: e e

Journey into Kimland (Kapitel i bok, 2005)

2010-09-15T09:30:00.001-07:00

Scott Fisher är en amerikan som under många år bott och arbetat i Seoul. 2002 fick han och några andra exiljänkarpolare oväntat varsitt turistvisum till Nordkorea. Han skrev resedagbok om den av staten in absurdum schemalagda och övervakade trippen. Några år senare fick Fisher möjlighet att besöka både Iran och Irak. Även där förde han resedagbok. 2006 gav han ut sina skildringar av ondskans axelmakter i bokform - Axis of evil world tour. På sidan axisofeviltour.com publicerar han utdrag från iran- och irakresorna och, generöst nog hela nordkoreaepisoden, kallad Journey into Kimland.

Nordkorea är världens mest slutna och paranoida land. En reseskildring från landet är följdaktligen både ovanlig och omåttligt fascinerande att ta del av. Att Scott Fisher behärskar koreanska (vilket skräckchockar alla han möter), är full i fan och en rätt skön lirare gör att man läser hela episoden i ett svep.

Journey into Kimland är späckad med intressanta amatörfoton, och du bör läsa den.

Betyg: e e e e e

Alan Foggon, Sunderland

2010-09-07T12:40:00.001-07:00

Månadens spelare #71
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Sköna Gröna Grebo (musikfestival, 2010)

2010-09-02T12:38:00.000-07:00

Grebo är ett litet villasamhälle utanför Åtvidaberg, Östergötland. Där har vispopen alltid stått högt i kurs och för några år sedan startades en mikrofestival med lokala band - Sköna Gröna Grebo. Denna har svällt i hiskelig fart och i fjol räknade man in cirka 2000 besökare. I år hade man räknat med ännu fler, men ett långvarigt och intensivt regn ledde till ett rejält publiktapp. Förköp är omöjligt och entrén är frivillig.

Hursomhelst, Eclecticum var där.

Numera är festivalen ett sorts vispopens Sweden Rock, fast med endast svenska akter. Ingen artist är het, men flera av dem har varit det. Undertecknad anländer till festivalen lagom till E.T.K:s entré

E.T.K. spelar trallvänlig, ekivok punk. De kommer från grannkommunen Linköping och räknas som ett kultband. De är inte bra, men efter att ha sett dem live åtskilliga gånger runt 1990 och hört deras texter skrålas på partyn med exilöstgötar under ett par decennier blir det en nostalgisk och duktigt subjektiv trea i betyg (e e e).

Carl-Johan Wallgren, augustprisvinnaren, blir näste man på scen. Han vill vara ett original men är en kopia. Man står mest och väntar på att tiden skall gå. På festivalens hemsida pushar man för hans mellansnack - märkligt, då det visar sig vara tredje klassens stå upp-komik. (e e)

Staffan Hellstrand - now we're talking! Låt vara att nittio procent av hans produktion är drar åt skvalradio, men han är en av mycket få i sin genre som faktiskt skrivit en handfull relevanta, svängiga rökare med skön melodi. Han bjuder på flera av dem: Hela vägen hem, den riktig bra Du går aldrig ensam. Men framför allt plockar han fram Lilla fågel blå - en av Sveriges kanske 20 bästa låtar. Då njuter man. (e e e e)

Docenterna rundar av festivalen (se bilden ovan). Faktiskt, en gång i tiden, ett av mina favoritband. Jag hade glömt hur bra de var. Har inte brytt mig om dem på femton år (med undantag för relativt sentida dängan Sverige varken ser eller hör) - det här blir verkligen ett äkta, kärt återseende. Låtlistan är ljuvlig. Vi får inte alla, men bra många gamla klassiker. Bara alla underbara låtar hade gjort spelningen till en fantastisk sådan, men som en bonus röjer bandet friskt på scen. Sånt gillar jag. Hur gammal är Joppe Pihlgren? frontmannen. 50? Han har en tjugoårings kropp, en sjuttonårings energi och ett makalöst rörelseschema. Den bästa spelningen jag sett på år! (e e e e e)

Djurens evolution (bok, 2008)

2010-08-29T14:03:00.001-07:00

Såna här grejer gillar jag! Någon tar ett oöverblickbart ämne och försöker i ett nätt format - tex en bok - sammanfatta oceanen av fakta. Har upphovsmannen rejält med pedagogiska färdigheter blir resultatet en genuin fröjd. (Kolla in mitt inlägg om boken A very short history of the world ). Givetvis gäller även det motsatta, försöker någon att förklara komplexa sammanhang utan pedagogisk talang blir man bara provocerad.

Johan Eklöf, doktor i zoomorfologi, har tagit sig an en sammanfattning av djurens evolution. Jag vill direkt deklarera att han är en kompetent pedagog - efter att läst hans korta bok har jag bra mycket bättre koll på djurutvecklingen än tidigare (och då har jag ändå ett par universitetspoäng i ämnet).

Men ett par saker stör under läsningen av boken.

Låt oss glutta på följande, representativa stycke:

Triasvärlden var till det yttre inte helt olik den i perm, men något torrare och avsevärt artfattigare. Det var en jämn varm temperatur över hela planeten och den allomfattande kontinenten Pangea bestod alltjämt. Och skulle göra så ett bra tag till. De tidigare så dominerande therapsid-reptilerna började tappa mark och diapsiderna spred sig istället över jordens alla hörn. Och i trias blev det tydligt att två grenar av ödlor med två hål i huvudet hade utkristalliserats, lepidosaurier och arkosaurier. Kräldjur som skulle bli några av de mest mytomspunna djur som världen skådat. Ödlor det skrivits spaltkilometer om. I den här boken blir det dock bara några spaltcentimeter. Men det är inte dåligt det.

Språkligt är som synes Eklöf inte alls hundra. Han har inte full koll på kommatering och meningsbyggnad. Dessutom är antalet meningar som inleds med ett och så många att man blir matt.

Jag vill inte påstå att jag är någon språklig virtuos, men skev svenska funkar i en sketen blogg - inte i en populärvetenskaplig bok. Antar att vi kan lasta förlaget för detta - skall inte de redigera något de försöker sälja?

Humor och vetenskap går, och bör, kombineras. Ekelöf är dock inte rätt man för detta. Visst lyckas han få till en och annan av sina många lustigheter men de flesta blir erbarmligt torra.

Även det grafiska måste kommenteras. I mitt exemplar var de flesta illustrationer så mörka att detaljer inte gick att urskilja. Avslutningsvis omslaget - ett riktigt lågvattenmärke.

Kan ju inte bli annat än två e:n. Men, om Ekelöf ser till att ta referenser på förlag och redigerare vid kommande upplagor kommer jag definitivt att ge boken en ny chans!

Betyg: e e

Songun Blog (irrblogg, 2005-)

2010-08-24T22:24:00.001-07:00

I förra inlägget kan du läsa om den brilljanta irrbloggen Juche girl. Songun Blog är en syskonblogg till denna. Men medan Juche girl är naiv och oskuldsfull är Songun Blog betydligt mer hårdför. När bloggen lanserades 2005 skickades 174 inlägg. Numera är upphovsmannen endast uppe i enstaka inlägg per år.

Den dammsuger nätet för att hitta graverande bild- och filmbevis för USA:s ondska. Kannibalism, nazism och pedofili är bara några av de barbariska brott Songun Blog finner "övertygande" bevis för.

Här nedan klipper/klistrar jag in ett inlägg där vi tydligt kan se hur imperialisterna våldför sig på etniska minoriteter.

Detta är så roligt.

US Imperialist War Crimes In Africa

In the deep heart of Africa, a criminal colonialist US imperialist immoral invader of death and destruction brutally slaps two poor ethnic minority black negro local people across the face, lording it over to reveal the true face of "America" in all its naked aggression.

Betyg: e e e e e

Juche girl (irrblogg 2005-2006)

2010-08-22T14:34:00.001-07:00

Undersökningar har visat att av alla länder på planeten ligger Nordkorea (och Eritrea) i absoluta botten när det gäller pressfrihet. Nordkoreanska staten bestämmer i detalj vad folket ska veta. Skansens ormfarbror Jonas Wahlström intervjuades för nåt år sen i P1 med anledning av att han är en flitig nordkorearesenär - skansen har tydligen något utbyte med några djurparker i landet. Bla meddelade han att staten har lyckats mörka det faktum att jänkarna satt en människa på månen.

Den mardrömslika pressituationen får de mest knasiga konsekvenser. En utbredd uppfattning i landet är att Nordkorea är den mest utvecklade och fulländade civilisationen i mänsklighetens historia. Den massiva personkulten kring diktatorn Kim Jong-Il får hela landet att framstå som en enda stor sekt.

Någon tog under något års tid vid 00-talets mitt fasta på detta och startade en irrblogg i skepnad av en korkad, ung, nordkoreansk tjej. Juche girl, kallas den. Juche är landets egna statsbärande ideologi, som är en helt utflippad avart av marxism-leninism inklusive en släng stalinism och konfucianism.

Flera andra bloggare tycker att detta är bland det roligaste de stött på på nätet.

Eclecticum instämmer.

Jag tar mig friheten att kopiera/klistra in ett par av inläggen.

Vad sägs tex om detta "bildbevis" för Bush ondska.

Evil Bush strike more but Dear Leader is best

Bush oppress the poor downtrodden people of the world for his own sick twisting pleasure. My brother who is very smart show me picture of Bush who pick up handicap people in wheelchair and toss them on the ground for laughing like maniac with the vampire Cheney. >.< [texten fortsätter, reds amn]

Eller vad sägs det koncisa:

Dear Leader most handsome leader ^_^

I love Dear Leader Comrade Kim Jong Il because he is most handsome leader in the world

Bush is ugly but Dear Leader is very handsome the most in the world.

I love Dear Leader very very much. <3<3<3

Bloggen var sorgligt nog kortlivad, och många foton och länkar till videoklipp har spårlöst försvunnit cyberrymden. Men i texten i princip alla inlägg är fantastiskt underhållande.

Betyg: e e e e e

Paul Powers, Manchester City

2010-08-17T13:40:00.001-07:00

Månadens spelare #70

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Red road (film, 2006)

2010-08-15T02:56:00.001-07:00

Glasgow är ju bland annat känt för att ha några vanvettigt nedgånga stadsdelar, där medellivslängden till och med överträffas av Etiopien.

Filmen Red road utspelar sig delvis i punkthusen i det supersjaviga området med samma namn (husen är fö Skottlands högsta byggnader).

Historien är en lågmäld, långsam och annorlunda thriller på temat hämnd och, trevligt nog, hopp. Andrea Arnolds långfilmdebut känns som en mix av något regissörerna Ken Loach och Michael Haneke gjort.

Såg den på svt häromdan.

Betyg: e e e e

NK News (tokig hemsida, 2005-)

2010-08-11T09:40:00.001-07:00

Vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska beskriva hemsidan NK News. För att överhuvud

taget ha en chans att begripa någonting måste man vara bekant med nordkoreanska statens nyhetsbyrå KCNA.

KCNA har monopol på all nyhetsrapportering i det hermetiskt slutna riket. Sedan 1996 har byrån en hemsida. Sidan är oerhört svårnavigerad och har en layout som för tankarna till www anno tidigt nittiotal.

Nyhetsvärderingen är rent orwellsk och samtidigt som man fasar över att landets 23 miljoner innvånare matas med sådan dynga kan man faktiskt inte låta bli att dra på smilbanden.

Dagligen presenteras 10-20 rubriker på vilka man kan klicka för att få en längre, eller kortare text. Strängt taget är det bara en handfull nyheter som återkommer om och om igen.

Dels är det alla floral baskets som antingen nedlagts vid monument, eller delats ut än hit, än dit mellan olika diplomater.

Dels visar man det massiva stödet regimen har runt om i världen genom att citera diverse framstående människors hyllningar av härskaren Kim Jong-Il. Bland annat förekommer svensken och Kim-fantasten Christer Lundgren som vi alla känner till (inte), 33 gånger i nyheterna. Har är ordförande i Svensk-Koreanska föreningen. När det svenska Kommunistiska Partiet (medlemsantal: 1500) gör ett pro-nordkoreanska uttalande blir det rubriker i KCNA.

Dels tokskäller man i nyhetsform på Japan, the US imperialists och the south Korean puppet warmongers (jo, länderna kallas oftast så (observera det gemena s:et i south!)).

De tre ovanstående nyheterna dyker i princip dagligen upp i olika former. När landet drabbas av en katastrof av globalt intresse rapporterar byrån ibland, ibland inte, ibland med flera dagars fördröjning och oftast med helt obetalbara formuleringar. Såhär lät en passage i sommarens nyhet där folket för första gången fick veta att landet drabbats av massiva översvämningar:

Not a small number of industrial establishments were damaged or flooded, inflicting an adverse effect on the economic growth and the people's living.

Kan verkligen rekommendera ett besök på denna nyhetsbyrås hemsida!

Nu till NK News.

Sidan har skapats av en anonym amerikansk tjomme som skulle lära sig att utveckla hemsidor. Enligt egen utsago hade han inte en susning om vad sidan skulle handla om. Han tog fasta på sin fascination av personkulter och det faktum att han ibland dumsurfade på KCNA.

Jänkarn hade noterat att KCNA-nyheterna inte fanns i något databas överhuvudtaget. Det går inte att söka artiklar på sidan. Detta blev alltså ett gyllene tillfälle att lära sig att göra databaser. NK News är alltså en databas med KCNA-material.

Men NK News-killen gillar även satir så man kan tillika hitta en KCNA hall of fame där den mest urspårade journalistiken från byrån finns listad.

Vi bjuds även på en KCNA random insult generator, en Gregorian - Juche Era [nordkoreas egen tideräkning] Conversion Tool och en massa annat smått och gott.

En hysteriskt rolig mischmasch-sida som i botten är djupt tragisk.

Adress: nk-news.net. Förväxla inte med nknews.org.

Betyg: e e e e e

The aquariums of Pyongyang (Bok, 2000)

2010-07-20T01:44:00.001-07:00

Här på Eclecticum har vi nordkoreanska veckor! Denna bisarra statsbildning har alltid fascinerat mig (se mitt inlägg från 27:e augusti i fjol), men i och med fotbolls-VM (i vilket landet deltog för första gången sen 1966) drabbades jag av ren DPRK (som landet självt vill kallas) -feber!

Ett led i detta var att ett gammalt bokreafynd fick företräde i att-läsa-bunten.

The aquariums of Pyongyang utgörs av Kang Chol-Hwans levnadsöde, som han berättat det för den franske historikern och skribenten Pierre Rigoulot.

Kang Chol-Hwan föddes i Japan av koreanska föräldrar. Släktens matriark, farmodern, var övertygad kommunist. 1977 ansåg hon att den relativt välbärgade familjen borde flytta tillbaka till Kim Il-Sungs röda paradis. Regimen efterlyste rättrogna landsmän i exil som kunde delta i samhällsbygget.

Efter en lycklig, men kort tid i huvudstaden Pyongyang skickades pangtjong hela familjen till koncentrationslägret Yodok, utom farfader som skickades till det extra brutala lägret Senghori. Farfadern ansågs nämligen vara en utomordentlig säkerhetsrisk - han hade minsann egen bil (från väst dessutom - en Volvo) och, ju, en hel del pengar på banken.

Större delen av boken beskriver fasorna i lägret under de tio år familjen internerades där. Vi får även ta del av Kang Chol-Hwans år i Nordkorea efter frigivningen samt flykten till Sydkorea som gick över Kina.

Pierre Rigoulots är en kompetent skribent och Kang Chol-Hwans berättelse är gripande och gastkramande. Med tanke på att det i skrivande stund verkligen håller på att hetta till i Korea (sänkningar av Sydkoreanska militärbåtar, kärnvapenhot efter Sydkoreas och USA:s gemensamma militärövning etc) kan jag rekommendera att boken läses och att det sker nu.

Boken har ytterligare en dimension - sektvänstern ifrågasätter naturligtvis berättelsens autenicitet. Att Pierre Rigoulot var en av medförfattarna till Kommunismens svarta bok ger dem vatten på sin kvarn.

Låt oss anta att författarna saltat berättelsen så att bara hälften stämmer. Eller förresten: vi kan säga att de förvrängt verkligheten så att vi bara hittar en kärna av sanning på cirka 10 procent. Om det är så att bara en tiondel av boken beskriver de faktiska förhållandena i Nordkorea räcker det för att landet skall kvala in som en fasansfull terrorregim.

Betyg: e e e e

I'm not there (film, 2007)

2010-07-17T13:00:00.001-07:00

En sån där film som legat på min personliga att-se-lista sedan den kom. I'm not there fick finfina betyg och handlar om den intressante Bob Dylan.

Såg den på tv häromsisten - det skulle jag inte ha gjort.

Att regissören Todd Haynes använde sig av sex olika skådisar för att gestalta trubadurens olika sidor ansågs vara fränt och bra. Resultatet blir bara larvigt och ofokuserat.

Dessutom är filmen mirakulöst tråkig. Var tionde minut kommer jag på mig själv med att dumsurfa på iphonen. Efter nån timma inser jag att jag måste kolla IMDb-appen (international movie database) för att se vem den där Haynes egentligen är.

Jag inser att jag faktiskt "sett" två av hans tidigare alster: bägge riktiga stolpskott. Velvet Goldmine, till att börja med, såg jag på bio 1998 taggad till tusen då den indirekt handlar om David Bowie. Somnade, inte av trötthet utan av tristess. 2002 års Far from heaven gick på svt för ett par år sen. Kanske inte riktigt lika akut tråkig, men den dröp av politisk korrekthet (kön, klass, ras, sexualitet - allt knögglades utan finess in med skohorn i filmjäveln) så att det faktiskt bara var att stänga av efter nån timma.

Nåväl, efter ett tag med iphonen som sällskap i tv-soffan (hustrun somnade för länge sen) slutatde filmen plötsligt.

Du bör inte se den.

Betyg: e

Ingen bor i skogen (tv-serie, 2010)

2010-07-17T12:52:00.001-07:00

Medlemmarna i teatergruppen Klungan har två egenskaper som gör att deras humor blir bättre än någon annan svensk humor sedan nittiotalets mitt och Nile City. De är fenomenala skådespelare, och de är helt störda.

På deras myspacesida anges Barbro Lindgrens barnbokklassiker Loranga, Masarin och Dartanjang som inspirationskälla. Jag har just läst Lorangaböckerna för barnen och visst är de böckerna och klunganproduktionerna lika störda.

I Ingen bor i skogen gör de fyra medlemmarna i gruppen två figurer var, som glider in och ut ur olika rum, stöter på varann och interagerar. Resultatet blir obeskrivligt roligt.

Sista delen gick just på svt.

Betyg: e e e e e

Stornoway, Beachcomber's Windowsill (skiva, 2010)

2010-07-06T15:32:00.000-07:00

Tycker du att Fleet Foxes fick oförtjänt mycket kredd för sin stämsångspop?

Tycker du att hypade efterföljarna Local Natives stämsångspop var riktigt undermålig.

Började du att, liksom undertecknad, tvivla på att musikerna som verkar i genren stämsångspop verkligen kan skriva riktigt fina, minnesvärda melodier.

Sluta tvivla - Stornoways nyutkomna fullängdare Beachcomber's Windowsill är en riktig höjdare! '

Betyg: e e e e

Arfon Griffiths, Wrexham

2010-07-04T15:10:00.000-07:00

Månadens spelare #69

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

South Africa 2010 official licensed sticker album (samlaralbum , 2010)

2010-07-03T08:35:00.001-07:00

Det hör till god barnuppfostran att någon gång introducera fotbollsbilder för sina barn. Själv har jag ett par (nästan) kompletta album med engelska ligan från tidigt åttiotal. Det är en sk religiös upplevelse att nångång vartannat år, när man är på besök i föräldrahemmet, bläddra igenom samlingarna. Årets VM-album fick bli min sjuårings första kontakt med denna företeelse - och min egen comeback.

Albumet är gratis. En påse med fem hemliga bilder går loss på åtta spänn. VM är ett gigantiskt spektakel och ska man ha ett komplett album med alla 639 bilder får man punga upp 400 spänn och åtskilligt med tid för att trejda bort dubletter. Vår egen ribba lägger vi lågt - jag ser detta som träning inför EM i Polen/Ukraina 2012, där antalet lag dessutom är 16 i stället för 32.

Utöver spelarna (som presenteras med födelseort, dito datum, längd, vikt och klubbtillhörighet) kan man klistra in lagbilder, förbundsemblem, arenor och lite annat tjafs. En intressant detalj är att varje förbund presenteras med sin fysiska postadress.

Ett ofrånkomligt problem är att vissa stjärnor saknas, bla tysklands Thomas Müller som ju blev ett namn först i denna turnering.

Bortsett från att albumet är för omfattande har det alla nödvändiga ingredienser.

Betyg: e e e e

Mr Beans semester (film, 2007)

2010-06-23T14:18:00.001-07:00

Under fotbolls-VM ger jag mig själv, liksom många andra, vetorätt över hushållets tv-tittande. Härom kvällen, vid den sena matchen, införde jag ett tillfälligt uppmjukande av den stenhårda regeln och tillämpade demokrati. Viss politisk stabilitet är ju något varje regim eftersträvar.

Mr Beans semester vann en jordskredsseger vid omröstningen av vad familjen skulle titta på.

Jag väljer att betrakta nederlaget från den ljusa sidan: har alltid tyckt att Mr Bean är en rätt skojig figur. Och, ja, filmen var riktigt tokrolig!

Faktiskt.

Betyg: e e e e

Wolverhampton team leaders

2010-06-23T14:17:00.001-07:00

Oätt opp i kryllat #8

Näe vet ni vad!

Nu när det är semester och allt: ska vi inte publicera ännu en del i serien Oätt opp i kryllat?

Jamen det gör vi!

(Visste ni att Wolves är Robert Plants favoritlag? Kolla in http://www.the-football-club.com/famous-football-fans.html.)

Kiss Meets the Phantom of the Park (film, 1978)

2010-06-18T14:47:00.001-07:00

080604 skrev jag om dvd-boxen Kissology vol 2 (den fick en trea).

Blev faktiskt lite sugen på att se ett par inslag igen, så den slank ner i påsen vid senaste biblioteksbesöket.

Måste erkänna att jag hoppade över en grej i boxen - spelfilmen Kiss Meets the Phantom of the Park från 1978.

Paul Stanley beskrev projektet ungefär såhär i en intervju:

"Någon sa åt oss: 'ni skall spela in en film.'

Vi bara: 'eh... ok.'

'Det är lugnt, ni åker dit, får reda på replikerna, river av dem, sen är det klart.'

'Eh... ok.'"

Jamen, sån en kalkon det blev! Det finns liksom ingen ände på alla fånerier, så det finns ingen anledning att ens börja räkna upp dem. Liksom andra kalkoner blir man initialt fascinerad av inkompetensen, men så småningom blir man mest uttråkad.

Filmen var en av många felsatsningar som ledde till att Kiss karriär nu föll i hop som ett korthus.

En skön grej är att Anthony Zerbe (den ende kompetente skådisen) som spelar skurk, även är skurk i Bondfilmen Tid för hämnd.

Betyg: e

Grabbarna från Angora, andra säsongen (tv-serie, 2008)

2010-06-12T01:39:00.000-07:00

En sen vardagkväll 2006 hamnade jag av en slump framför avsnitt ett av humorserien Grabbarna från Angora. Bland det bästa som producerats på dansk mark, om du frågar mig (kolla min hyllning av reprisen från 080508).

Just nu rullar säsong två i SVT.

Att de två kanske bästa inslagen, Landmandssønnerne og Far och Baunes brevkasse utgått är naturligtvis ett stort avbräck. Dessutom håller musikvideorna överaskande låg nivå.

Lyckligtvis finns ett par positiva överraskningar: spelet mellan batteristen Kåre och pianisten Henrik, som utgör husbandet har utvecklats och framkallar numera ideligen fnissatacker.

Inslagen om cykelstallet Team Easy On var ganska ojämna förra säsongen - i säsong två är det konstant briljant

Säsong två är ruskigt rolig och sannerligen sevärd, men jag kan inte acceptera att Landmandssønnerne och Baune utelämnats. Därför tappar den danska trion ett e i betyget.

Betyg: e e e e

Mugabe och den vita afrikanen (film, 2009)

2010-06-08T14:20:00.001-07:00

Zimbabwe är ett land i ofattbart kaos som sedan självständigheten 1980 styrs av tokdåren Robert Mugabe. Våld, valfusk och inflation på 66 000 procent är bara några av de fenomen som nått oss via media de senaste åren.

Den brittiska dokumentären Mugabe och den vita afrikanen handlar om ännu en av diktatorns galenskaper: alla vita Zimbabwier kan dra åt helvete. Sedan ett antal generationer tillbaka har landet haft en vit befolkning. I dagsläget runt en procent. Mugabe tål dem inte och han tänker knäcka dem.

En betydande del av de vita är jordägare och Mugabes drag är en jordreform gör de vitas ägarbevis värdelösa. Istället hamnar de vitas gårdar i händerna på den svarta eliten. I filmen får vi följa Michael Campbell med nära och kära som försöker ta hjälp av domstolarna för att få behålla sin farm. Trakasserierna Mugabe svarar med är chockerande.

Filmen är extremt välgjord, gripande och obehaglig. Känner du för 90 minuter outhärdligt spännande nutidshistoria så leta upp den här. SVT visade den nyligen, men hade bara rättigheter för någon veckas upplägg på SVT play. Den oscarsnominerades.

Betyg: e e e e e

Steve Perryman, Tottenham

2010-06-05T10:41:00.001-07:00

Månadens spelare #68
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Flickan (film, 2009)

2010-05-27T13:21:00.000-07:00

Hade en finne hårbotten igår. Kom då på att jag faktiskt glömt skriva om den här filmen, gjord av heta formkollektivet Acne. Den gick på tv för några veckor sen.

Filmgrenen av kollektivet har bl a ägnat sig åt reklam- och dokumentärfilm, men i fjol drämde de till med en äkta långfilm, Flickan

På förhand tänkte jag mig att det estetiska lär de lätt ro i land - det där med regi, manus, skådespeleri kan gå precis hur som helst.

Jodå, det visade sig att det estetiska - fotot och scenografin - är behållningen med filmen. Möjligen blir man efter ett tag less på tidsmarkörsorgien. Filmen utspelar sig 1981, och det vill man verkligen visa genom att låta tidstypiska produkter och företeelser ideligen hamna i blickfånget.

I övrigt är Flickan ett dussindrama. Man blir bara halvt engagerad i berättelsen om flickan som skall tillbringa en sommar med sin faster som barnvakt. Fastern drar med en snubbe - "bara ett par dar" - och flickan blir själv i sin kåk en lång tid. Kul idé, men känslan av dramatik vill inte riktigt infinna sig och regissören Fredrik Edfeldt är väl ingen virtuos. Bianca Engström, som spelar flickan, är bra.

Betyg: e e e

Luftslottet som sprängdes (film/tv-serie, 2009/2010)

2010-05-22T14:08:00.000-07:00

Första boken var riktigt bra! Eller spännande ska jag kanske säga. Jag gillar spännande grejer.

Andra boken höll inte hela vägen. Den tredje, Luftslottet som sprängdes, valde jag att inte lägga min dyrbara tid på. (Mina recensioner av bok ett och två hittar du i inläggen från 080818 och 090122)

I år kom tv-serien i sex delar. Betade av del ett. Den var så slentrianmässigt regisserad (av Niels Arden Oplev) att jag bröt där.

Häromdan dök det upp lite dötid. Detta, i kombination med att bok tre var oläst, plus att det gick upp för mig att Daniel Alfredsson regisserat Luftslottet gjorde att jag faktiskt betade av del fem och sex på svt-play.

Mycket riktigt var regin av högre kvalitet. Spännande var det också.

Då Alfredsson även regisserat filmatiseringen av bok två kan du således beta av Stieg Larssons Milleniumtrilogi enlig följande, om du tillhör det fåtal som ej tagit del av den: Män som hatar kvinnor: läs. Flickan som lekte med elden: se. Luftslottet som sprängdes: se.

Betyg: e e e e

Martin Buchan, Manchester United

2010-05-18T12:59:00.001-07:00

Månadens spelare #67

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Flickvännen (bok, 2009)

2010-05-15T14:20:00.000-07:00

En bok om en flickvän som går runt i sin lyxiga villa och tänker på inredning och utseende, medan den kriminelle pojkvännen är ute på en stöt. Detta, i kombination med omslaget hade normalt sett gjort att jag inte ens övervägt att läsa boken.

Men nu rör det sig om en Karolina Ramqvist-bok. Jag har läst alla hennes tidigare böcker och vet att hon är riktigt bra, så den här övervägde jag inte ens att hoppa över.

Ramqvists språk är enkelt och sävligt, och det jag gillar bäst med hennes böcker. I Flickvännen får vi dessutom en spännande story, trots att större delen av boken som sagt mest handlar om en tjej som går och grunnar i en kåk. Karin, som flickvännen heter, är sofistikerad lyxhustru med medelklassbakgrund. Hon har varit fotomodell och har materiellt sett allt man kan önska sig. Men är hon lycklig?

Ja. Faktiskt.

Hon konstaterar att hon bara vill vara hans flickvän. Det räcker så. Boken är en skildring av en i högsta grad tänkande, men störd människas inre liv. Ju längre tid pojkvännen är ute på rövarstråt, desto mer ökar spänningen. Och i den sista delen av boken serveras en fin final då hennes polare, tillika pojkvännens polares flickvänner, kommer på tjejkväll.

En annorlunda gangsterroman.

Betyg: e e e e

Shutter Island (film, 2010)

2010-05-12T14:16:00.001-07:00

Har inte läst många deckare, men av de jag läst är Dennis Lehanes Patient 67 (som Shutter Island heter på svenska) den bästa. Framförallt är vändningen i slutet the mother of alla vändningar!

Filmen håller, men till skillnad från boken känns den stundtals en smula seg. Martin Scorsese kunde gott och väl klippt bort någon halvtimma.

Skådespeleriet är överlag mycket bra, men Leonardo Di Caprio har jag alltid haft problem med. Eller snarare rollerna hans hamnar i. En kille som för evigt ser ut att vara fjorton kan inte spela stenhhård snut. Han är duktig skådis men skulle göra sig bättre i romatiska komedier.

Snygga miljöer.

Betyg: e e e

Kunglig Sjökapten (Bok, 1967)

2010-05-06T12:07:00.001-07:00

År 1619 blev dansken Jens Munk en av de första européerna att segla in i Hudson Bay, den enorma havsbukten i norra Kanada. Han nämns bara i förbifarten i upptäcktsresandelitteraturen. Var i Köpenhamn häromsistens och noterade att det faktiskt finns några böcker om karln: bl a har skribenten Thorklid Hansen tagit sig an den bortglömde sjökaptenen. Då danska är ett fullständigt obegripligt språk tjackade jag inget, utan räknade kallt med att lokala bibblan skulle kunna hjälpa mig med ett till svenskan översatt ex. Jorå! De lyckades spåra ett ex av munkbiografin Kunglig sjökapten från 1967 till ett avlägset magasin.

Hansens bok täcker hela Munks liv. Även om Munk lyckades nå den glassiga tjänsten som en av Kristian IV:s sjökaptener så misslyckades han med det mesta han företog sig.

Resan till Hudsom Bay, som gjorde att han alls blev ihågkommen, var i sig ett katastrofalt misslyckande.

Kungen hade befallt honom att segla i väg för att söka efter den ännu inte upptäckta nordvästpassagen till Asien (den skulle inte upptäckas förrän 1906 och visa sig vara kommersiellt värdelös). Munk förirrade sig in i Hudsom Bay med sina två skepp och drygt sextio mannar. De tvingades övervintra vid floden Churchills mynning. En efter en föll danskarna offer för skörbjugg. Till våren var endast Munk och två i manskapet vid liv. Under ett par veckor krälade de runt på stranden och sög på rötter. Vegetabilierna gjorde att de återfick tillräckligt med krafter för att reparera ett av skeppen och segla hem. Återresan var en mardröm, men såsmåningom flöt de i land i Norge på brädgården som en gång var en båt.

Efter ett par dagar hamnde den ene av Munks mannar i knivslagsmål på en krog. Enligt lag hölls Munk i egenskap av kapten ansvarig, och han kastades i fängelse. Efter ett par månader fick Kristian IV reda på sin kaptens öde. Han återkallade honom till Köpenhamn, skällde ut honom för att han misslyckats med uppdraget och befallde honom att genast göra ett nytt försök.

Shit happens.

Hudson Bay-äventyret är naturligvis den stora behållningen i denna mycket välskrivna och detaljerade biografi. Om Hansen möjligen är en dansk motsvarighet till Herman Lindqvist, som anklagats för faktafel och slarv med källor är jag lyckligt ovetande om. En makalöst bra historia har jag åtminståne tagit del av.

Betyg: e e e e

Ratata, Något jag måste säga (singel, 1983)

2010-04-24T11:59:00.001-07:00

Sista avsnittet av Mauro och Pluras kök gick nyss på Tv 8. Det i särklass bästa matprogrammet jag någonsin sett (e e e e e till det!). Jag njöt varenda sekund av programledarduons jargong. Framför allt visade det sig att Mauro Scocco är en mycket rolig figur och ett skådespelarämne. God mat och sköna gäster. Tänkte emellertid inte uppehålla mig vid programmet.

Ägnade ett par dagar åt att spotifya en stor del av Scoccos produktion. Som soloartist står jag inte ut med honom. Sarah är ju iochförsig en fantastisk låt. Allt annat är svåruthärdlig skvalradio.

Det han åstadkom under åren i Ratata är klart bättre. Tex är Jackie är en pärla.

En låt stack ut rejält. Något jag måste säga, en singel från -83 som jag inte hört tidigare. En av de bästa svenskspråkiga låtar jag hört, kan jag meddela. Scocco blandar in en skvätt dansband i beatet och förädlar det på ett genialt sätt. Som vanligt skriver Scocco om banala ämnen (krossad kärlek), men karl har så pass mycket under pannbenet att resultatet blir asbra.

En perfekt poplåt.

Betyg: e e e e e

Napoleon, Bohemians Won The Series And The Little Guy Joined The Band (skiva, 2009)

2010-04-23T08:44:00.001-07:00

Jag har egentligen bara en invändning mot Uppsalabandet Napoleons debutfulländare Bohemians Won The Series And The Little Guy Joined The Band. Du ser ju själv, de har en dragning åt det där med fåniga titlar. Vissa kanske har invändningar mot det undermåliga engelska uttalet, själv är jag immun mot sånt.

Där tar eventuella invändningar slut. Musiken svänger så obarmhärtigt! Skriv upp det: OBARMHÄRTIGT! Och melodierna. Holy madre! Jag räknar till inte mindre till fyra fulländade soulpoprökare! Följande bara måste in i din itunes-/spotifyspellista: I Try To Despise The Ugly People (But the Beautilful Ones Keep Turning Me Down), I Love My Baby (But If Anyone Touches Her I'll Kill Them), Somethings Forever, Send Me a Woman.

Uttrycksmässigt känns det först Moneybrother, men addera ännu mer soul, fantasi, sväng och übersofta arr så kommer du i närheten.

Övriga låtar håller hög, eller mycket hög standard. Jag har inte lyssnat på nåt annat under två veckor och än ser jag inget slut på detta.

Världens strakaste fyra.

Betyg: e e e e

Ps. Att jag missade denna skiva vid summeringen av fjolårets bästa musik kan ju naturligtvis inte bara passera. Som straff dömer jag mig själv att inte göra en numrerad topplista efter nästa årsskifte! Jag är en klåpare.

Ps 2. Läs om mitt missade Napoleongig i inlägget från 090515.

Videocracy (film, 2009)

2010-04-19T14:40:00.001-07:00

Erik Gandinis film Videocracy blev en hit häromsistens.

SVT hade den goda smaken att visa rullen. Roligt - vissa blev ju upprörda över deras kampanj "Fri television" som rullade 2005. I den hånades Silvio Berlusconi och hans tutt-tv. Granskningsnämnden friade dem.

Jag hade hoppats på ett totalt och slutgiltigt tillintetgörande av personen Berlusconi i denna film. Visst får han sin släng av sleven, men fokus ligger i huvudsak på fenomenet kändiskult.

Gandini lyckas komma i nära kontakt med flera nyckelpersoner i den italienska kändisindustrin. Han kommer även wannabes in på livet.

Inte vad jag hade förväntat mig, men likväl en riktigt bra, skrämmande och sorglig film.

Betyg: e e e e

Passport to Enclavia (bok, 2008)

2010-04-15T09:59:00.000-07:00

Samlare (av tex frimärken och skivor) och skådare (av tex tåg och fåglar) får förr eller senare bara kickar av rariteter. När det gäller mitt atlasläsande har jag kommit till stadiet att om jag får syn på en avvikelse av det ena eller andra slaget ökar pulsen. Det kan vara ofattbart ensligt belägna öar eller bizarra former hos själva landmassan.

När jag en gång i tiden blev varse existenen av enklaver visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Helt fantastiskt! Ungefär som om en fågelskådare skulle få syn på en vitryggig hackspett. Eller som om en skivsamlare skulle komma över ett ex av förstapressningen av Pulps debutsingel.

En enklav är ett stycke av en nation som är helt omsluten av en annan nation. I Europa existerar endast fyra äkta enklaver.

Vitali Vitaliev är en journalist med samma enklavfascination som jag. Han är sedan länge brittisk (och australiensisk) medborgare, men härstammar ursprungligen från Ukraina. Vitaliev ställde sig frågan: vad innebär det att vara europe? Under några veckor reste inte bara från enklav till enklav, utan även till enklavliknande områden. Tex områden i Schweiz som pga av topografiska barriärer bära kan nås från grannländer.

Jag skaffade boken för att få torra fakta om dessa områden: varför finns de och vad gör gemene man där i dag? Att Vitaliev oavbrutet drar upp anekdoter från sitt liv och sina resor störde mig i början. Jag begrep heller inte varför han ältade europeisk identitet hit och dit.

Efter ett tag betraktade jag emellertid hans stickspår som trevliga bonusar. Han är faktiskt riktigt rolig! Dessutom levererar han exakt den fakta jag är ute efter. Han träffar allt från borgmästare till städpersonal överallt där han drar fram, så han lyckas penetrera samhällena rätt djupt.

Om han får svar på sin fråga om vad det innebär att vara europe blir jag inte riktigt klok på. Däremot drar han i slutet av boken en annan slutsats: EU är dåligt. Att han är EU-skeptiker står snart klart, och han menar att hans resor gett honom vatten på hans kvarn.

Gillar du kåserier och/eller geografi skall du definitivt läsa Passport to Enclavia.

Betyg: e e e e

Valhalla Rising (film, 2010)

2010-04-14T10:26:00.000-07:00

Undertecknad är ju vinlandfixerad. Beviset: bläddra igenom bloggen och du hittar en skrälldus recensioner av litteratur i ämnet. Om du hade etta i so kan jag meddela att Vinland var namnet vikingarna gav landet de hittade väster om Grönland. De lärde tvistar om koordinaterna. Det går således inte säga om denna film utspelar sig i just Vinland, men ett gäng vikingar förirrar sig åtminståne till Nordamerika pre-Leif Eriksson.

Den här rullen har mycket som skulle kunna göra den till en toppenfilm: bra skådisar (Mads Mikkelsen för att nämna en). Otroligt foto i vidunderligt vackra miljöer. En story jag gillar skarpt, trots att den är korkat enkel.

Dessvärre drar ett par ingredienser ner helhetsintrycket. One Eye, huvudpersonen som spelas av Mikkelsen, är synsk.

Dåligt.

Många, långa partier är omåttligt konstnärliga och pretentiösa.

Mycket dåligt.

Men, filmen är definitivt sevärd och har du någon form av vikingaintresse dristar jag mig till att kalla den oumbärlig.

Betyg: e e e e

Frank Munro, Wolves

2010-04-07T02:58:00.001-07:00

Månadens spelare #66

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Nicky Siano's legendary The Gallery (Skiva, 2004)

2010-03-29T13:12:00.000-07:00

Har man tillgång till all världens musik i datamaskinen måste varje skivinköp göras med stor omsorg.

Kunde Nicky Siano's legendary The Gallery, en sex år gammal vinytrippel, månne vara ett kap? (The Gallery var en klubb i New York som med rätta kan kallas legendarisk.)

Fick syn på den i en skön skivhandel i Köpenhamn. Efter att ha sett "underrubriken", the original New York Disco 1973-77, lyfte jag den reflexmässigt och vaggade likt en zombie fram till kassan med tom blick och sade "måste...ha...måste...ha".

I'm gonna let my heart do the walking med en sen upplaga av The Supremes var nästan den enda låt jag hade hört innan, och den är ruggigt bra.

Tyvärr visade det sig att det var den enda låten som var ruggigt bra. I can understand it med Bobby Womack var också bra, men utöver dessa pendlade kvaliten mellan godkänd och medioker.

Hade verkligen räckt med Spotifyversionen. Där rök 169 spänn.

Betyg: e e e

Jimmy Rimmer, Arsenal

2010-03-24T11:10:00.000-07:00

Månadens spelare #65

Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

S.O.W.L. FM och C.U.T.E. FM (fiktiva radiostationer, 2009)

2010-03-23T06:25:00.000-07:00

Skrolla neråt lite grann när du läst detta. Där hittar du ett inlägg om det eminenta mobiltelefonspelet Driver.

När man glider runt i spelets bil kan man välja mellan tre fiktiva radiostationer. S.O.W.L FM, C.U.T.E FM och K.U.L.T FM. Alla spelar 70-talsdoftande musik.

K.U.L.T. FM är inget vidare. Seg, hårdare rock.

De två andra däremot är helt fantastiska. S.O.W.L. kör soulig, mestadels instrumental funk. C.U.T.E. kör bedårande, surfdoftande pop. Jag brukar vrida på spelet, välja kartläget så att alla ljueffekter stängs av och bara radion hörs. Sen pluggar jag in mobilen i stereon och diggar.

Vilka låtarna är har jag ingen aning om.

Får köra dem genom Shazam vid tillfälle (identifiera-musik-app, om du inte visste).

Till och med S.O.W.L.:s fejkade mellansnack är njutbart. En tjomme som låter som Barry White säger saker som "Just got a phone call. News is bad. A brother got killed in a gang fight. The funeral will be held for the community tomorrow, Saturday. You can pay your respects at 8 am, at the church at Grand Central. Here's a song in memory of our friend." Coolt.

Betyg: e e e e

Strange maps (blogg, 2006-)

2010-03-23T02:17:00.000-07:00

Jag gillar kartor. Strange maps är en otroligt underhållande och lärorik blogg om kartor. Udda kartor.

Så här skriver upphovsmannen, Frank Jakobs, i det första inlägget från september 2006 om sitt projekt:

I like maps. I like weird maps, the kind you won’t find in a regular atlas. Maps of countries that never existed – or never will exist. I’ve given up on categorizing the maps I’ve collected so far – irredentism, alternate history,… – and decided to just be a little less anal. So, just for fun, here are the weirdest maps I found on the internet.

Han publicerar inte bara kartor rakt upp och ner, utan kåserar underhållande och initierat runt varje karta.

På bilden ser du ett exempel på vad man kan hitta i bloggen: en karta över skolor i Tyskland som fortfarade bär namn efter nazister.

Jacobs publicerar även inskickade bidrag. Bla annat foton på moln som ser ut som länder, företagslogotyper med finurliga kartanknytningar och bizarra antika kartor.

Han är oerhört produktiv och jag gläds åt att jag fortfarande har hundratals inlägg kvar att utforska.

Besök! http://strangemaps.wordpress.com/

Betyg: e e e e e

Söderfamiljen (irrblogg, 2009-)

2010-03-23T01:14:00.000-07:00

Fantastiskt rolig irrblogg. Åtminståne om man bor i 08-området.

Bloggen Söderfamiljen skrivs av "Mattias Nilsén" som är en Södermalmsboende, surdegsbakande småbarnsförälder som jobbar med webbaserad reklam. Han talar om Söderandan som en nyfrälst.

Mellan raderna kan man läsa att han betraktar sig som guds gåva till mänskligheten. I själva verket har han en vidrig människosyn.

Läs bloggen från början, för att full behållning av bomben han släppte nu i mars!

Adress: http://soderfamiljen.wordpress.com/

Betyg: e e e e e

The Wrestler (film, 2008)

2010-03-07T05:00:00.000-08:00

Storyn är ruskigt simpel. En fribrottare som var superhet på 80-talet lever övergiven i en trailer camp. Den enda som lyssnar på honom är en strippa på stamstripklubben, som övertalar honom att försöka återuppta kontakten med dottern som förskjutit honom. Han hankar sig fram genom strömatcher. En arrangör fixar en comebackmatch. Där har du hela upplägget.

Trots det primitiva manuset är detta en riktig pärla. Varje scen gör ont i hjärtat, dels tack vare regissörn, Darren Aronofsky, som får allt som sker framför kameran, i ett iskallt New Jersey, att skrika ensamhet. Men framför allt tack vare Mickey Rourkes själva uppenbarelse. Hans plastikopererade, solarierebruna, tvättäkta föredetting-look ger rullen en extra dimension. Karln har ju mer eller mindre genomgått samma resa som fribrottaren han gestaltar.

Betyg: e e e e e

Nybuskis (bok, 2009)

2010-03-06T15:24:00.000-08:00

Får man skämta om vad som helst? Frågan dyker ibland upp i olika sammanhang. Serietecknaren Simon Gärdenfors verkar ha skrivit en lista på de känsligaste tabuna som upprättats i den västerländska civilisationen. Därefter har han knåpat i hop "111 roliga skämtteckningar" kring dessa tabun. (Jo, skämten kan faktiskt inte bli grövre. Jag lovar. Övergreppshumor, är Gärdenfors egen beteckning på genren.)

Jag har ju läst det mesta Gärdenfors publicerat och vet vad han är för filur (se tex min recension av Simons 120 dagar). Jag älskar hans tecknarstil och jag garvar högt åt de flesta av hans enrutare i denna bok.

Är man ovan vid Gärdenfors måste de här grova övertrampen upplevas som tämligen motbjudande. Ungefär samma fenomen uppstod under 80-talets heavy metal-paranoia: utomstående var säkra på att alla hårdrockare var satanister.

Men, helt bekväm känner jag mig inte. Gärdenfors tillhör mig veterligen inte någon förtryckt minoritet. Om han har utsatts för övergrepp vet jag inte. Ändå skämtar han om fenomenen. Jag tillhör ingen förtryckt minoritet och har heller inte utsatts för övergrepp. Ändå garvar jag åt hans bok. Man borde kanske skämmas.

Betyg: e e e e e

Mad men, säsong 2 (tv-serie, 2008)

2010-02-27T13:46:00.001-08:00

Man kan ju numera läsa hyllningsartiklar om Mad Men i alla möjliga media. En del skribenter tycker att serien redan är en klassiker. Serien handlar om livet på en Manhattansk reklambyrå tidigt sextiotal, om det gått dig förbi.

Ja - karaktärerna är välskrivna och spelas av stiliga och ruggigt kompetenta skådisar.

Ja - jag, kan förstå att man går bananas över den totalautentiska scenografin/kostymeringen. Men mina invändningar mot desamma från min recensionen av säsong ett kvarstår. (Orkar inte dra dem igen. Klicka dit själv (om du bryr dig)).

I säsong två kan jag gå med på att själva storyn är fängslande, i ganska många avsnitt. Men berättelsen håller verkligen inte världsklass. Här blir det inga toppbetyg. En ganska bra såpa är vad Mad Men är. Varken mer eller mindre.

Betyg: e e e e

David Cross, WBA

2010-02-27T13:36:00.000-08:00

Månadens spelare #64
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

Driver (iPhoneapp-spel, 2009)

2010-02-25T04:48:00.000-08:00

De spel jag fastnat i är mycket få antalet. Jag skaffade min första egna dator runt millennieskiftet. Fick en Driverkopia av en polare.

Kunde bara inte sluta spela.

Spelet som för några år sen rankades som det tolfte bästa Playstationspelet nånsin kan nu laddas ner som iPhoneapp för 38 spänn. Stort.

Nu kan jag bara inte sluta spela.

Jämfört med senare års Grand Theft Auto, och andra spel, ter sig Driver primitivt. I min värld är detta inte dåligt, bara charmigt.

I bland störs man av buggar och fördröjningar, vilket nästan hindrar mig från att ge spelet toppbetyg. Räknar kallt med att det kommer uppdateringar i sinom tid.

I spelet agerar man infiltratörsnut i undrevärlden. Man är chaufför, och anlitas av Miamis maffia. Efter ett tiotal uppdrag per stad hamnar man i tur och ordning i San Fransisco, Los Angeles och New York. Helhetsintrycket är ruskigt bra.

Det finns ett antal andra läget i spelet. Bla kan man välja att bara cruisa runt i en av de fyra städerna. De polisbilar som upptäcker en när man begår en trafikförseelse jagar en som en flock rabiessmittade vargar. Detta läge är det jag kanske gillar allra mest med Driver.

Betyg: e e e e e

Prinsessan och Grodan (Film, 2009)

2010-02-20T14:15:00.000-08:00

För första gången på ett halvt decennium släpper Disney en handritad långfilm. Sympatiskt drag, med tanke på att företaget är hyperkommersiellt och multinationellt.

Storyn är förlagd till den omåttligt intressanta staden New Orleans. På tidsaxeln är det 20-tal. Vi får hela paketet: voodoo, Mardi Gras, hjulångare, cajunkök, träsk och de gamla franska kvarteren.

Karaktärerna är riktigt bra, framförallt den onde voodoosnubben. Storyn är helt ok. Musikalnumren är uthärdliga.

Fick springa på dass med treåringen mitt under föreställningen, så jag missade ett par centrala scener, men jag vill påstå att jag har tillräckligt på fötterna för att kunna dra till med en fyra.

Betyg: e e e e

The King of Vinland's saga (bok, 1999)

2010-02-19T14:33:00.000-08:00

De gamla isländska sagorna om Vinland (Grönlänningasagan och Erik Rödes saga) fascinerar mig djupt, och det är jag inte ensam om. Folk skriver böcker där de resonerar om hur mycket av innehållet som har verklighetsanknytning. Japanska mangatecknare har skildrat sagan. Ja, det har uppstått en mikroindustri runt sagorna.

Stuart W Mirsky är en jänkare som snöat in på sagorna och skrivit en "epilogroman" om vinlandsäventyren. Boken är en riktig tegelsten och utspelar sig ett par generationer efter Leif Erikssons amerikafärder. Hans grönländska ättlingar får av olika skäl för sig att resa västerut.

Det verkar som att inget förlag ville ge ut boken, han har nämligen tryckt upp boken själv. En sån här skönlitterär indie-roman har jag aldrig läst förut. Jag räds ej, då det finns tusen och åter tusen fantastiska låtar som ratats av skivbolag. I litteraturbranchen måste ju samma fenomen existera. Klart boken fick en chans.

De första två-trehundra sidorna är riktig fet, jävla, bra action. En nynazists våta dröm, kan man tro, då det förekommer massiv indianslakt på sina ställen, utförd av vikingar. Lugn. Mirsky är jude, så boken finns säkert med på nassarnas svarta lista.

Sen tvärdör boken, tyvärr. De sista trehundra sidorna är en enda lång väntan på att nåt skall hända.

Komprimera, Mirsky, och ge ut en ny version så skall du se att du får napp.

Betyg: e e e

(Ps. Är jag helt dum i huvet, men har inte Mirsky satt s:et som markerar genitiv på fel ställe i titeln?)

The Mist (film, 2007)

2010-02-19T14:09:00.000-08:00

Kände för lite horror och högg den här på bibblan. Filmen bygger på en Stephen King- novell.

Ett militärt experiment går åt helvete snett och strömmen går i den intilliggande stan. Invånarna hamstrar i supermarknaden. Då kommer Dimman. I Dimman döljer sig en uppsjö djävulska krokofanter och bitska insekter från en annan dimension.

Där sitter de, samhällsinvånarna, inträngda i affärn och vetetusan hur de skall reda ut situationen. Då börjar den kristna domedagsprofetskan i samhället vinna över allt fler själar till sin lära. Nu blir det pest eller kolera-situation för de goda. Stanna i butiken med en kristen domedagsmobb, eller ge sig ut i Dimman.

Storyn är skönt b-filmig och hade vunnit på att ha mindre budget och sämre regissör.

Även om slutet är fenomenalt osmakligt, och oväntat, så känns rullen på det hela rätt ljummen.

Betyg: e e e

Länder (Bok, 2006)

2010-01-22T07:34:00.000-08:00

Var inne på en bibbla. Vid entren fanns en hylla med bortskänkesböcker. När jag började rota bland böckerna blev jag mäkta förvånad när jag såg att alla exemplar var sprillans nya. Det var Statens kulturråd, eller nåt, som av nån anledning skyfflade ut smala utgåvor till svenska folket.

Endast en bok verkade vara i närheten av intressant: en störtläckert formgiven pjäs med titeln "Länder". Jag slängde ner den i kassen för närmare inspektion vid hemkomsten. Rese- och geografilitteratur finns det alltid plats för i mina hyllor.

Hoppla, jag hade blivit med diktsamling! visade sig senare under dagen. Verket hade undertiteln "Samlade dikter 1965-1972. Poet: Verner Boström.

Jag gick i gång efter att ha tagit del av hans biografi som finns i förordet. Boström levde mer eller mindre hela sitt 96-åriga liv i en isolerad stuga fem kilometer från Lappträsk, Norrbotten. När han närmade sig de 70 började han plötsligt låta trycka upp hemskrivna diktsamlingar på Haparanda- Tornesalens tryckeri AB. Han promenerade eller cyklade runt i bygden och krängde sina alster. Den här Do-It-Yourself attidyden mitt i subarktis gör mig ännu mer nyfiken på vad det egentligen var Boström satt och skrev vid Haukijärvi sjö.

Enligt förordet ignorerades kufen Boström totalt av kultursverige. Icke en recension har hittats. Förlaget Black Island Books gjorde således en kulturgärning av rang som i och med utgivandet av den här boken tillsåg att undergroundpoetens samlade dikter lever kvar. Han har tom egen myspace-sida (med 26 vänner)!

Att Boström verkligen var första klassens kuf står klart vid läsning av hans dikter. Av de två-trehundra dikter han publicerade under sitt liv är alla nästan likadana. Orden "tid" och "lys" förkommer oftast flera gånger i samma stycke. Även titlarna på hans 21 diktsamlingar är förvirrande lika. Jämför tex "I tiderna lysa tiden tider och åren", "Och tider och tiden lyser tiden" och "I tider med tiden lyser i tider".

När boken släpptes fick faktiskt Boströms dikter tummen upp av kulturskribenterna. Själv tycker jag att det är stört omöjligt att ens ta sig igenom ens en tiondel av "Länder".

Jag vill härmed deklarera att betyget jag ger gäller projektet som helhet. Inte själva dikterna.

Betyg: e e e e

The Mary Onettes, Islands (Skiva, 2009)

2010-01-19T08:53:00.001-08:00

En platta som inte finns på spotify, så hustrun
tjackan på vinyl (på Vaxkupan i Norrköping: Sveriges kanske bästa skivaffär).

Alltså, jag brukar inte fästa någon större uppmärksamhet vid soundet på inspelningar, men här bara smälter jag som en kloss ister i pannan. Bandet har plockat de förnämsta studiofinesserna från The Cures samlade produktion. Säg Disintegration-plattan från -89 så ligger vi rätt nära.

Skulle inte låtarna vara bra så skulle ju Islands lik förbannat stå och samla damm i skivhyllan. Men: skivan har redan spunnits flitigt, låtarna är nämligen bra. Inte en dålig låt, flera fullträffar med Once I Was Pretty som det riktiga guldkornet.

Betyg: e e e e

Clone Wars (film, 2008)

2010-01-17T02:43:00.001-08:00

Så där! Nu har jag och sexåringen betat av alla Star Wars-långfilmer. Clone Wars är en animerad historia som utspelar sig vid tiden för film två. Persongalleriet är detsamma. Jabba the Hutts snigelliknande son har kidnappats. Anakin Skywalker och hans sidekick får i uppdrag att rädda honom, samtidigt som separatistkriget rasar.

Det är full sula från start. Efter tjugo minuter har miljarder laserstrålar susat hit och dit och rymdfarkoster har flängt runt som flipperkulor. Det fäktas friskt. Wow. Shucker inledning, tänker jag, men berättartekniskt kan det kanske vara bra att lugna ner tempot en smula. "Så fan heller", tycker uppenbarligen George Lucas, som inte låter figurerna vila på hanen förrns efter cirkus 45 minuter. Då börjar han varva den besinningslösa actionen med vissa sansade partier.

Här vänder filmen, och känns faktiskt skönt old-school-starwarsig.

Animationen är läcker med sina torra färgskalor och rakt igenom matta ytor.

Clone Wars finns tydligen som tv-serie, och lär således hamna i dvd-box-hyllan framöver. Men på denna blogg är Star Wars-kvoten uppfylld.

Betyg: e e e

Avatar (film, 2009)

2010-01-13T12:58:00.000-08:00

Såg 3D-versionen av den här blockbustern.

Den är stundtals sliskig. På tok för mycket Enya över musiken. Ett par manusluckor är lite väl uppseendeväckande. Men annars har jag inte mycket emot filmen. Riktigt bra på det hela taget, faktiskt.

Jag som är helt såld på att läsa om upptäcktsresor och ursprungsbefolkningar myser mest hela tiden. James Cameron får verkligen till det. Han gör ett bra försök att göra den för utomstående obegripliga inställningen många naturfolk har till sin omgivning begriplig. Drivkraften bakom exploatering skildras väl, även om kristendomens roll tyvärr, men naturligtvis, helt utelämnats. Den sadistiska hänsynslösheten mot urinvånarna liknar Cortez och Pizarrors härjningar i Central- och Sydamerika på 1500-talet.

Mest av allt är det en upplevelse som heter duga att sitta med 3D-glajjerna på och befinna sig mitt i en djungel av ny, snorfräck flora och fauna.

Betyg: e e e e

Glenn Hoddle, Tottenham

2010-01-09T01:10:00.000-08:00

Månadens spelare #63
Den engelska fotbollsligan är världens skönaste. Varje månad presenteras en slumpmässig spelare från ligan säsongen 76-77, som han såg ut på Topp's Chewing gum-samlarkorten.

2009

2010-01-07T10:26:00.000-08:00

Tja. God fortsättning. Då summerar vi nollnie.

Det lär ha kommit en massa sköna svenska filmer. Själv har jag missat de flesta. Har sett så lite aktuell film att jag nöjer mig med en topp ett-filmlista. Här kommer den.

1. District 9

Då kollar vi in musik. Tänkte ranka de tie bästa låtarna. I topp hittar vi Julian Casablancas, vokalist i The Strokes, som släppte en embarmligt tråkig skiva. Men mitt i geggan finns en riktig diamant. En perfekt poplåt. Den fullkomliga 11th Dimention. Sen blir det som vanligt mycket svenskt.

1. 11th Dimension - Julian Casablancas
2. Haleluja! - [ingenting]
3. Empire State of Mind - Jay-Z + Alicia Keys
4. Hela Livet Var ett Disco - Markus Krunegård
5. Lämna Mig I Fred - Blända
6. Once I Was Pretty - The Mary Onettes
7. We Are Golden - Mika
8. No One Sleeps When I'm Awake - The Sounds
9. When They Come - Deportees
10. Isande Diskant - Markus Krunegård

Fråga kolon. Googlar man runt på årsbästalistorna hittar man ofta både Dance With Somebody med Mando Diao och Viva la Vida med Coldplay. Varför? De kom ju nollåtta!

Rambo, First blood part II (Film, 1985)

2009-12-26T12:35:00.000-08:00

Såg du också den här hos föräldrarna när du var hemma över jul?

Visst är den kass?

Betyg: e e

Birmingham Team Leaders

2009-12-21T02:32:00.001-08:00

Oätt opp i kryllat! #7
Som en liten julklapp presenteras här en liten bild från eclecticumserien Oätt opp i kryllat.

God Jul.

Into the wild (film, 2007)

2009-12-21T02:06:00.000-08:00

…eller stjärnstudenten som tänkte att va fan.

Sean Penn-regisserade Into the wild är en filmatisering av Christoffer McCandless liv. McCandless kom från en tät (och dysfunktionell) akademikerfamilj. Han gick ut college i nittiotalets början med tiptopbetyg. Direkt efter examen donerade han alla sina tillgångar till välgörande ändamål och begav sig ut på vägarna. Ingen av hans anhöriga visste var han befann sig, förrän han hittades avliden i en skrotbuss i Alaska två år senare. Han hade vid det laget sökt sig allt längre och längre från civilisation. En giftig växt blev hans baneman.

Vi får följa McCandless väg till undergången, som mestadels var riktigt idyllisk, om man får tro Sean Penn. Det här amerikanska skimret som genomsyrar storyn ligger filmen till last.

Men ibland lyckas Penn förmedla den där oslagbara svindelkänskan som bara total frihet kan ge. Musiken är rätt skön också.

Betyg: e e e